Dunder och snus och ymnigt behårade hetärer

Varför är det alltid de värsta låtarna som sätter sig som klister?

Som bloggens minnesgoda läsare erinrar sig har jag senaste tiden haft såväl Susanna Habys personvalslåt och Prinsen Trolins gripande nykterhetssång ”Man kan ragga brudar utan sprit” ringande i huvudet. Och är det inte dessa båda schlagers kan man ge sig på att jag istället har ”Fyra bugg och en Coca Cola” eller ”Ska det va’ ska det va’ hundra procent” som mentala skärmsläckare. Eller för den delen nästan vad som helst ur Thore Skogmans ymniga produktion.

Men nu önskar jag plötsligt att jag hade något av ovanstående opus på hjärnan — vilket som helst! Hela dagen har jag nämligen med själens öra hört Simon Brehm sjunga  om ”Dunder och snus och lurviga luder”. Klicka på U-tubeklippet ovan om ni vill ta risken att drabbas av mitt olycksöde. För när skadan väl är skedd är det bara att kapitulera och sjunga med av hjärtans lust:

En gång var jag bärgad och ägde en gård
En fru, femton ungar och en gammal Ford
Jag mötte en brallis, hon gav mig en blick
Hon gav mig en blick, och det gick som det gick

Med dunder och snus och lurviga luder
Och danska skallar så det sa tjoff!
Dunder och snus och lurviga luder
Och in med en omgång och botten opp

Sen föste jag snutarna hop i en skock
Och vände på steken och löpte amok
Då blev det rabalder och fasa å skrik
Men om det ska gå ska det gå med musik

Med dunder och snus och lurviga luder
Och danska skallar så det sa tjoff!
Dunder och snus och lurviga luder
Och in med en omgång och botten opp

Jag citerar Wikipedias artigt återhållsamma formulering: ”[Brehms] mest kända musikverk är låten Dunder och snus.” ”Musikverk” indeed — jag har fortfarande lite svårt att tro att det är Hylands hörnas första kapellmästare, Barbro Svenssons första make,  som ligger bakom denna råbarkade dänga.

Låten uppges iochförsig vara skriven av någon som kallar sig ”Welam Welamsson” — förmodligen som en hommage till Frödingdikten med den snärtiga titeln OM NÄR JAG VAR LUSTIG MED WELAM WELAMSSON PÅ UPPSALAHUS OCH ÄRKEBISKOP LARS OCH DOKTOR BENGT VORO UTANFÖR OCH VÄNTADE — där partaj-aj-aj-ajar nämligen Erik den fjortonde med Welam  i den ruskigaste röjarstil:

Klunkom, Welam Welamsson,
låt fylla mer i stopen
att läska frillohopen!

(Fröding — som genom en skön synkronicitet fyllde hundrafemtio häromdagen, 22 augusti närmare bestämt — var själv inte främmande för the L-word heller som framgår av dikten ”Dock jag trives bäst i lag med luder”.)

Hur som helst tycker jag det är lite fegt att skylla alltsammans på ett sedan länge hänsovet femtonhundratalsfyllo — i all synnerhet som ”Welams” låt helt uppenbart är baserad på den amerikanska förlagan ”Cigareets Whuskey and Wild Women””:

Brehms baccanaliska bataljmålning finns  för övrigt även i en senare coverversion med en viss Errol Leonard Norstedt — och det är kanske inte så anmärkningsvärt att det mustiga musikverket fastande även i hans Meduzahuvud …

Okej — nu har jag ägnat närmare en timme åt det här blogginlägget. Plötsligt slår det mig att det kanske inte är bästa sättet att fördriva låten ur huvudet att skriva om den medan jag lyssnar på olika versioner …

Men om man ska se det från den ljusa sidan har jag i alla fall genom detta inlägg  lyckats få mängder med olyckssystrar och -bröder som kan göra mig sällskap i bedrövelsen …

OM NÄR JAG VAR LUSTIG MED WELAM WELAMSSON
PÅ UPPSALAHUS OCH ÄRKEBISKOP LARS OCH DOKTOR
BENGT VORO UTANFÖR OCH VÄNTADE

43 svar to “Dunder och snus och ymnigt behårade hetärer”

  1. Gunnar Gällmo Says:

    1. Förlagan kan läsas på

    http://www.lyricsmode.com/lyrics/j/jim_croce/cigarettes_whiskey_wild_wild_women.html

    2. Simon Brehm var mig veterligen aldrig ”Barbro Svenssons första make”. Möjligen en fadersgestalt, vilket i och för sig inte gör saken bättre, för sådana här texter är ju ingenting för små oskuldsfulla töser som fick sjunga i barnprogrammet Snurran på radion (i Gösta Knutssons följetong ”Pigge Lunk”).

    3. På tal om Fröding handlade OBS härom dagen om alkoholiserade författare, trots tajmningen utan att ett ord nämndes om skalden Wennerbom. Det är skönt för OBS-redaktörer att få sova.

  2. jlindengren Says:

    Jag passar. Du har ju haft vänligheten att förse mig med originalet (cigareets and whiskey etc,), och jag har haft den på hjärnan långa perioder. Jag hörde den när jag körde bil, och kunde av trafiksäkerhetsmässiga skäl inte radera den från MP3-spelaren, och så gick det som det gick…

  3. svensson Says:

    Man får en låt på skallen skriver du, man blir smått galen. Jodå, även jag har varit där. Ett botemedel kan dock vara: man diktar en egen text till den.

    Man nynnar fortfarande den förtrollande låten men man gör den till något eget, knypplar en egen text – om vad som helst. Då kan man komma ur låsningen, då är det ingen ”cold turkey” utan man smiter ur förtrollningen med lämpor.

    För övrigt gillar jag Simon Brehms ”Vi vill ha en gitarr, pappa”. ”Vi vill spela pop, och komma oss opp / vi vill ha en gitarr, pappa / som har strängar med darr, pappa…”

  4. Kalle Lind Says:

    Nånstans i bakhuvudet ringer det: visst finns det en annan svensk text på samma melodi? Något mildare, men fortfarande med rötterna i bondsk mylla? Cacka Israelsson? Hjälp mej!

  5. David Says:

    Gunnar G: Hoppla — nej Simon och Barbro har tydligen aldrig knutit hymens band. Det är en sån där vanföreställning som jag har gått och burit på sedan späd ålder (när man har lite extra lätt att få saker om bakfoten) och aldrig fått korrigerad — förrän nu. Tack för det — och tack för länk.

    Sedan har även jag undrat en smula om det verkligen är så tyst kring Frödingjubileet som jag fått för mig — det verkar i alla fall tämligen håglöst vid sidan av Linnéjubileet, då man inte kunde sticka näsan utanför dörren utan att antastas av arbetslösa skådespelare i sjuttonhundratalsperuk som med tordönstämma lade ut texten om ståndare och pistiller.

    Iochförsig minns jag hur jag förundrades 2007 över det vilda hundraårsfirandet av Astrid Lindgren och den stora tystnaden kring Gunnar Ekelöf (också född 1907). Det är skönt för skalder att få sova — och i Sverige verkar de kunna sova i lugn och ro, tillochmed när de jubilerar … (Rätta mig gärna om jag har fel — det skulle glädja mig mycket om Gunnar och Gustaf firades vilt över hela landet och jag på något sätt hade lyckats missa det …)

    Jocke L: Okej — jag har alltså själv haft originalet på mp3 — och lyckats glömma bort det! Det bådar gott för framtiden …

    Svensson: Jag improviserar ofta egna texter till låtar jag har på hjärnan, men det hjälper sällan till att fördriva dem. I värsta fall uppstår istället nya, ännu mer åldersbeständiga legeringar av text och ton …

    Kalle L: Hmmm … ja, som du säger, melodin låter välbekant på något sätt. Jag får konsulterara vänkretsens Kacka-foniker och se vad de säger …

  6. Gunnar Gällmo Says:

    Det är alltid vissa namn som framhävs på andras bekostnad. Det flög en fågel till Ekelöf, men Astrid är onekligen mer läst. Fast när det tjatades om Nobelpris till henne brukade jag hävda att skall det priset gå till en svenskspråkig barnboksförfattare så står Tove före i kön. Nu är de döda båda två, men Mumin vaknar.

    Och Strindberg anser jag jag inte är så unik i den svenska litteraturen som många tror. Internationellt är han väl i stort sett bara känd som dramatiker, och där står han i skuggan av Ibsen (vilket skulle givit honom frossbrytningar).

  7. David Says:

    Gunnar G: Själv drar jag gärna en lans för Hjalmar Söderberg i sammanhanget — även om han väl inte är särskilt förbisedd, men jag föredrar i vissa stycken hans melankoli och lyriska prosa framför Augusts ständigt pågående Darwinistiska könskamp och vendettor med forna vänner. Och på senare år har jag — mirabile dictu — upptäckt att Ivar Lo är en betydligt bättre författare än vad jag hade trott — en senfödd artonhundratalsrealist med en skön understatementhumor och fantastisk iakttagelseförmåga. Men om man ska nämna verkligt förbisedda svenskar ligger väl statarlitteraturens P G Wodehouse, den underbara Birger Vikström, bra till … Hjalmar Bergman är ojämn som få, men de bästa böckerna är mästerverk — ja … the list goes on … det finns kort sagt många jubileer att försumma …

  8. svensson Says:

    @Gällmo: det diskuterades att ge Tove Jansson och Astrid Lindgren delat Nobelpris. Men man avstod pga den dåliga eftersmak som det delade priset till Martinson-Johnson gav.

    Källa: Knut Ahnlund.

  9. Tusse Says:

    Det var inget vidare drag i den låten, allraminst den amerikanska versionen med sina minst sagt dämpade ”yoo-hoos”. Hur slutar den? Jag somnade mitt i …

    PS: Utbrottet vid 1:35 motiverade mycket riktigt ett påpekande om att den störande strangern måtte lämna lokalen.

  10. Zebrafink Says:

    Cigaretter, whiskey och vilda kvinnor

    Cigarettes et whisky et petites pépées
    http://www.wat.tv/video/eddie-constantine-jean-pierre-uh0w_2fgqp_.html

    Jag har ett starkt minne av att ha hört en finsk version också, skrålad av en påtagligt berusad saunaman. Tyvärr är mina finskkunskaper för dåliga för att jag skall kunna hitta den på webben. Kan någon hjälpa mig?

  11. David Says:

    Svensson: Intressant … men Lindgren och jansson satt ju inte själva i akademin — vilket var ett av skälen till den där något märkliga bismaken av deras pris …

    Tusse: Nej, snuset räcker knappt för att hålla dem bortom komans gräns — men efter så mycket dunder och lurviga vänninor är det kanske inte så anmärkningsvärt att de ruskiga röjarna — och deras amerikanska kusiner — håller på att tappa sugen …

    Zebrafink: Stort tack för länkar! Precis som Kalle Lind erinrade sin blinda hind … nu kollrade jag bort mig igen … precis som Kalle Lind erinrade sig var det alltså Big Cacka som hade gjort den mera barntillåtna versionen … Och säga vad man vill om Cacka — men någon Eddie Constantine i gangsterhatt med välknuten fluga är han ju inte … Närmast scopitoneaktiga mängder av tjejer som inte fyller någon egentlig funktion i det franska framförandet …

  12. Gunnar Gällmo Says:

    Pär Lagerkvist satt i akademien när han fick priset, och det väckte så vitt jag vet inga protester. I fallet EJoHM undrar jag om det inte mer handrade om att främst Harry blivit politiskt inkorrekt. Aniara kom rätt i tiden, så den hyllades, men när Vagnen kom några år senare blev den totalsågad av kritiken – han hade varit fräck nog att yttra tvivel på tekniken, och till och med angripa privatbilismen. (Personligen anser jag att den är hans bästa bok.)

    Skulle vara kul att veta hur han i sin himmel ställer sig till nuvarande turer kring Volvo och SAAB…

    Sedan är ju de attans Nobelprisdiskussionsprotokolll hemligstämplade i femtio år, så hur mycket man kan lita på läckor är en öppen fråga.

  13. svensson Says:

    Läckor i Akademin: Ahnlund är ju rebell, han deltar inte längre i mötena. Därför kunde hans utsaga ha sitt värde.

  14. Ahrvid Engholm Says:

    Gunnar:
    Men nu uttryckte ju redan Aniara ”tvivel på tekniken”, och ev näsknäppar för detta borde ha slagit till då. I själva verket var både Aniara och Vagnen hur politiskt korrekta som helst. Det här vad vid tiden Kalla kriget hettade till, man var emot svenska atomvapen, Rachel Carson dundrade strax till och störde vårens tysthet, osv.
    F ö är privatbilism bra. I o m att ordet ”privat” ingår kan man inte låta bli att tycka om det.

    –Ahrvid

    Ps. Har hört minst 4-5 olika versioner av ”Cigarettes and whiskey and wild, wild women”.

  15. Gunnar Gällmo Says:

    Ser man till Martinsons texter finns det mycket riktigt inget brott mellan Aniara och Vagnen, men kritikerkåren ändrade plötsligt inställning till honom just då; att han varit precis lika teknikskeptisk i Aniara hade man liksom inte märkt. Kanske hade han helt enkelt växt sig så stor att det var dags att hävda Jantelagen?

    Hållningen till kärnvapen var delad. Tingsten propagerade för en svensk atombomb, och han var inte ensam.

  16. Tusse Says:

    David: Menar du Cacka Israelsson så är jag med. Men vad innebär begreppet scopitone?

  17. David Says:

    Gunnar G: Jag är lite illa inläst på Martinsons senare alstring — även om jag jag har läst och uppskattat en del av hans tidigare verk inom hygienlitteraturen: Resor utan tvål, Vägen till kloakrike osv. — så jag tror dig på ditt ord.

    Tusse: Scopitone var en filmjukebox under femtio och sextiotalet, som främst matades med bilder på hysteriska, halvnakna och inte helt sällan fullkomligt irrelevanta gogobrudar. Jag har skrivit om den för länge sedan här på bloggen:

    https://davidnessle.wordpress.com/2008/06/13/sag-det-i-scopitoner/

  18. Tusse Says:

    Tack!

  19. Stefan Says:

    Apropå fler versioner så var jag bara tvungen att ytterligare spä på eländet:

    Peter Sellers minsann…

  20. David Says:

    Stefan: Tack för länk — även om jag alltid blir lite beklämd när jag ser Peter Sellers, detta bortslösade snille, i scener från senare delen av hans liv — bäst var han väl i Goon Show och diverse Ealingkomedier — samt i Dr Strangelove förstås …

  21. Björn Says:

    Brehms bästa låt är ”Här får du cous cous min skatt”.

  22. Gunnar Gällmo Says:

    ”Lurviga luder” är nog snäppet grövre än ”Wild, wild women”, men det som verkligen gör den svenska versionen omöjlig i dag är snuset.

    Finsk lagstiftning har just skärpts för att göra livet surt för rikssvenska snussmugglare.

  23. Magnus Andersson Says:

    Åck, åck, det är ju en av den svenska poesiens nu levande största som här har gömt sig bakom pseudonymen Welam Welamson: Lennart Hellsing.
    Faktiskt.
    Jo, det är månens poet som har skrivit om de lurviga.
    Och det är klart att han har tagit pseudonymen efter Frödings dryckesbroder.

    Jag tyckte för min del att Brehms inspelning var lustig redan långt innan jag visste att Lennart Hellsing hade skrivit texten.

    Man undrar vad Welamssons/Hellsings text på 78-varvarens andra sida, ”Jag kom till din barndop” (på Jessie Mae Robinsons ”I Went to Your Wedding”) kan ha för tema. Det finns en förmodligen städad svensk textversion från tidigare under 1953 också, ”Jag kom till ditt bröllop”, skriven av pseudonymen Textman — identisk med Povel Ramels gamle vapendragare radioproducenten Roland Eiworth (F.F.F.F., Jakten på Johan Blöth, Herr Hålms öden och angantyr m.m.) — men den torde väl stå sig slätt intill Welamssons tolkning av denna sentimentala countrylåt. Att byta ut ”bröllop” mot det närklingande ”barndop” verkar högst hellsingskt. Utifrån barndopstemat ligger det nära till hands att tro att även denna text har ett olämpligt innehåll, kanske tillräckligt för att motivera en dödskallemärkning hos Radiotjänst även av skivans andra sida.

    Befinner sig förresten inte Hellsing någonstans mellan Gustaf Fröding och Gunnar Ekelöf?

  24. Gunnar Gällmo Says:

    Hörde låten för några decennier sedan, hittar inte texten på nätet och minns bara de första raderna:

    ”Jag kom till ditt barndop
    för att jag visste
    att barnet, det var mitt.”

    Det finns för övrigt även en Spike Jones-bearbetning av det engelska originalet; vet ej om han eller Hellsing var först, men båda platsade säkert för en dödskallemärkning –

    http://en.wikipedia.org/wiki/I_Went_to_Your_Wedding

    Heder åt Hellsing, ehuru han en gång förledde mig att felbetona Bellmans spektakelskildring ”där börja krakel/om mig och miitt spel”.

  25. Jessica Says:

    Nu kom du både mig och k. make att osökt tänka på Plattetyder – Programmet som gav blanka fasen, mitt blanka förmiddagen.

    Av nån anledning var jag helt besatt av det programmet som barn och lyssnade religiöst på det (och Glädjetåget) varje lördag, medan mina jämnåriga spelade in Tracks och såg på Bagen, och det var där som jag hörde Dunder och Snus första gången. Jag sjöng den för mamma och hon tvättade inte ur min mun med tvål. (Hennes humor är också ganska skabrös.)

    ”God Förmiddag, ska ni vara kära slöslyssnare. Och det ligger ju inget nedsättande i det.” Det var även där som man kunde lära känna storheter som George Formby, Florence Foster Jenkins och Tom Lehrer. Jag tror att jag med fog kan säga att Kjell Svanberg och Bengt Wittström stod för ca 12% av min andliga fostran.

  26. Gunnar Gällmo Says:

    Den första tolkning jag hörde av Nattens drottnings aria ur Trollflöjten var Florence Foster Jenkins’, vilket i någon mån färgat alla mina senare upplevelser av den operan (liksom Hasseåtages ”Spader madame” styrt min syn på Schubert).

  27. Jessica Says:

    Gunnar: Förutom att Bergman var mitt första möte med Trollflöjten (med meföljande Håkan Hagegård-crush) så stämmer detsamma in på mig.

    ”Men, det där är ju HasseåTage” sade jag första gången jag hörde adagiot som stod förebild för Donna Juanita, istället för att tvärtom säga: ”Men, det där är ju Schubert!” första gången jag såg Spader Madame.

    Florence Foster Jenkins är en personlig favorit. Jag skulle säga att sådan självkänsla inte kan köpas, men det var väl precis vad hon gjorde?

  28. Gunnar Gällmo Says:

    Doña Juanita är passande nog hämtad ur symfoni nr sex, vilket hjälper mig att hålla reda på den saken. (Samme Schubert blev ju, enligt Schumann, himla lång i nian…)

  29. Magnus Andersson Says:

    Jag undrar om parafraseringen ”ymnigt behårade” egentligen stämmer med den betydelse som Welam avsåg. Jag tror nog inte att ”lurviga” skall förstås i sin bokstavliga betydelse, utan snarare i den vardagliga betydelsen ‘oborstad’ (eller möjligen till och med ‘beskänkt’ – av dundret då, i så fall, men jag tror nog mest på ‘oborstad’/‘råbarkad’ etc.). Det skulle ju någorlunda motsvara ”wild, wild”.
    Hellsing valde nog ordet mest för allitterationen med ”luder”.
    (Vad dagens ungdom — för vilka intimkoaffyren är norm — tror, törs jag inte tänka på.)

    I dag har jag ock kollat upp Welam Welamssons text till skivans baksida:

    Jag kom till ditt barndop

    Jag kom till ditt barndop,
    jag kom, för jag visste
    att barnet, det var mitt.
    Jag kom för att se det,
    jag såg genom blöjor
    att det nog likna’ mig.

    Du kom med vårt barn,
    du log mot vårt barn
    som en gång du log emot mig.
    Du såg på din man,
    du kysste din man
    med läppar som tillhört mig.

    Mitt hjärta kan brista,
    jag får mindre den sista
    sen jag betalt till dig.
    Förlåt mina tårar,
    men femti lock till dig!

    Du kom med vårt barn,
    du log mot vårt barn
    som en gång du log emot mig.
    Du såg på din man,
    du kysste din man
    med läppar som tillhört mig.

    Du fick som du ville,
    du fick ju en kille,
    och jag blev av med dig.
    Förlåt, nu måste jag kila
    och träffa en annan tjej.

    Inte så uppseendeväckande, men säkert klart olämpligt enligt 1953 års radioetikett: Dels ett utomäktenskapligt barn med oklara förhållanden mellan de inblandade parterna, dels slängigt framförda klagomål över den pekuniära belastning sagda barn innebär. För att inte tala om den tveksamma moralen i visans slut.
    Det där med ”jag såg genom blöjor” torde väl anspela på någonting med slöjor i Eiworths bröllopstext.
    Simon Brehm framför i alla fall låten högst sentimentalt på inspelningen, fast kanske inte på det sätt Jessie Mae Robinson hade tänkt.
    Man kan också lägga märke till det i dessa dagar så sällan hörda slangordet lock för ‘krona’ – det är fin gammal romani!

    Femti lock 1953 motsvarar f.ö. närmare 700 lock i dagens penningvärde.

  30. Ahrvid Engholm Says:

    Erfar att denna blogs mångbegåvade överuppsyningsman just denna dag genomlider en bemärkelsedag. Som det är möjligt att han önskar förgäta tidens stapplande och haltande gång, vill jag bara framföra en lagom mängd gratulationer!
    Så kan det gå.

    –Ahrvid

  31. Kalle Lind Says:

    Instämmer med Ahrvid. Gratulerar.

  32. Magnus Andersson Says:

    Ja. Låt oss hoppas att vår värderade värd i likhet med den gamla lokaltidningsnotisens kamrer fick tillbringa sin märkesdag i stillot. RÄTTELSE: I stillhet skall det förstås vara. (stillo är f.ö. också gammal fin romani. Man riktigt känner sanskritvingslagen vina förbi.)

    Wünschten Sie sich zum Geburtstag einen Beatle?

  33. Erik Says:

    Skall be att – helt off topic – få tipsa herr skriftställaren om Adam Curtis välefterforskade och mycket intressanta blogg hos Beeb.
    http://www.bbc.co.uk/blogs/adamcurtis/
    Har man inte sett hans dokumentärer rekommenderas även dessa varmt.

  34. David Says:

    Gunnar och Jessica: Tack för att ni håller bloggen vid liv när jag är uppslukad av yttervärldens krav och för intressanta diskussioner.

    Ahrvid och Kalle Lind: Tack för gratulationer! Och vi behöver inte sväva på målet när det gäller min exakta ålder — den är nu ett halvsekel.

    Magnus Andersson: Tack för fantastiskt pålästa och initierade kommentarer! Och det förvånar mig storligen att det var den milde Lennart Hellsing som dolde sig bakom Welams ölstop. Fascinerande …

    Erik: Jag vill avsluta denna vilda tackkavalkad — som mer och mer börjar bli som ett sånt där Oscarsprisutdelningstal där arrangörerna i pur desperation till sist börjar spela musik för att få tyst på den tårögda histrion som vägrar lämna scenen — med att tacka dig för en mycket intressant länk. Jag har inte sett någon av AC:s egna dokumentärer än — men jag ska definitivt kolla upp dem — däremot såg jag den underbara dokumentären om brittiska Hells Angels från 1973 som fanns utlagd på bloggen — scenen där de läderklädda hårdingarna frysande och våta sitter i en övergiven pråm och ser Doctor Who på en mikroskopisk transistor-TV medan det engelska hällregnet öser ner utanför var fantastisk!

  35. Gunnar Gällmo Says:

    Hellsings Angels?

    Måste ha varit roligt för honom att få skriva något garanterat barnförbjudet, bara som omväxling.

    Fast även som barnboksförfattare tog han ibland ut svängarna så kritiken chockades, till exempel ”Boken om bagar Bengtsson”, där han tillät sig att i en bok för småttingar skämta om döden.

    (Det är småttingar rätt bra på att göra alldeles själva, vill jag minnas sedan jag var en sådan, men vuxna farbröder förväntades inte göra det när vi hörde på.)

  36. J-h:n Says:

    Hellsing kunde vara rätt barnförbjuden även i sina barnböcker. Jag vill t ex minnas att Sjörövarboken innehöll både sprit och snusk.

  37. Fredrik T Says:

    ”Kapten Böös / slog sig lös / med en nakendansös” vill jag mer bestämt minnas att det heter på ett ställe. Och Ströyer har också illustrerat dessa rader!

    • Spiring Says:

      Jag hade boken som liten, förmodligen originalutgåvan, och Ströyers illustrationer lämnade inga tvivel om dansösens nakenhet. I en senare upplaga hade hon fått en klänning eller BH eller något sånt påmålad. Men i en ytterligare senare upplaga var nakenheten återställd. (Enligt en uppgift hittad på nätet censurerades bilden till en amerikansk utgåva, sedan användes den av misstag också till en svensk innan ordningen så småningom kunde återställas.)

      Att Hellsing skrivit texten till ”Dunder och snus” var oväntat, men med tanke på ”Sjörövarbok” inte så förvånande egentligen när man väl vet om det. Det skulle mycket väl kunnat vara en av sjörövarna som sjunger om hur han hamnade i sjörövarbranschen. Och vokalrimmen (Dunder, snus, lurviga, luder) känns faktiskt ganska Hellsingska.

  38. Gunnar Gällmo Says:

    Även den boken tror jag fick på moppo av kritiken. Den kom väl 1965, och Bagar Bengtsson 1966, vilket jag vill minnas var slutet på Ströyers goda period; 1967 fick han för sig att han begrep sig på politik, samtidigt som han avdanskade sin tecknarstil och gjorde den mer allmänt tråksvensk. (Okej, det _fanns_ goda svenska tecknare även före Kapten Stofil – OA tilll exempel, och Gahlins ”Klotjohan” var inte heller så pjåkig – men danskarna var på det hela taget frodigare och roligare. Jag kommer inte på någon riktig svensk motsvarighet till Storm P.)

  39. Jessica Says:

    Sjörövarboken håller än. Flera av mina forna dagisbarn hade den som absolut favorit. Fast jag medger att ett och annat av dem kanske påverkades av den entusiasm jag visade när jag läste den, jämfört med när jag läste ”Snuttis är Död” och ”Lenas Mamma Jobbar på Posten”.

    Åtminstone en av mina forna lärjungar lärde sig uppskatta Mosebacke Monarki redan som fyraåring. Det insåg jag när han vid fri lek envisades med att kalla sig Pastor Astor Flanell och Lektor Hector Sector i flera veckor. Därefter Doktor Proktor, vilket jag tog som en intäkt att han antingen förstått tematiken i Mosebaskiska namn, eller möjligen förutsett Jo Nesbös framgångar. (Detta utspelade sig någon gång mellan 2001 och 2003)

    Hur som helst är återväxten tryggad.

  40. Fredrik T Says:

    Hade denna blogg, likt Facebook, haft gilla-knappar hade jag tryckt på en sådan för Jessicas inlägg ovan!

  41. PIOTR Says:

    The Big Three Trios version är förstås inte originalet. Detta skrevs av Tim Spencer, grundande medlem i The Sons of the Pioneers. Deras inspelning är (ovanligt nog) en duett (oftast var det en trio), Tim Spencer+Lloyd Perriman

  42. Är HÄDELSE verkligen möjlig enligt Asatron ? (och lite om HÄDISKA och GUDLÖSA visor) | Hedniska Tankar Says:

    […] Kitschgudens upptäckare – samt en del sånger han spelat och påmint oss om genom åren, på sin egen utmärkta blogg inte minst. Igår var förresten vem om inte Kinky Friedman – denna legend ! – och uppträde på […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: