Från ax till limpa 2

Med viss tillfredställelse — tempererad med en gnutta melankoli — kan jag meddela att det sista numret av Kapten Stofil nu befinner sig på tryckeriet.  Som alltid när det gäller bokmässenumret var det ovanligt bråda dagar — jag kollade just på mitt förra Från ax till limpa-inlägg från 2007 och konstaterade att det mer eller mindre  ordagrant kunde ha använts för att beskriva den här hektiska slutspurten.

Men vissa skillnader finns det trots allt. Dels är det här sista numret, vilket innebär att jag kan pusta ut med större eftertryck än på mycket länge — dels gjorde jag och Jocke en gemensam, sjuttonsidig serie till det här numret: Kapten Stofil möter Den maskerade proggaren, vilket innebar en fantastisk avlastning, i alla fall för mig. Jocke är en både snabbare och skickligare tecknare än jag, och det kändes skönt att luta sig mot hans kompetens. Vi diskuterade fram en intrig i grova drag, och  sedan bröt han snabbt ner handlingen i små suveränt snärtiga tumnagelskisser:

Därefter hade jag bara att följa skisserna — och dessutom överlät jag alla riktigt vanskliga bilder åt min yngre kollega. ”Turning Torso i extremperspektiv — den tar väl du?”. I gengäld tog jag på mig att rita mycket stentextur och uniformsdetaljer — sånt  som passar mitt mera petimetriga maner.

En märklig aspekt av arbetet var att med Jockes metod så skriver man dialogmanuset sist, vilket känns en aning topsy turvy för en dialogdriven berättare som mig. Manuset hamnade på min lott, och jag kände mig verkligen mig som Stan Lee måste ha känt sig sig när han satt och stirrade på Jack Kirbys vildsinta — men stumma — skissade superhjälteslagsmål: ”Jaha … vad kan man tänka sig att Big Ben säger för festligt i den här rutan då?”

Men förhoppningsvis blev slutresultatet ändå rätt okej. Som rutorna ovan kanske ger en fingervisning om rör det sig om det mest våldsamt episka äventyr som någon av de båda superhjältarna har upplevt … (Okej — ännu en gång kommer det kanske bli svårt att leva upp till hypen …)

Här ovan ser vi mig — utpumpad men självbelåten — ge mig av för att skicka iväg sista numret, som befinner sig i det kuvert som jag så sorglöst rumphugger med digitalkameran. Tidningen är för övrigt så fullsmockad med fascinerande stoff att jag ber att få återkomma med närmare detaljer lite senare …

Annonser

31 svar to “Från ax till limpa 2”

  1. Gunnar Gällmo Says:

    Tråkigt när det slutar, men som nybliven femtioåring får du väl själv anses som legitimerad stofil numera. Heja, Senilo! Frihet, rättvisa och raketost!

  2. David Says:

    Gunnar G: Ja, om inte annat så är jag väl gammal nog för en grekisk folkpension nu när mitt arbete i den retrograda rörelsens tjänst upphör — eller i alla fall mattas av dramatiskt. Nu ska jag njuta mitt otium, eller mitt opium, tills jag nästa gång råkar ta mig vatten över huvudet …

  3. Civilingenjör P Johansson Says:

    Men tänk om försändelsen med alla original försvinner i postgången och hittas under golvplankorna när järnvägspostvagnen skrotas om sådär femtio år? Posten är ju som bekant inte vad den har varit.

  4. svensson Says:

    Texten kommer sist: serieförfattande som ”reverse engineering” alltså…?

  5. Ö-Helena Says:

    Tar ni död på hjältarna i det sista äventyret? Äsch, jag inser att du inte kommer att svara på det. Jag får läsa själv.

  6. J-h:n Says:

    Kanske en brottningsmatch som slutar med att båda kontrahenter störtar ned i Reichenbachfallet?

  7. Mats Henricson Says:

    Man fick intrycket av att det blev slagsmål direkt? Som när Leif Carlsson (någon som vet var han befinner sig) i första rutan låter Analmuskel Kid möta sin antagonist (jag minns inte vem det var) med den klassiska serietexten ”det blev bråk direkt”.

  8. Carl H Says:

    Åhh vad tråkigt. Sorgligt – sista numret av KS. Nu får jag hamstra de jag inte läst och köpa denna. Tack för denna grymma tidning!

  9. August L S Says:

    Usch så sorgligt det kommer bli. Det blir till att ha en spellista med nu-går-vi-under-progg beredd tills dess att man får chansen att spisa sista numret (spisar man serier?)

  10. Tusse Says:

    Kraftfulla skisser som framtidens seriesamlare kommer att slåss om … tids nog kommer de att ropas in av en stenrik norsk köpare (som åkte kommunalt) och doneras till ett museum i Lund.
    Uniformsdetaljer!!!

  11. David Says:

    Civ-Ing: Posten har faktiskt skött sig hittills, så de får skynda sig om de vill sabotera Stofils publiceringsschema …

    Ö-Helena och J-h:n: Nej, fullt så drastiska är vi inte — hjältarna överlever, så mycket kan jag avslöja …

    Mats H: Helt riktigt uppfattat — det blev bråk direkt. Och jag vet inte heller vart Leif Carlsson har tagit vägen — hans namn är ju inte så googlevänligt …

    Carl och August: Tack för era kondoleanser. Jag kan glädja er med att det finns goda möjligheter att hamstra tidningar till vildsinta galne gunnar-priser i vår monter på bokmässan i år …

    Tusse: Framtidens seriesamlare kommer att slåss om dem om inte Jocke hinner lägga dem i pappersinsamlingen först, som han har för vana att göra …

  12. Tusse Says:

    Det gör han nog bara för att resten skall bli ännu värdefullare i framtiden :-)

  13. Fredrik T Says:

    Nej, nej – inte pappersinsamlingen! Skicka dem till Svenskt seriearkiv i stället, säger jag!

    Och det har alls inget att göra med att jag arbetar i samma byggnad som det arkivet…

  14. David Says:

    Fredrik T: Vet inte om Jocke har donerat något till arkivet — jag har nästan för mig att han har det. Men jag vill passa på att understryka att jag faktiskt har donerat ett helt proggaravsnitt till seriearkivet. Däremot inga skisser — men mina layoutskisser är, till skillnad från Jockes, knappast någon fest för ögat: huvuden som trasiga nystan, kroppar som deformerade ståltrådsgalgar … För det mesta gör jag inte ens layoutskisser, utan skriver bara ner fragment av dialog och handlingsbeskrivning på lösa lappar och i anteckningsböcker …

  15. jlindengren Says:

    Jodå, jag har donerat till seriearkivet. Men såna där layoutskisser blir det ju så jävla många, så de låter jag gå till återvinning utan dåligt samvete.

  16. Lejonel Says:

    I förrgår anlände Det Sista Numret till min bostad…. Jag har ännu inte kunnat förmå mig att läsa, bara bläddrat lite vemodigt-lyckligt i det.

    Men omslaget, kära seriekreatörer!! Omslaget!
    För första gången i mitt liv darrade mina annars beslutsamma läppar av rörelse, vid anblicken av ett seriemagasins omslag. Det är fullkomligt hjärtkrossande.

    Tack för all glädje och kunskap tidningen givit mig i åratal!

  17. Spiring Says:

    Även jag sällar mig till de som dels beklagar tidningens död, dels hyllar det som varit. Och hur strålande Kapten Stofil än varit, så är det Proggaren som stått mitt hjärta närmast.

    Men det här sista avsnittet ihop med Kapten Stofil – ska man betrakta det som ett bonusäventyr, en tillbakablick, ungefär som när Sherlock Holmes tog sig an Baskervilles hund flera år efter att ha fallit i fallet? För jag antar att Proggaren är fast i 80-talsvideon för all (?) framtid – hur jag än försöker får jag inte ihop det annars. Tänkte ett tag att det var nåt klurigt med det narrativa flödet, så att han klarade sig redan nånstans i början av serien (kanske till och med i nåt tidigare avsnitt), eller rentav fann en utgång i John Andersson-serien; men jag har inte hittat nåt som skulle bekräfta ett sådant antagande.

    • Civilingenjör P Johansson Says:

      Ja, vem vet? Den där postmodernisten är ju något så sällsynt som en oövervinnlig superskurk. Man undrar hur han någonsin hamnade bakom lås och bom. Emellertid får vi anta att det narrativa flödet nu har tagit slut, om vi nu inte lyckas övertyga redaktör’n om att återuppta det i något sammanhang.

  18. David Says:

    Lejonel och Spiring: Tack för hjärtevärmande ord! Känns skönt att få kvitto på att allt vårt harvande med tidningen gjort lite nytta ute i verkligheten …jag menar … bland verkstadsgolvets gräsrötter … i svenska hjärtans djupa Maranergrav … äsch — ni fattar vad jag menar.

    Och Spiring påtalar ett problem som jag förvisso reflekterade över i samband med de sista serierna, men slog undan med tanken ”Äsch, det är nog bara jag som oroar mig över det”. Nämligen: eftersom jag var dum nog att ytterst grundligt ange att den sista serien utspelar sig 3 september 2010 — ett datum som låg några dagar in i framtiden när jag och Jocke gjorde klart serien — så kan man fråga sig när proggarserien i numret innan utspelar sig, med tanke på att proggaren blir så grundligt dekonstruerad av postmodernisten att det är tveksamt om han någonsin återhämtar sig.

    Jag har ju alltid hoppat fram och tillbaka längs proggarens tidsaxel — från 1973 till 2004 till 1981 osv — men frågan är om inte det här är första gången som jag har lyckats hoppa in i framtiden. Det är den enda förklaring jag kan komma upp med för att slingra mig ur mitt pinsamma predikament … (Alternativet skulle ju vara att erkänna att jag ibland slarvar med seriens kontinuitet — och det vore ju — allvarligt talat — helt otänkbart …)

    Civ-Ing: Ja, det återstår att se om Proggaren lyckas få något slags historiematerialistisk ordning på sitt grundligt dekonstruerade flöde … Än så länge svävar han runt i den narrativa salladen och tänker över sina synder …

    • Spiring Says:

      Jag hade inte ens tänkt på dateringen i det nya avsnittet… och har väl bara tagit för givet att det, trots diverse tidsaxelssurfande, hela tiden funnits en riktning framåt i tiden. Den Stora Berättelsen Om DMP. Och tyckte väl därför att det borde finnas ett logiskt slut på denna berättelse också. Men varför det, egentligen, när Postmodernisten är inblandad?

      Jag har inte haft möjlighet att bläddra i Den Stora Röda ännu, så jag vet inte om dekonstruktionsepisoden finns med där (jag misstänker att den inte gör det), men jag tycker den skulle vara en passande slutpunkt för albumet. Likt Sherlock Holmes fall i forsen avslutade novellsamlingen den berättelsen var med i. Det finns ju alltid möjlighet att rekonstruera proggaren om det verkar vara nån mening med det, och om inte så är det väl en passande avslutning på Proggarens bana.

      • David Says:

        Spiring: Som du helt riktigt gissar så gick albumet i press för tidigt för att de sista serierna skulle kunna komma med — men jag avrundar istället samlingen med den första serien om postmodernisten, som lämnar Proggaren svävande i ett något mera svårdefinierat limbo av självtvivel och självreferens …

  19. Fredrik T Says:

    Som jag generöst tilldelades ett busfärskt exemplar av sista numret när jag gästade Stofilmontern uppe på bokmässan har jag sparat mitt sedermera erhållna prenumerationsexemplar som en orörd artefakt – med förslutet kuvert och allt.

    Fredrik
    (som får erkänna att även han väntat sig något slags lösning på Proggarens dekonstruktion, men avsaknaden härav är en mycket liten skönhetsfläck på en i sanning fantastisk sammantagen kulturinsats av herrar Stofilredaktörerna!)

  20. David Says:

    Fredrik T: Min nya rationalisering för det där glappet i handlingen är att det är en vacker tradition från Marveltidningarna att team up-serierna inte hänger ihop riktigt med kontinuiteten i hjältarnas egna äventyr … (en smula tunt som ursäkt möjligen — men jag tänker klamra mig fast vid den förklaringen som en döende havstulpan …)

  21. Spiring Says:

    Trevligt att ni lyckades få med Mikael Grahn i numret, förresten. Man har fått se alldeles för få serier av honom till eget manus, det är då han är som bäst i mina ögon. Serierna han gjorde i Elixirs sista omgång är fortfarande lysande. Kanske den mest lysande svenske serieskapare som så gott som aldrig fått vara med när man pratat svenska serieskapare, av nån anledning.

    På något vis har jag fått för mig att det har med Galago att göra. Det var väl nån slags fejd ett tag mellan Galago och Epix-förlaget, och Galagos (ofta förträffliga) serieskapare var de enda som nämndes i medierna när man behandlade svenska serier så jag antar att Galago hade bättre kontakter på kulturredaktionerna… du och Joakim lyckades på något vis ha en fot i båda lägren, om jag inte missminner mig, men det var inte förrän Joakim gick över till Galago som det började skrivas om honom också på allvar. Mikael Grahn kanske var för knuten till den där sjaskige porrserieförläggaren för att få sitt välfärtjänta erkännande?

  22. David Says:

    Spiring: Jag håller med dig om att Horst blev styvmoderligt behandlad av media — i all synnerhet om man jämför med den ständiga carpet-love-bombing som föll på Galagos lott — men jag misstänker att skälet till att Micke Grahn hamnat lite i skymundan snarare är att han bara var intensivt verksam i seriesvängen under ett par år — lite grann som en seriernas Jakob Hellman — hågkommen, halvt mytologisk, intimt förknippad med en kort period i sitt mediums historia.

  23. Spiring Says:

    David: Ja, så är det säkert. Men jag tycker han var snålt uppmärksammad redan då det begav sig – och jag tror att hans fruktansvärt elaka, men träffsäkra, Ulf Lundkvist-parodi (”hå hå… pinne…”) inte direkt gav honom några genvägar till kultursidorna.

    Det var i alla fall roligt att se att han fortfarande är i slag.

  24. MG Says:

    Visserligen försummar jag vanemässigt att höja min personliga berömmelsekarma, men jag blir trots det lite förvånad varje gång jag hör påståendet att jag inte ritat något sedan 80-talet – jag har ju trots allt levt helt och hållet på serietecknandet i tjugo år nu och gjort ca 100 sidor/år i genomsnitt, låt vara i publikationer som oftast passerat under kulturelitens och seriekännarnas radar, som Herman Hedning, Computer Sweden, Pyton och diverse reklamserier.

    Just därför är det dubbelt kul att få medverka i en tidning med lite kulturell cred. Även om den omedelbart därefter lägger näsan i vädret och sällar sig till Tuff & Tuss, MAD, Anderssonskans Kalle och Elixir.

    • Civilingenjör P Johansson Says:

      Hr Grahn har varit en återkommande kulturell följeslagare i trettio års tid vid det här laget, även om man aldrig vet var han kan tänkas dyka upp härnäst. Kanske Åbo Underrättelsers lördagsutgåva?
      Jaså, Svenska Mad är nedlagd? Ja, jag förstod att den inte skulle överleva redaktör O’Månssons frånfälle under någon längre tid.

  25. David Says:

    Micke G: Skam till sägandes måste jag tillstå att du har stealthflugit långt under min radar — jag hade inte alls koll på att du har gjortså mycket, så länge, utan inbillade mig nog att du uteslutande ägnade dig åt gloriöst lukruativa reklamjobb. Jag får alltså be om ursäkt för mina svepande generaliseringar ovan — och samtidigt tacka för att du utnämner Kapten Stofil till en tidning med ”kulturcred” …

    • MG Says:

      Ja, det är då ingen skam – snarare den naturliga effekten av ett grandiost Garbokomplex å min sida, kombinerat med en fäbless för jobb som ger mer pengar än anseende. Har sett mer än en seriekännarhaka tappas när dess innehavare fått veta att jag livnärt mig helt på seriejobben sedan 1990 (OK, med vissa tillskott från reklam- och spelbranschen).

      Kapten Stofil för sin del kommer med tiden att utveckla kulturnostalgiskt vaselinsoftade kanter och om 100 år nämnas i samma andetag som Söndags-Nisse/Strix (ett djupt andetag, med tanke på att det sammanlagt blir inte mindre än nio stavelser). Glad att ha fått ett tillfälle att nästla mig in i något som har alla chanser att bli en del av det framtida kulturkanon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: