The ghost of Buster …

… lever vidare. För att exemplifiera min tes kan jag nämna att ag presenterar en av hans filmer i egenskap av ”Göteborgsprofil” på Cinemateket i Göteborg nu på lördag klockan två — det skickelsedigra datumet elfte september  (Meddelas endast på detta sätt — ja, och på Cinematekets hemsida förstås).

Filmen jag har valt är Fart, flickor och faror (jag älskar att Cinemateket använder de uråldriga svenska titlarna — samma policy som vi för det mesta försökt följa i Kapten Stofil — även om vi ibland inte har lyckats förmå oss att kalla Vertigo för En studie i brott …)

På engelska är filmen  känd som Sherlock jr, den är ett av Keatons mästerverk och möjligen den enda stumfilmen på min tio i topp-lista över alla tiders bästa filmer — ett tidigt exempel på den där typen av metafilm som jag älskar och har skrivit om tidigare här på bloggen.

Jag kommer att hålla ett inledningsanförande innan visningen — och jag kan lugna menigheten med att det är tämligen kort (ungefär 2700 tecken) …

Redan i våras fick jag frågan om jag ville välja en film och skickade in tre förslag — två hindirullar och Sherlock jr.  Hindifilmerna visade sig — inte helt oväntat — vara omöjliga att uppbringa och Cinemateket hade inte heller en visningsbar kopia av Sherlock jr.

Men för någon månad sedan fick jag plötsligt beskedet att de hade lyckats komma över ett fräscht exemplar av Fart, flickor och faror — och när jag såg programmet kunde jag konstatera att de samtidigt verkade ha försett sig med åtskilliga kilon av den stenansiktade stoikerns superba skapelser. I höst visar man nämligen sju Keatonlångfilmer, varav ett par jag aldrig har sett — ett utomordentligt skäl att stödja denna kulturinstitution och genast införskaffa årskort …

Annonser

2 svar to “The ghost of Buster …”

  1. svensson Says:

    Bevara svensk titel: det var kul att de gjorde det igår – på TV – när Ennio Morricone dirigerade Münchens symfoniorkester.

    När ledmotivet till ”One Upon A Time In The Revolution” framfördes, var texten i rutan såklart ”Ducka skitstövel” (1968)…

    En tjusig symfoniorkester, musikanter i kostym och klänning, en Polarprisbelönad dirigent – och DUCKA SKITSTÖVEL!!! Vad kallar man det – oxymoron, oväntat möte i konsersal mellan snus och mus, glorifierad stilkrock…?

  2. Tusse Says:

    Tänkte bara säga att det tog mig över en vecka att upptäcka ordvitsen i rubriken. (Jodå, jag kollar ofta om Nessle har skrivit något nytt.) Men det beror nog snarare på att jag har förträngt minnet av Ghostbusters.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: