Mitt bisarraste biblioteksbesök

Härom veckan höll jag ett smärre föredrag på Göteborgs Stadsbibliotek om mitt nya seriealbum (vars namn är för långt för att nämna i tid och otid).

En sparsmakad skara av kulturbärare hade fylkats i bibliotekets Poesihörna för att avnjuta kvällens program. Först ut var två kambodjanska poeter (Pal Vannarirak och Yun Nimola) som vi hade med oss direkt på Skype. På bildskärmen framför oss flimrade de spöklikt från ett midnattsmörkt internetkafé i Pnom Penh och deklamerade på klingande khmer tvärs över hela jordklotet, varefter dikterna tolkades av Anna Mattson.

Efter denna Bladerunnerlika begivenhet intogs scenen av poeten David Vikgren som hade översatt ett gammalt kväde från tornedalsfinska och utsatt det för diverse intressanta språkmaterialistiska manipulationer.  De indokinesiska spökena på skärmen bakom honom lyssnade intresserat medan han deklamerade — de gick tyvärr hem och lade sig innan det blev min tur att föreläsa.

Mitt föredrag gick som ett rinnande vatten — jag hade försatts i ett behagligt, drömlikt tillstånd av kvällens tidigare inslag och kände mig fullkomligt avslappnad.

Efter föredraget poserade jag och David Vikgren — jag föreställde poet, han föreställde superhjälte (foto av Malin Andersson).

Denna unika afton fick mig att minnas ett tidigare biblioteksföredrag som inte hade lika lyckosamt förlopp — den gången 1991 när jag skulle föreläsa om mitt då aktuella album Döden steker en flamingo på biblioteket i Örkelljunga.

På tåget dit finslipade jag formuleringarna i ett tämligen ambitiöst och — möjligen — aningen anspråksfullt föredrag om seriellt berättande och drömde fåvitska drömmar om att lagerkrönas och föräras Örkelljungas nyckel i guld.

Väl framkommen till biblioteket möttes jag av en välvillig biblotekarie som försåg mig med kaffe i personalrummet. Vederbörligen vederkvickt gick jag sedan ut för att harangera massorna med mitt seriösa, seriella föredrag.

Jag trädde in på golvet, jag vände mig mot publiken — och kippade efter andan.

Jag kunde inte klaga på uppslutningen. Lokalen vimlade av sparsmakade kulturbärare — kanske fyrtio stycken. Problemet är bara att om man hade räknat ihop alla deras åldrar hade man knappast lyckats komma över hundratrettio år — de mest gråsprängda av dem var på sin höjd fem år gamla.

I mitt huvud gjorde jag nu ett förtvivlat försök att på stående fot översätta hela mitt högtravande föredrag till ”Totte har en hink”-språket. Det gick sådär.  Jag kände mig lite grann som en annan dignitär gjorde tio år senare när han satt omgiven av dagisbarn och fick höra att Twin Towers hade rasat. Jag bara stirrade. Efter några minuter hade jag återhämtat mig hjälpligt och började rita roliga gubbar på en whiteboardtavla, vilket gick hem bättre hos målgruppen än det Tottefierade ursprungsföredraget.

Efter en halvtimme var pärsen till ända och jag sammanstrålade med en journalist och en pressfotograf från ortens lokaltidning.

Klicka på artikeln ovan för att se den i förstorat skick

Fotografen i fråga  hade en mycket klar vision om hur han ville avbilda mig — han släpade fram en trappstege som jag kunde luta mig nonchalant mot, satte ett knippe kulspetspennor i handen på mig för att illustrera min skråtillhörighet och knäppte av. Resultatet kan ni avnjuta ovan — en något utmärglad och förbryllad individ i missklädsam Morriseyfrisyr som står och viftar planlöst med en bukett av Bicpennor. Artikeln som beledsagar illustrationen är stort uppslagen och mycket välvilligt hållen, men får dock sägas ha vissa skönhetsfläckar. Förutom att jag inte riktigt tycker mig känna igen min röst i intervjusvaren (vilket iochförsig inte är helt ovanligt i sammanhanget ) så har skribenten lyckats få in ett par svårförklarliga faktafel:

”Redan i tolvårsåldern ritade David sina första serier” (ska vara  ”sexårsåldern”)

”Under nästan två års tid bidrog han dessutom till Dagens Nyheter med gästserien Benny Faktor” (ska vara ”nästan två månader”)

” — Ja, det är skoj att komma ut och träffa barn och ungdomar på det här viset” (ska vara ”Serier är inget jävla barnmedium! Vad fan är det här?”)

Med svårt skadsjuten självöverskattning återvände jag till Göteborg …

Annonser

12 svar to “Mitt bisarraste biblioteksbesök”

  1. Civilingenjör P Johansson Says:

    Ibland önskar man att man ännu vore på plats i Göteborg, även om jag icke på sittande fot kan erinra mig att ovanstående tecknare brukar utföra göteborgsskildringar.
    Tåg till Örkelljunga kunde man åka senast 1968 tror jag, men kanske tecknar’n tog landsvägen sista biten.

  2. David Says:

    Civ-ing: Hmmm — jag har ett distinkt minne av en tågresa, men som du säger — jag kan ha skarvat i med buss. Det är isåfall uppslukat av glömskans ginnungagap vid det här laget …

  3. Anna Toss Says:

    Underbar historia. Hur hade bibliotekarien tänkt där?

  4. David Says:

    Anna: Serier = Bamse, skulle jag tro. Den typen av resonemang, att allt berättande som försiggår i rutor och innehåller pratbubblor vänder sig uteslutande till barn är — till all lycka — betydligt mera sällsynt idag, även om det fortfarande förekommer.

  5. Lena Says:

    Jag undrade just om det verkligen var du som hade sagt det där med att det var skoj att komma ut och träffa barn och ungdomar på det här viset… :) Men jag kommer ihåg en intervju som gjordes med mig när jag var ungefär sjutton, och där intervjuaren hade citerat mig på följande sätt: ”När det kärvar vill jag bara sticka.” Mina kompisar hörde av sig och frågade om jag var sjuk eller om någon hade bytt ut min hjärna.
    För övrigt tycker jag att Morrissey-frillan var ganska klädsam.

  6. David Says:

    Lena: En vän till mig blev utfrågad ca 1982 i GP:s motsvarighet till ”Vi fem” i Aftonbladet — journalisten undrade om relationen till Mariana hade gjort Björn Borg till en sämre tennisspelare. Min vän — lät oss för enkelhetens skull kalla honom för ”Martin” — är magnifikt ointressad av sport och och sa väl mest bara ”mmm”, ”hmm” och ”vet inte” men kunde nästa dag konstatera att han var avbildad i tidningen och kom med följande orakelutlåtande: ”Förstår inte snacket om att Björn skulle ha blivit sämre. Killen har stark fysik, är urstark och kan hemskt mycket tennis”. ”Martin” förbryllades inte bara av att han plötsligt hade förvandlats till en springsjas i en pilsnerfilm från fyrtiotalet utan även av det faktum att han överhuvudtaget inte hade sagt något av det som lades honom till last i texten — så på sätt och viss var det kanske tur att den skicklige skribenten tillochmed hade lyckats förse honom med ett nytt efternamn …

  7. Tusse Says:

    Ändå var det en för sin tid gränsöverskridande artikel – ja jag menar nu inte landskapsgränsen mellan Markaryd och Älmhult respektive Örkelljunga. Jag kan tänka mig att redaktionen fick upprörda samtal från stugornas folk när läste om pungdjävlar med mera.

  8. Anna Toss Says:

    Nu kom jag på vad det påminde mig om: När jag också kände mig snopen på (eller iallafall utanför) ett bibliotek. Beskrivet i första punkten här: http://annas.blogsome.com/2007/01/07/en-ska-bort-den-ohyggliga-sanningen/

  9. David Says:

    Tusse: Tvärtemot vad man kan tro så är ”pungdjävul” inte en särskilt märgfull svordom utan den svenska beteckningen på en tasmanian devil — även om de burleska associationerna tydligen har gjort att Sveriges alltmer sexfixerade befolkning numera ibland väljer att kalla djuret ifråga för Tasmansk djävul:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Tasmansk_dj%C3%A4vul

    Anna T:
    Jag tyckte nästan den hjärteknipande berättelsen om den signerade Beatlesskivan var mera skakande. Men det här med ödsliga och övergivna signeringar är förstås en särskilt ömmande och rödfnasig punkt för många skribenter och tecknare. I början av minkarriär kände jag mig ofta som om jag satt under en skylt där det stod ”DAVID NESSLE TROR ATT HAN ÄR NÅGOT, 13.00 – 13.45”. Mina signeringsköer följde ett visst mönster — ibland mer, ibland mindre tydligt:

    Ungefär tre personer börjar köa en halvtimme innan, eftersom de är övertygade om att det kommer att bli rusning. De tror att efterfrågan på min autograf är så stor att det nästan är ide att ta med sovsäck och termos.

    När signeringen sedan börjar är de tre hardcorefansen fortfarande ensamma på banan, och jag försöker göra signeringsteckningar i Albrekt Dürer-stil i hopp om att kön ska växa till under tiden, samt skriva långa dedikationer i sonettform — allt för att få tiden att gå.

    Men till sist är den tredje signeringen obarmhärtigt klar, och jag sitter och stirrar framför mig vid ett tomt skrivbord, medan passerande bokmässe- eller biblioteksbesökare betraktar mig forskande och skeptiskt som om jag vore en insekt under ett mikroskop.

    (Okej — ovanstående skildring är förstås något tillspetsad …)

    Nuförtiden har jag ett något mera avslappnat förhållande till signeringar — och Galagos sedvänja att låta tecknarna signera i par gör att man i alla fall inte behöver schavottera ensam …

  10. Anna Toss Says:

    Om du tyckte att historien om Vita albumet var hemsk så finns den ohyggliga fortsättningen här: http://annas.blogsome.com/2007/01/12/korkat-barn-at-upp-kandis-hjarta/

    Men sen är det slut.

    Jag kan inte gå förbi en ensam författare vid ett signeringsbord utan att stanna och prata. Om jag inte har läst boken låtsas jag vara intresserad av den. Gör mot andra, och så vidare.

  11. David Says:

    Anna T: Wow — det var ingen hejd på de kändisartefakter som din mammas celebra kontakter gav dig att försnilla. Duke Ellingtons hjärta — jo, det skulle smaka det! I ett nunnekloster! Otroligt …

  12. Tusse Says:

    Hmm … Slamdjävulen hade jag hört talas om (fanns en på Naturhistoriska museet i Göteborg 1979) liksom Mestyrannen (sedd sammastädes) men inte Pungdjävulen.

    Nu menade jag inte att det var p-ordet som eventuellt kunde ha upprört de troende gränsbygdsbornas sinnen, det var snarare d-ordet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: