Var blev du av, ljuva åttiotal?

Howard Jones kärleksbarn med en gigantisk påskkyckling   — jag gör ett fashion statement i mitt passfoto, oktober 1985

Förra inlägget fick mig att börja rota bland gamla tidningsklipp, vilket i sin tur ledde till att jag vände upp sällan skådade strata i mina sediment — och snart satt jag och stirrade klentroget på fotografier som jag inte sett på årtionden och mediterade över modets kapriser, varats lätthet  och frisyrernas  fruktansvärdhet.

Jag har trott att jag på något sätt stod över modets växlingar, men här vänder jag upp fotobevis på löpande band som med all önskvärd tydlighet visar att så inte är fallet.

Apropå löpande band (eller ”Band on the run” som Paul McCartney brukar säga) så uppträdde jag under åttiotalet i en rad olika bisarra konstellationer med instrument i händerna — låt mig ge er några smakprov.

I fädrens spår mot framtids segrar — jag korsar ett berömt övergångsställe och orsakar en smärre trafikstockning på Abbey Road — fotot är antingen från 79 eller 80, det vill säga ett decennium efter Beatles överskridande.  Något förbryllande är att jag verkar vara ensam i bandet — fast å andra sidan, vem vill vara med i en konstellation som kallar sig för ”Dödslavemang”?

Gissningsvis bestod Dödslavemang av ungefär samma medlemmar som Geggamoja Ûbermensch — och handen på hjärtat, vem vill inte vara med i en orkester med det namnet? Ovan gör vi vår parodiska Poster-posering som glada grabbar i duschen — släng dig i väggen, Dag Finn! Uppifrån och ner ser vi Göran Westerlind, Peter Jonsson och hans nåd (även detta foto är antingen från 79 eller 80).

Bandet Ödeshög — vars främsta merit är att vi var förband till Lolita Pop 1984 — demonstrerar en provkarta på klichéartade rockbandsposer: Pekande och fjärrskådande (Erik Andersson), tankfull och svår (jag) samt — den kanske ovanligaste rockstjärneposen — Rodins tänkaren (Göran Westerlind).  Det är med en röst skälvande av stolthet som jag tillkännager att jag inte bara har designat och ”sytt” bandets lakansvävsuniformer utan även screentryckt de smakfulla saxofoner som smyckar dem. Trumslagaren Göran var den enda av oss som var skicklig nog att bli yrkesmusiker — Erik och jag fick hålla till godo med att bli översättare och författare respektive översättare och serietecknare.

Jag kan lugna läsekretsen — och mig själv —  med att min inkarnation som syntig påskkyckling tydligen var tämligen kortlivad. Redan en månad efter passets utfärdande  finns  fotobevis på att det neongula fluffet har fallit för saxen — dessutom har jag tydligen tänkt om angående min rock-roll och intervjuar istället en kille som heter Tommy Lee och är med i ett betydligt mera framgångsrikt åttiotalsband …

Advertisements

10 svar to “Var blev du av, ljuva åttiotal?”

  1. Henrik Says:

    Farligt nära studentspex där på saxofonoverallsbilden.

  2. Ö-Helena Says:

    Om du har kvar någon saxofonoverall så skulle du kunna kränga en sån till mig (troligen till och med ganska dyrt).

  3. Ahrvid Engholm Says:

    Kan meddela att jag *sett Geggamojja* in concert. (Musikverket, Götgatan, anno ca 1978.) Dödslavemang och Ödeshög har jag iaf hört inspelningar av. Men vad vi inte får glömma är den fina serien utmärkta s k kassettfanzines som David, Erik m fl gjorde under några år av det tidiga 80-talet.
    Så dåligt var det inte. David gjorde faktiskt ganska finurliga melodier och texter.

    –Ahrvid

  4. Maria Quistberg Says:

    Men GUUUU va ni är fina och gulliga allihopa. Ååååh.

  5. Christofer Says:

    ha. Jag är mest impad över att du träffat Tommy Lee! Fick du ligga?

  6. Orla Says:

    Fantastiskt! Har bilder på mig själv som trotsar all sannolikhet, men inte med din estetiska knorr. Men helt ärligt: Om Bossen sade ”Band on the Run” citerade han en av dem som gick över Abbey Road, nämligen Paul. Det kommer du nog ihåg när du tänker efter. Men jag gillar faktisk din påskkyckling med drag av punk!

  7. David Says:

    Henrik och Ö-Helena: Åsikterna divergerar tydligen skarpt om de där saxofonoverallerna — men jag kan hålla med Henrik om att vi påminner en smula om teknister på grönbete. Jag hade gärna skänkt en saxofonoverall åt ÖH om de fortfarande förefunnits i sinnevärlden, men de har skattat åt förgängelsen — de hade en alarmerande benägenhet att spricka i skrevet på det mest P J Proby-artade sätt om man fick för sig att röra sig alltför expansivt i dem, och jag tror till sist att alla tre hade blivit omöjliga att uppträda offentligt i …

    Ahrvid: Tack för dessa vänliga ord! Vem vet — en vacker dag kanske jag tar mig ofoget före att lägga upp en del av våra låtar här på bloggen …

    Maria Q: Jag tackar å allas våra vägnar!

    Christofer: Höh? Ligga med vem då? Tommy Lee? Jag får göra dig besviken — jag sällade mig inte till samma skara som Pamela Anderson och Heather Locklear och blev en av Tommys erövringar. Och Scandinaviums omklädningsrum svärmade visserligen av en marschbataljon av åttiotalsgroupies, sminkade och stylade till tänderna, men inte heller de bevärdigade mig med en blick — av möjligen lätt förstådda skäl …

    Orla: Du har — dessvärre — rätt som vanligt. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde associera så snett — särskilt inte med tanke på att jag hade möjlighet att göra en riktigt snygg melodiradioövergång mellan Paul och Abbey Road … Jag skäms som en hund.

    I övrigt försöker jag i min hjärna fåfängt frammana konceptet ”danskt åttiotal” — fantasieggande med ogripbart. Min mentala karta över Danmarks decennier hoppar på något vis direkt från sjuttiotal till nutid … fast det är klart — ”Disneyland after Dark” — hur såg de ut egentligen? Jag ser en bild av Commando M Pigg framför mig istället … hmmm …

  8. Orla Says:

    Danskt 80tal var – för andra – Sneakers, Kim Larsen och annan gräslig skval. För mig var det Kliché, punk och postpunk, och framför allt: Sort Sol. Och sen var det Gnags, fast det skäms jag lite över idag.
    Av dessa är det ju i stort sett ingen som är känd i Sverige, men du kan få en kopia av Kliché och Sort Sol av mig. Det funkar fortfarande…

  9. M Says:

    På först bilden tyckte jag det stod Döds-slave.man då G:et försvunnit i vägstrecket. :)

  10. M Says:

    Död-Slave-Man menade jag (med bara ett D.. rätt ska vara rätt..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: