I senaste avsnittet av BBC:s podcast Arts and Ideas diskuterar Matthew Sweet H P Lovecraft med ett par karakteristiskt kunniga och välformulerade brittiska skribenter. Bland annat presenterar författaren China Miéville en av de mest insiktsfulla snabbanalyser av Lovecrafts språk som jag någonsin har hört. Så här säger han:
He thought of himself as an antiquarian. He thought what he was doing was riffing off antiquarian literature, but actually he’s not at all. He creates this strange kind of car crash pile-up of antique adjectives, and in so doing I think kind of ends up kind of fracturing kind of received language in a kind of pulp version of what the modernists were doing. So I think there is an analogy between his project and someone like Joyce.
Ladda ner programmet här — Lovecraftavsnittet upptar ungefär sista kvarten. (Glädjande nog verkar Arts and Ideas-programmen ligga ute någon månad nuförtiden, så det är inte fullt lika bråttom med att plocka ner dem som tidigare.)
Och medan jag ändå är i tipsartagen passar jag även på att rekommendera programledaren Matthew Sweets underbara dokumentär om brittisk b-film från 2008 — Truly, Madly Cheaply. Det enda U-tube-excerpt jag kan hitta är nedanstående avsnitt om Biker-Zombie-rullen Psychomania, men det borde räcka för att driva valda delar av läsekretsen till vidare efterforskningar:
oktober 26, 2010 kl. 4:48 e m |
China Miéville är själv kanske den författare som mest förtjänstfullt jobbar vidare i samma tradition, ”this strange kind of car crash pile-up of antique adjectives” skulle lika gärna kunna vara en självkaraktäristik. Fast han är möjligen litet mer medveten om exakt vad han sysslar med än HP. Har du läst honom? ”Perdido Street Station” rekommenderas varmt.
oktober 26, 2010 kl. 6:28 e m |
J-h:n: Tack för tips! Jag blev faktiskt sugen på att ta en slow boat to China när jag kollade upp honom — och stavningen av hans sällsamma namn — på internet. Det är en händelse som påminner en smula om en tanke att CM är född i samma stjärntecken som H P Lovecraft, Stephen King och Ray Bradbury (min naturliga blygsamhet förbjuder mig naturligtvis att tala om vilket stjärntecken det är frågan om). Jag ska definitivt försöka lägga mina onämnbart ålderstigna och adjektivdrypande pseudopoder på något av hans arbeten …
Kom förresten — apropå inte särskilt mycket alls — just att tänka på Robert ”Barbaren” E Howards svar på Lovecrafts fiktiva inkunabel Necronomicon — det lika fiktiva bokverket av den påhittade Friedrich von Junzt: Unaussprechlichen Kulten. Någon påpekade för Howard att titeln inte betydde ”Onämnbara kulter” som han hade tänkt sig, utan snarare ”outtalbara kulter” — vilket iofs känns tämligenkongenialt när man rör sig i Nyarlahoteps, Cthulhus och Yog-Sothots tassemarker …
oktober 27, 2010 kl. 5:09 f m |
Av någon anledning gillade jag inte Perdido Street Station över huvud taget. Visst den gick snabbt och lätt all läsa, men jag vill ha ut mer av min lektyr. Men Johan på SF-bohandeln som rekommenderade den var mycket begeistrad…
oktober 27, 2010 kl. 9:06 f m |
Vatten över huvudet: Okej — jag tar till mig dina varningsord. Men om nu såväl J-h:n som Johan (två omdömesgilla individer) har fallit i hänryckning över den så kanske jag ändå borde ge den en chans …
oktober 27, 2010 kl. 10:36 f m |
”Spot on”: både Lovecraft och Joyce är barocka ord-onanister, som gjorda att doktorera på…
Lovecraft hade Dr. Johnsons engelska som stilideal. ”Johnsonese”, mycket latinska låneord, blir nästan som byråkratspråk. Arkaiskt? Eller modernt? Lovecraft sprängde gränserna, det är verkligen som ett kraschat språk: ”syntaxen begår harakiri i krevadernas sken” som Lindegren sa.
Lovecraft nådde nu aldrig den stukade syntaxen, han höll krampaktigt fast vid rim och meter och rytmisk prosa. Han fick aldrig någon ”Malmbergsk hjärnblödning” och började dikta friare, men, vad tusan, visst är han pulpens James Joyce. Man blir aldrig klar med honom.
oktober 27, 2010 kl. 5:55 e m |
David: två? Nå, det kan ju ha varit Johan B i malmöbutiken som åsyftades.
oktober 28, 2010 kl. 9:12 f m |
”A strange kind of car crash pile-up of antique adjectives” är ju en utsökt beskrivning av mästerverket Döda fallet – och kanske något för såväl visitkort som gravsten? – även om herrn gudskelov även prickade in även substantiv, verb och whathaveyou i sin oefterhärmliga seriekrock-prosa. Fancluben skriker efter MER!
oktober 28, 2010 kl. 9:28 f m |
Synd att BBC:s Matthew Sweet inte är identisk med den amerikanske powerpopparen.
november 1, 2010 kl. 8:29 e m |
Robert E. Howard använde aldrig den tyska titeln på Unaussprechlichen Kulten, så därför var det inte heller någon som talade om för honom att det var fel.
(Apropå stjärntecken så kan det vara värt att notera att Lovecraft tyckte att astrologi var det största trams som finns.)
Fri vers blir ofta rätt trist, så det var ju tur att Lovecraft inte höll på med sådant, annat än i ”Waste Paper”.
november 1, 2010 kl. 10:41 e m |
Martin A: Okej — det är Lovecraft och August Derleth som ska ta åt sig äran för Unaussprechlichen Kulten — du har helt rätt. Jag glömde kontrollgoogla uppgiften utan tog den bara ur minnet, vilket alltid är vanskligt …Men nu är ordningen återställd.
november 16, 2010 kl. 11:30 e m |
För övrigt misstänker jag att HP Lovecraft genom utåldrig onämnbar magi lyckats transportera sin själ genom tidsåldrarna och inkarnera sig som Sveriges yngsta riksdagsman genom tiderna – Anton Abele.
Jag har visserligen inte hört Abele brista ut i något Unaussprechlich ännu, men medge att porträttlikheten är häpnadsväckande!
november 16, 2010 kl. 11:37 e m |
Obs! Jag betona att jag med ovanstående kommentar inte på något sätt vill håna någon av de båda inblandade personernas utseenden. Jag tycker bara det är fascinerande att de är så lika.
november 19, 2010 kl. 4:57 e m |
Gustaf G: Nog får man lite känsla av The Shadow out of Time — eller kanske ännu hellre The Case of Charles Dexter Ward — när man ser AA, särskilt det imponerande, nästan akromegalomana hakpartiet och munnen …
november 22, 2010 kl. 4:22 e m |
När vi är inne på Lovecraft-lookalikes kan jag även rekommendera Anders Fagers bok ”Svenska kulter”. Även om kvaliteten på novellerna är lite skiftande (den inledande höll nästan på att avskräcka mig från att läsa vidare) så är boken som helhet klart njutbar. Tentakler och människooffer såväl i Rosengård som på Östermalm.
december 3, 2017 kl. 11:32 f m |
In fact when someone doesn’t know then its up to other users that they will
assist, so here it happens.