Kalle och LSD-fabriken

Nuförtiden är det mera sällsynt att barnfilmer lanseras med slogans som ”It’s everybody’s non-pollutionary, anti-institutionary, pro-confectionery factory of fun!”

Inte heller brukar dagens barnfilmer innehålla prydligt välkammade åttaåriga flickor som på ett fullkomligt självklart sätt utbrister ”What is this? A Freak-out?” när de har lurats in i något slags snedtändningens kärlekstunnel av en minst sagt underlig äldre herre i skorstenshatt och utsätts för  psykedeliskt blinkande visioner av maskar som krälar över ansikten och ödlor i extrem närbild (se nedanstående U-tube-klipp).

Ja — för att sammanfatta: Dagens barnfilmer är mera sällan psykedeliska sagor  späckade med svidande samtidskritik. Men det är alltså originalversionen av Kalle och chokladfabriken — det rör sig dessutom om en ganska Grimm-grym saga där otrevliga små tjocka barn oupphörligen dränks i choklad och slungas in i förbränningsugnar, förvandlas till gigantiska blåbär eller miniatyriseras efter att ha pixeliserats och sänts genom TV (det sistnämnda barnet, Mike Teevee, verkar i och för sig inte alltför traumatiserat — ”Wow! That was a wild trip” är hans första kommentar när han dyker upp i TV:n, tre centimeter lång). Skadeglada Oompa-Loompa-dvärgar sjunger små sedelärande sånger varje gång ett vanartigt barn har genomgått en ny monstruös metamorfos — titta här på ett montage som dessvärre motsatte sig direkt inbäddning.

Jag blir på något vis stimulerad varje gång jag upptäcker gapande luckor i min populärkulturella allmänbildning. De får mig att känna att jag — till skillnad från Alexander den Store — inte behöver gråta för att jag saknar nya världar  att erövra.

Och den magnifikt märkliga Kalle och chokladfabriken är ett av de sällsammare fynden på senare tid — jag satt och stirrade förundrat på skärmen från start till mål. Jag hade tidigare sett Tim Burtons  nyinspelning, som trots all dyr datoranimation och all Johnny Depps patenterade excentricitet gjorde ett  märkligt doft- och charmlöst intryck.  Men originalet från 1971 känns som en ädel legering av Monty Python,  Psych-Out och gammaldags hindifilm. Dessutom är sångnumren skrivna av Leslie Bricusse och Anthony Newley (duon som bland annat skänkte oss bondlåtar som Goldfinger och You Only Live Twice), och Gene Wilder gör  en obehagligt övertygande rollprestation — en  Willy Wonka som känns till hälften som ett  storögt barn, till hälften som en seriemördare.

Det är — på det hela taget — en nästan hypnotiskt underlig film. Däremot är jag lite tveksam till om den borde vara barntillåten …

Annonser

22 svar to “Kalle och LSD-fabriken”

  1. Buster Näslund Says:

    Som fader till en 3-årig pojk måste jag upplysa om att psykadelikans/andra sinnesvrängande substansers existens i barnprogrammens sfär är högst närvarande och välmående. Ett spektakulärt om än till anslaget lågmält exempel är ”teletubbies” efterföljare ”I drömmarnas trädgård” (”In the night garden”, http://en.wikipedia.org/wiki/In_the_Night_Garden). Vidare kan ingen påstå att Svambob Fyrkant (Spongebob Squarepants) inte doftar starkt av THC och psilocibin i sina bättre stunder.

  2. svensson Says:

    Inte så barnvänligt som sagt… för inte många barnfilmer idag har åttaåriga flickor sägandes, ”Give it to me daddy, give it to me pleeeease”…

  3. Arrug Slahmag Says:

    För oss 70-talister är den definitiva versionen av Kalle och Chokladfabriken SVT-serien som sändes nån gång i början av 80-talet där Ernst-Hugo Järegårde läste boken till inzoomningar på illustrerade stillbilder.

  4. David Says:

    Buster: Tror jag har sett I drömmarnas trädgård — min systerdotter är ett fan. Den är ganska psykedelisk, men på ett milt och trevligt sätt — den här bad acid trip-grejen misstänker jag att Kalle och chokladfabriken är rätt ensam om i genren … Annars har vi ju också I Regnbågslandet, 1970 års adventskalender, som var ganska freak out-betonad — musiken gjordes av Jojje Wadenius och Made in Sweden, vilket ju ger viss indikation …

    Arrug: Såsom tidig sextiotalist måste jag ha missat den versionen helt och hållet …

  5. Tusse Says:

    Skrämmande, framför allt insikten om att 1971 faktiskt är nästan 40 år sedan.
    ”Scrumdidilyumptious” får mig att tänka på Mary Poppins och adjektivet ”Supercalifragilisticexpialidocious” vilket i Thore Skogmans översättning blev ”Super-opti-mopsisk-topp-i-pang-fenomenaliskt”.

  6. David Says:

    Tusse: En tanke går förstås även till Ned Flanders, som använder ”Scrumdidilyumptious” och dessutom skjuter in ledet ”diddly” i mycket annat han säger. När jag reflekterar närmare över saken måste det ju vara en medveten syftning från Simpsonförfattarna, som verkar kunna sin Wonka — Homers sång ”The Garbageman Can” i en av de halvtidiga säsongerna är t ex en direkt parafras på Wonkasången ”The Candyman Can”.

    Men visst ekar ordet även av ”Supercalifragilisticexpialidocious” — det finns vissa indikationer på att filmmakarna försökte göra en Mary Poppins — till exempel så är Oompa Loompa-låten nästan suspekt lik sotarsången ”Chim Chim Cheree” från MP. Fast jag måste nog säga att jag tycker att Kalle och chokladfabriken är bra mycket roligare än Julie Andrews flygande supernanny …

  7. Tusse Says:

    Finns förresten en ompa-ompa-låt även i musikalfilmen Oliver!
    Vem är Ned Flanders förresten, där finns det en lucka i min bildning.
    Intressant också att du nämnde regnbågslandet. Årtalet 1970 markerar verkligen övergången från sextio- till sjuttiotal.

  8. Tusse Says:

    PS: Är inte så insatt i Simpsonarnas värld. Men Alan Simpson minns jag. Han som spelade dr Finlay i dr Finlays journal hette så.

  9. David Says:

    Tusse: Ned Flanders är Simpsons religiösa granne i TV-serien — känd för att ständigt säga saker i stil med ”Ooh, that looks scrum-diddily-doodily-duddily … ”, ”Yes, indeedily-doodily.””Okily-dokily-doo.” eller tillochmed ”Absotively notarino!”:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Ned_Flanders

  10. Tusse Says:

    Jag skäms över att ha blandat ihop skådespelarens namn med rollfiguren.

    Alltså: Dr Alan Finlay spelades av Bill Simpson, inte tvärtom.

  11. Robert Huselius Says:

    Den mest flippade barnfilmen jag sett är mexikanska ”Little Red Riding Hood and the monsters”. Rödluvan, Tummeliten och en skunk möter en ond häxa i förbund med djävulen samt en uppsjö av monster. Våld, skräck och tortyr följer. Troligtvis även den enda barnfilm, där repliken ”Satan, our master of the dark dominion! Arise!” förekommer.

    http://www.imdb.com/title/tt0053694/

    It’s Craptacular!

  12. Tusse Says:

    Underbart! Varför görs det inte fler sådana filmer?

  13. David Says:

    Robert K: Herrregud! Mexikanerna lyckas alltid krydda kitschen med en extra nypa tabasco — för att inte tala om Peyote — och dessutom är den filmad i glorious … Colorscope. Jag skrattade högt …

  14. Tusse Says:

    David, Robert? Har ni hört talas om fenomenet Yugomexfilm?

    http://www.sunkit.com/mexiko-i-jugoslavien/

  15. David Says:

    Tussen tack för tips! Detta var nyheter för mig — men jag associerar förstås till de östtyska westernfilmernas ledande indian, serbiske Gojko Mitic …

    http://mysite.verizon.net/indianerfilme/gojko.html

    … som vi skrev om i ett gammalt nummer av Kapten Stofil (eller rättare sagt — Martin skrev om honom).

  16. Tusse Says:

    Tack detsamma! Det var en fullkomlig nyhet för mig att det gjordes västernfilmer i DDR!
    Kanske hade Karl May
    http://en.wikipedia.org/wiki/Karl_May
    ett finger med i spelet där.

  17. David Says:

    Karl May have something to do with it — och det har han mycket riktigt — några av Gojkofilmerna var Mayfilmatiseringar. I samband med detta firade man i DDR även ”Första May” och grundlade ”Karl May-Stadt” … (Plats för burkat skratt)

  18. Tusse Says:

    För övrigt gjordes det mexfilm även i Sovjetunionen. Sergei Eisensteins Que viva Mexico, t.ex.
    Jag vill minnas att det flyttbara järnvägsspåret som användes för kameraåkningar i öknen syntes i bild i en längre sekvens.

  19. Snedtändning i chokladfabriken | Anna-Lena Lodenius Says:

    […] med Gene Wilder i rollen som Willy Wonka. David Nessle skrev om den 2010, vilket jag missat (se här – ”Kalle och LSD-fabriken”). Han tar i synnerhet fasta på scenen med båtturen som […]

  20. annalenalod Says:

    Martin visade mig detta häromdagen apropå att vi såg reprisen på Tim Burtons version. Hade helt missat den tidigare versionen.
    Se blogginlägg ovan!

  21. Mats Says:

    Som kuriosa kan nämnas att den korta sekvensen där en höna nackas är bortklippt när filmen visas på amerikansk tv.
    Men när den visades på tv3 för några år sedan så var scenen intakt.

    • David Says:

      Är det ett ganska kort klipp som dyker upp i Snedtändningens kärlekstunnel? I så fall tror jag att det var kvar i den version jag såg.

      En snabb googling ger vid handen på att det finns ett antal olika nedklippningar — de grundliga tyskarna gjorde sig tydligen av med hela LSD-tunnel-seendet innan de visade filmen på TV om man ska tro IMDB:

      http://www.imdb.com/title/tt0067992/alternateversions

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: