Kalle och lovordsfabriken

 

Som bloggens alerta läsare kanske redan märkt dök inte den utlovade DN-artikeln upp den här söndagen heller. Jag har lärt mig min läxa — jag ska försöka avhålla mig från att avisera tidningsartiklar och liknande i förväg — man vet aldrig hur länge de fastnar i olika papperskvarnar.

I gengäld har Kalle Lind publicerat en mycket välvillig och insiktsfull recension av Proggarens stora röda på sin blogg (läs HÄR). Om övriga anmälningar är hälften så positiva och fjärdedelen så pålästa kommer jag att känna mig helt nöjd med bokens mottagande.

När jag sitter ensam på min kammare och försöker få till det svävar det ofta något slags fantombild över ritbordet — Den Idealiska Läsaren. Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt,  förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

När det gäller proggreferenser är Kalle Lind nästan en överkvalificerad idealläsare av Proggaren; han har ju just givit ut den synnerligen underhållande  Proggiga barnböcker — ett storartat uthållighetsprov där han tvingat sig igenom i princip hela Hcf- och Hcg-hyllorna i sjuttiotalsbiblioteket.

När jag nyligen sträckläste denna kunnigt kåserande volym  konstaterade jag  att Kalle tillgriper samma Runebergcitat för att beskriva sitt förhållande till proggen som jag använde här på bloggen för några månader sedan. Men medan jag skriver ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” så behåller KL originalets vändning: ”Något tålde de skrattas åt, men mera att hedras ändå”.

I övrigt är vi tämligen överens, tycker jag det verkar som …

Annonser

23 svar to “Kalle och lovordsfabriken”

  1. Gunnar Gällmo Says:

    Herr Nessle var inte först med att vända på Lotta Svärd. Jag tror han bör ha varit i femårsåldern när de här bålda herrarna föregick med gott exempel (redan innan proggen fick fart alltså):

  2. Kalle Lind Says:

    Nånting säjer mej att herr Nessle kände till Alfredson/Ekman-vändningen och därmed refererade till en referens. Jag tillhör för övrigt den skara som helt tagit mej in i Runeberg bakvägen och anser citat som ”en dålig tumme hade han men armbågen var god” eller ”Sven Duva var en dum major” vara originalen som Runeberg sen förvanskat med högstämd profinsk militärromantik.

  3. David Says:

    Gunnar och Kalle: Jag tycker mig ha varit medveten om både originalet och Hasse och Tages parodi ända sedan min ganska tidiga barndom — det är som om de kom in parallellt i mitt liv. Jag tror eventuellt att pappa berättade för mig om originalet i nära anslutning till att jag stötte på parodin. Men sedan tog det iofs kanske femton år innan jag på allvar läste Fänrik Ståls sägner, Och efter det har Runeberg varit en av mina favoriter bland de svenskspråkiga artonhundratalspoeterna, vid sidan av Stagnelius …

    Det här med att lära sig saker bakvägen är annars intressant — den s k Madparodimetoden — ”jag har inte läst boken, jag har inte sett filmen — men jag har läst Madparodin, och kan alltså bluffa mig fram hjälpligt i sällskapslivet”.

  4. David Says:

    Hasse & Tage verkar för övrigt själva ha varit rätt inne på Runeberg — jag minns t ex en betydligt mera esoterisk referens till skalden i en Lindemanmonolog, där Hasse hävdar att han har uppfunnit en acnekräm som han kallar för Döbeln vid Ljutas och lanserar med sloganen ”Den allra första salvan ren blev åtta finnars fall”. Den redan i de tidiga tonåren gravt påläste Martin Kristenson informerade mig iofs om att det rörde sig om ett faktafel — den raden förekommer inte i Döbeln utan i Sven Dufva:

    Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
    När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
    Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
    Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

    Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
    Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
    Då lydde alla, när det ljöd: ”gevär i hand, reträtt!”
    Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

  5. Martin K Says:

    Hasse rättade till misstaget när han återanvände skämtet i ”Fröken Fleggmans mustasch”. Då hade acnemedlet döpts om till ”Sven Duva”.

  6. David Says:

    Martin: Du är som vanligt vildsint välinformerad …

  7. Gunnar Gällmo Says:

    Själv tillhör jag en generation – kanske den sista – som tvingades läsa Fänrik Stål i plugget; det tvingades förmodligen även HoT att göra, och säga vad man vill om Runeberg – tokig var han, men skriva svenska kunde han, och formulera bevingade ord, det gjorde han. (Detsamma gäller Tegnér. Fritjofs saga kom faktiskt att infogas i den svenska folkviseskatten; den tidens illegala nedladdning.)

    Intressant med parodier som lyckas stå på egna ben. Povel Ramel var också bra på den saken. En av min barndoms roligaste radioupplevelser var ”Balladen om Eugen Kork”. Jag tror det tog tjugo år innan jag fattade att den låten är en parodi på Evert Taubes ”Möte i monsunen”.

    (Läst nyligen en artikel som påpekade att Runeberg för övrigt inte alls var särskilt storsvensk privat. Han hade det alldelels utomförträffligt under tsaren.)

  8. Kalle Lind Says:

    Martin K: vill för övrigt dra mej till minnes att Sven Duva-skämtet från allra första början härrör ur ett Lundaspex. Eller är det kanske ett annat Fleggman-skämt, Tutan Kamon, jag tänker på? Var är Tersmeden när man behöver honom?

  9. svensson Says:

    Parodi som står på egna ben: själv kan jag inte höra Mozarts ”Eine Kleine Nachtmusik” utan att tänka på Helt Apropås parodi om fulla skidturister:

    Hör hur Eine Kleine Nachtmusik
    dränks av dunka-dunk och fylleskrik…

    Så finns det annat. Som när man lyssnade på kassettfanzines av Bertil Mårtensson, med ”fanniska” versioner av Beatles… Paroditexterna infinner sig osökt när man hör originalen.

  10. Fredrik T Says:

    Tersmeden är här, men kan tyvärr inte erinra sig vare sig Sven Dufva eller Tutan Khamon i någon lundaspexig kontext. Omöjligtr med något återbruk från detta håll är det ju dock inte med tanke på Hasse A:s bakgrund som lundaspexare.

  11. Gunnar Gällmo Says:

    Inte för att det handlade om _uppsåtlig_ parodi, men i alla fall:

    I min späda ungdom slumpade det sig så att den första tolkning jag hörde av ”Nattens drottnings aria” ur Trollflöjten var den med Florence Foster Jenkins, varför jag än i dag inte kan höra den arian utan att börja fnissa:

    M. A. Numminens tolkning av Schuberts ”Ständchen” är inte dum den heller, men till skillnad från salig fru Jenkins vet han ju faktiskt själv om hur han låter (tror jag):

  12. Kalle Lind Says:

    Om ämnet nu osökt blev parodier som framstår som original så lärde jag mej Povels ”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl” långt innan jag hörde den där muntra visan som de blivande kandidaterna brukar sjunga till champagnefrukosten (numera främst ersatt av den något mer lättinlärda ”För vi har tagit studenten – fy fan vad vi är bra!”). Eftersom Povel-texten bygger på ljudlikheter – ”Fem gamla hjärtan i sprit har jag”, ”Inga stoppar den i vårat linneskåp”, ”Där vi snyta en rund liten hund” – tog det också lång tid när jag väl hörde originaltexten att fatta att det faktiskt var en annan text än den jag lärt. Med bägge texterna bredvid varann kan jag inte heller idag riktigt konstatera vilken som är relevantast.

  13. Gunnar Gällmo Says:

    ”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl!
    Låt honom plöja i ungdomens fåror.
    Fem gamla hjärtan i sprit har jag
    å en ljus elefant i ett snår.
    Inga stoppar den
    i vårat linneskåp.
    Loppor tär vår vän
    som idisslar en sko
    när vi snyta en rund liten hund
    där den här lilla bagaren bor,
    där den härliga bagaren bor.
    Hur sa?”

  14. David Says:

    Kalle och Gunnar: Skam till sägandes har jag fortfarande bättre koll på ”Sjung om Fru Svenssons lyckliga karl” än på originaltexten — det är bara vissa rader som vet jag vad de syftar på …

    (dagens Lassie f ö: Stod bakom en av galenskaparna i Konsum vid Käringberget — jag tror det var Jan Rippe — det här är så mycket Lassie det blir i Göteborg. Vill gärna tillfoga att jag även stått före Louis Herrey i kön på Effkås i Majorna … )

  15. Fredrik T Says:

    Sydsvenska Dagbladet hade en kort men dock recension av ”Proggarens stora röda” på dagens kultursida.

    http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1290087/Ursparad-superhjalte.html

    En märklig blandning av sågning och lovord känns det som.

  16. Kalle Lind Says:

    Fredrik T: Just det – det tänkte jag ju meddela den gbg-baserade bloggaren när jag läste i morse. Men jag kan nog inte se sågningen: Oscarsson påpekar bara det tämligen självklara att det som inte är elakt inte är elakt. Det är en märklig vana kritiker har: att upplysa den hugade läsekretsen om vad verk inte är.

  17. Kalle Lind Says:

    David: hade han glasögon och underbett? Då var det Rippe. Bara underbett – Anders Eriksson. Flint – Agnred. Han som sjöng Husvagn – Fritzell. Han som skriver allt – Claes Eriksson. Damen – Kerstin Granlund. Enkel komihågramsa. Jag såg f.ö. Rippe i Smögen sommaren 2007. Då var han på synnerligen gott humör, som ju västkustbor blir när de känner lukten av tång.

  18. J-h:n Says:

    Men ”pogrom” var väl, för att uttrycka det milt, att ta i.

  19. David Says:

    Fredrik T, Kalle och J-h:n: Tack till Kalle för tips om Galenskaparnas morfologi (det var Rippe) och till Fredrik T för recensionstips — i likhet med J-h:n stegrade jag mig också en smula inför ordet ”pogrom”, måste jag säga. Förmodligen vägleddes recensenten en smula av ljudlikheten med progg — proggrom. Andra relevanta ord som inte kom med i recensionens språkmaterialistiskt associativa del: Porr och pråm.

  20. mirotanien Says:

    Drevet mot ”proggiga barnböcker” måste få ett slut. Inte alla 70-talsböcker var dåliga. Lind påstår det kanske inte heller men, va f-n, alla barnböcker på 50- och tidigt 60-tal var inte så bra heller. ”Skötsamma barn går i skolan och ger äpple till fröken”…

  21. Kalle Lind Says:

    Mirotanien: jag ser mej verkligen inte som en del av ett drev. Dels är ”proggen” i sej ett diffust villebråd, dessutom sen länge självdött eller åtminstone starkt åderförkalkat. Dels implicerar jaktteorin att man hetsar för att döda, medan min avsikt snarare har varit att lyfta fram och hålla upp i ljuset. Att jag mer än en gång raljerar över innehåll och detaljer i proggerans böcker ser jag som ett utslag av Tourettes.

    Men att inte alla barnböcker under någon tid har varit bra ser jag ändå som irrelevant information. Skulle jag skriva en bok om 1950-talets barnböcker, vilket är lockande men samtidigt svårt enär tiden är svårare att ringa in och namnge (”samförståndstidens barnböcker”?), så hade det legat närmare till hands. Jag nämner i boken Elsa Beskow och hennes vurman för att låta barn uppfostras fysiskt av blåklädda gubbar som en referenspunkt, och försöker som hastigast förklara vad slags idéer 68-generationen protesterade mot.

    Men det finns ganska mycket att säja i ämnena progg och barnuppfostran, och jag valde att koncentrera mej på det iögonenfallande och extrema eftersom jag fann det mest komiskt.

  22. Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg! | En man med ett skägg Says:

    […] stora röda”. För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar ”Den idealiska […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: