När tecknet blir kött

I kommentartråden till ett tidigare inlägg började vi reflektera kring seriernas beröringspunkter med den fysiska verkligheten — i det här fallet många seriefigurers ovilja att åldras en dag medan bilar, flygplan och den kringliggande världen fortsätter att moderniseras och utvecklas.

Det slog mig att de här märkligheterna i seriernas tidsflöde har en viss släktskap med ett annat problem: hur tecknen i en bild förhåller sig till den fysiska verkligheten.

Vi människor har lätt att översätta tecken till det som de significerar. Vi har inga problem med att uppfatta att ett litet streck strax ovanför munnen är skuggan av en tänkt liten näsa och fyller sedan beredvilligt det tomma området över strecket med en näsa av lämplig storlek som inte finns där.

Även serier som vi gärna tror är fotorealistiskt tecknade använder mängder av motsvarande stenogramsymboler för ögon, klädveck, hårsvall — för faktum är att det är direkt omöjligt att teckna i en stil som de facto representerar den fysiska verkligheten — i all synnerhet på de begränsade ytor som en serietecknare har till sitt förfogande.

Och när det gäller serier baserade på figurer från tecknad film, vars hela anatomi har strukturrationaliserats för att inte animatörerna ska få mer kramp i högerhanden än nödvändigt  — som Kalle Anka och Musse Pigg — drivs stiliseringen betydligt längre.

Kropparna är uppbyggda av klot som är lätta att vända och vrida på utan att de skiftar form på det svårhanterliga sätt som verkliga kroppar gör (ett tag på fyrtiotalet fick Disney för sig att Musses öron skulle vara perspektiviska — innan dess hade de märkligt nog samma cirkelform oavsett hur han vred på huvudet — men studion upphörde med de realistiska öronen eftersom de tydligen tog på tok för lång tid att teckna).

Musse med perspektiviska öron — ett kortlivat experiment

Disneystudion gick ju  tillochmed  så långt att de tog bort ett av handens fingrar — en betydande arbetsbesparing med tanke på de hundratals händer man måste teckna för att få ihop en minuts animation. Och publiken verkar inte störas nämnvärt av denna pragmatiska lemlästning — i alla fall inte mer än den störs av att många Disneydjur av någon okänd anledning bär vita handskar, att råttan är lika stor som ankan, att vissa av dessa antropmorfa, påklädda djur  envisas med att gå runt utan byxor —  eller någon av de hundratals andra orimligheter som översvämmar Disneyvärlden.

Bugs Bunny som  transvestit i filmen Hillbilly Hare

Vi människor har helt enkelt väldigt lätt att översätta tecknen till något fysiskt i våra huvuden och leva oss in i den värld som uppstår. Vi känner Långbens smärta när han sätter sig på ett häftstift, vi gråter när Askungen inte får gå på balen,  och vi blir — i vissa fall — tillochmed upphetsade vid anblicken av Bugs Bunny som transvestit (ja — Robert Crumb lyckades i alla fall bli det som barn …)

För det mesta reflekterar vi inte så mycket över den här ständigt pågående översättningsprocessen — den går av sig själv. Men Mads skapare Harvey Kurtzman och hans vapendragare Bill Elder låter oss inte komma undan så lätt — i Madparodin Mickey Rodent låter de den hämndgiriga, nerdekade Mickey lura iväg Darnold Duck (den nya stjärnan som har konkurrerat ut Mickey)  till verkligheten, där han givetvis framstår som ett fullkomligt monstrum.

Och det är klart — så måste det ju vara. Kalle Ankas utseende är så hårt stiliserat att han skulle se ut som ett missfoster i verkligheten. Teamet som skapade den legendariska floppfilmen Howard the Duck tänkte inte riktigt på hur en stiliserad Anka skulle te sig i en skoningslöst fysisk verklighet (och ännu mindre verkar de ha reflekterat över  hur en dvärg iförd en maskeradkostym föreställande en stiliserad anka skulle te sig …)

Därför blir jag en smula förvånad när jag ser de första förhandsbilderna från Peter Jacksons och Stephen Spielbergs datoranimerade Tintinfilm. Dessa synnerligen meriterade filmskapare verkar ha begått samma misstag som Howard the Ducks upphovsmän: de har gjort tecknet till kött med samma bokstavstrogna nit, och skapat figurer som — i alla fall i mina ögon — framstår som minst så vanskapta som Bill Elders stackars Darnold Duck eller hans olycksaliga släkting Howard:

För mig är det uppenbart att Hergés sätt att teckna Haddocks näsa är ett tecken som visar att han har en näsa som … ja …  Rembrandt ungefär — den ska inte uppfattas bokstavligt, för då blir den grotesk.

Förhandsbilderna från den kommande Tintinfilmen får mig att tänka på såna där Viewmasterskivor jag hade som liten där någon med mycken möda hade skulpterat Läderlappen och Robin i något trolldegsliknande material och placerat ut dem i olika stela ställningar där till exempel Läderlappen föreställde utdela en rallarsving mot Pingvinen. På något sätt kändes det som paradoxen med Akilles och Sköldpaddan — även om Läderlappens behandskade trolldegsnäve bara var centimeter från Pingvinens trolldegshaka så kändes det som om den aldrig skulle nå fram — som om de båda kombattanterna för evigt skulle bli stående i sitt stelfrusna slagsmålsdiorama. Vilket de  förstås också skulle.

I fallet Tintin utgår jag från att figurerna kommer att röra sig — men jag tycker det känns som om Tintin och Haddock på samma alarmerande sätt som Läderlappen och Pingvinen har fastnat mellan två världar — i ett slags limbo mellan två olika teckensystem.

(Jag hittade inte Läderlappen i hans trolldegsinkarnation — men här ovan kan ni i alla fall se en actionmättad viewmastertablå med Tarzan i trolldegsdjungeln)

Men det är alltså inte ens problemfritt att överföra så kallade realistiskt tecknade serier till vanlig spelfilm — som tecknare har man alla förutsättningar i världen att fuska på ett sätt som helt enkelt inte låter sig göras i en spelfilm. När Curt Swan ritar Clark Kent så ger han  till exempel med subtila medel figuren en något mer flyende och obeslutsam haka och något mindre imponerande kroppsbyggnad än Stålmannen — något som  ingen skådespelare kan göra efter.

Superhjältarnas uniformer är ett annat olycksbarn. Nuförtiden formgjuts de i latex på skådespelarnas kroppar — komplett med sexpack som Michael Keaton och Val Kilmer knappast stoltserar med i vardagslag — dräkten har förvandlats till något slags plastigt exoskelett, som om superhjälten vore sin egen actiondocka.

Förr i världen när man helt förhoppningsfullt försökte sy upp kostymerna blev det nästan alltid något ofrivilligt clownaktigt över de maskerade brottsbekämparna. Som ett särskilt avskräckande exempel vill jag visa Fantomen ur en följetongsfilm från 1940:

I ärlighetens namn kanske jag ska tala om att det är den gamle Fantomen vi ser här. Hans enda funktion i följetongen är att dyka upp i ett rökmoln på sin dödskalletron inför de hänförda infödingarna, träffas av en förgiftad pil avfyrad av skurkarna,  försvinna i ett nytt rökmoln och sedan  gå hem till Dödskallegrottan och avlida i all stillhet. Men jag vill nog hävda att den nye Fantomen bär upp sin kliiga ylleuniform obetydligt bättre (det syns inte på nedanstående bild, men hans dräkt är sydd på ett sätt som gör att huvudhättan då och då får ett aningen toppluveaktigt utseende vilket knappast bidrar till att sätta skräck i undre världen):

De mest åtråvärda av alla superkrafter — att få en tygdräkt att sitta som om den vore spraymålad direkt på huden, helt utan att korva sig kring armar och ben, samt förmågan att få pupillerna att försvinna när man iför sig en mask — besitter bara de tecknade brottsbekämparna …

Annonser

28 svar to “När tecknet blir kött”

  1. Henrik Says:

    Haddocks pose i den andra Tintin-bilden ger ju 100% Ardmankänsla. Wallace skulle posera precis likadant i samma situation.

  2. David Says:

    De kunde med andra ord lika gärna ha gjort filmen som leranimation — den kanske rentav hade blivit bättre då …

  3. Martin R Says:

    bilar, flygplan och den kringliggande världen fortsätter att moderniseras och utvecklas.

    Nja, Kalle Anka kör ju fortfarande en bullig 30/40-talsbil, den där röda cabrioleten.

  4. David Says:

    Okej — där tänkte jag kanske främst på serier som Tintin eller Dick Tracy eller … ja, i princip alla långlivade aningen mera realistiska serier.

    Men din kommentar får mig att tänka på något annat: den selektiva moderniseringen i till exempel Kalle Anka. I vissa avseenden har man fryst tiden i något slags evigt fyrtio/femtiotal — men sedan trillar det plötsligt in Hippies och andra modernare fenomen. Det får mig — i sin tur — att tänka på en sen Wodehousenovell jag läste — Bingo bans the bomb där Bingo Little, denna damaskprydda överklassdrönare som aldrig skulle kunna existera efter 1929, plötsligt blir kär i en hippietjej, deltar i en demonstration mot kärnvapen och grips av polisen.

    På sätt och vis är ju den här selektiva uppdateringen lite samma sak som att Blondies och Dagoberts barn växer upp medan föräldrarna står stilla i ålder och sedan slutar växa när tonåren lider mot sitt slut …

  5. Andreas Says:

    När jag ser Tintinbilderna tänker jag på uncanny valley-fenomenet: http://en.wikipedia.org/wiki/Uncanny_valley

  6. Jacob Says:

    tintin-bilderna ser verkligen konstiga ut, vet inte om leranimation hade förbättrat, snarare extremt bra casting i live action. kanske med stiliserade färger? typ sin city? (men inte spirit då…. )

  7. David Says:

    Andreas: En mycket intressant reflektion! Jag kände inte till uncanny valley-teorin, men den sätter fingret på något jag har känt och inte kunnat verbalisera när det gäller representationer av människor i CGI och mycket realistiska dockor.

    Jag tror t ex att uncanny valley är skälet till att jag inte kunde titta på den bisarra Beowulf-filmen, vars bronsåldersdanskar var datoranimerade så att de såg ut som plastiga robotar — av någon anledning är det mycket lättare att leva sig in i Buzz Lightyears öden och äventyr än i en s k realistisk datoranimerad människas förehavanden.

    I Blade Runner har däremot replikanterna passerat genom Uncanny Valley och kommit upp på högplatån på andra sidan — de är människor, och det är just det som är Rick Deckards diemma (möjligen med viss reservation för Rutger Hauer som verka bebo en alldeles egen kuslig dal).

    Ghost in the Shell-filmernas androider och levande dockor — å andra sidan — verkar nästan medvetet vara formgivna för att ge maximal uncanny-respons …

  8. David Says:

    Jacob: Ja, live action hade nog varit att föredra framför dessa skrämmande automatoner med mänskliga ögon …

  9. svensson Says:

    Nyckelordet är STILISERING. I bild: vi förstår att strecket i cirkeln är en mun, vi kräver inte att varje rynka i ansiktet ska ritas ut. Och i handling: vi förstår att en viss karaktär går på dass emellanåt, vi behöver inte ha det berättat för oss.

    Hm, jo vissa street creddiga figurer gör det visst, de skiter i bild som jag fick påskrivet nyss. Och i litteraturen har vi ju Leopold Blooms toalettbesök som beskrivs ingående. Joyce må ha varit något på spåren, men inte just här anser jag.

  10. David Says:

    Svensson: Precis. Och även om man — som Joyce — försöker ha med allting så stiliserar man, vare sig man vill eller inte. Superrealism är en stil bland andra stilar — vad man gör är snarast att man häller den realistiska såsen över anrättningen så att den ska ta smak — för den skull är inte replikerna så fragmentariska i syntaxten som verkligt tal är. Inte heller skildras människors tankar realistiskt i Stream of Consciousness — delvis beroende på att det överhuvudtaget inte går att översätta våra tankars många undanglidande lager och bitvis ickespråkliga processer till romanprosa … I stället ger Joyce Molly Bloom ett slags lång teatermonolog i huvudet.

    Jag gillar Ulysses, men missförståndet att dess längre drivna naturalism skulle innebära att romanen — i någon djupare mening — är helt verklighetstrogen gav dessvärre upphov till många dödstråkiga texter av Joyces efterföljare under nittonhundratalet …

  11. svensson Says:

    Sweet. Du har förstått mig. Det är (här som överallt annars) inte fråga om svart eller vitt utan ett kontinuerligt spektrum.

    Bland radikala kritiker kan det kanske heta, ”Joyce skildrar som den förste DEN SANNA VERKLIGHETEN. Allt före honom var förljuget, salongsborgerligt, verklighetsfrämmande. Nu fick vi DASSBESÖKEN BESKRIVNA PÅ MEDVETEN GATUPROSA, glöm allting annat”…

    Joyce var som jag sa någonting på spåren, hela hans bok (Ulysses) har LIV. Men den här naturalismen rockar inte alltid, den är inget allena saliggörande berättartaktik. Man får välja det som funkar i varje enskilt fall.

    Och den där Tintinfilmen du visar bilder ur, ja, det är väl lite för mycket naturalism där helt enkelt. Det påminner mig om någon bildserie som flutit runt på nätet, hur tecknade figurer skulle sett ut i verkligheten. En realistiskt schatterad Homer Simpson med stirrande glosögon… yech. Där har man medvetet satt sig i ”Uncanny Valley”.

    Nu hittar jag inte länken dit. Men jag hittade det här, där man bland annat funnit ”the dead ringer for Meg Griffin”. Det GÅR att översätta tecknade figurer till verklighet, går att casta verkliga skådisar i cartoonfigursroller:

    http://2leep.com/bar.php?s=72398

  12. Homer Simpson Says:

    Här är jag!

    http://www.imagepoop.com/image/5793/Realistic-Homer-Simpson.html

    Nu kan jag inte köpa munkar anonymt längre, d’oh!

  13. Tusse Says:

    Du har rätt – tecknade serier, resp tecknad film, är verkligen den ultimata konstformen. Verkligheten blir bara en blek kopia.

  14. Miss Gillette Says:

    Heltäckande idrottsdräkter ser tämligen påmålade ut, tycker jag allt, men sexpacken lär till skillnad från filmsuperhjältedräkternas inte vara konstgjorda. Filmindustrin var således nåt på spåren då med János Weissmüller, neh?

  15. David Says:

    Homer: Här har vi ett klockrent exempel på vad jag pratar om ovan — en frontalkollision mellan två visuella teckensystem. Skillnaden är bara att kollisionen i det här fallet förefaller vara helt uppsåtlig …

    Tusse: Jag är inte säker på att jag vill dra konsekvenserna av resonemanget fullt så långt — alla konstnärliga framställningssätt har styrkor och svagheter som de inte delar med de andra — och den tecknade serien och filmen har förvisso åtskilliga — men jag vill nog inte hävda att de är ”ultimata” för den skull …

    Miss Gillette: Menar du såna där dräkter som får t ex tävlingscyklister att se ut som utomjordiska insekter — ”Är det en fågel? Är det ett flygplan? Nej! Det är Bålgetingen på sin Nishiki!”? Enda problemet med dem är väl att sexpack och bröstvårtor inte avtecknar sig med riktigt samma anatomiska tydlighet som på Val Kilmers formgjutna torso … annars är de defintivt ett steg i rätt riktning …

  16. ban~ken Says:

    http://tinyurl.com/2vqy7ks

  17. David Says:

    Ban-Ken-san: Ooooh … I stand corrected. And how …

  18. Tusse Says:

    Okej, jag kanske gick till överdrift … men som sagt, försök göra film av en tecknad serie. Tintin och Fantomen ovan talar väl sitt tydliga språk!

  19. Per Sjofors Says:

    Mycket intressant inlägg och kommentarer. Jag bor i Los Angeles, och har därför en hel del vänner inom filmindustrin. Det finns en hel under-industri här för att göra elektronisk plastkirurgi, dvs skådespelarna får 6 pack när dom inte har (t ex Arnold i hans sista film), större bröst, mindre bröst, rakare näsa, osv. I en Disney film för något år sen så bestämdes det, efter klippningen var klar, att den tonåriga huvudrollsinnehavarinnan visade lite för mycket av brösten, så man ”fixade” hennes kläder genom hela filmen.

    Uncanny valley-fenomenet är också mycket intressant. Nytt för mig men samtidigt så tror jag mest det sätter det ett namn på något man redan vet, man redan känner. Jag tror också konceptet kan överföras till vanligt skådespeleri. I många filmer blir skådespeleriet blir trovärdigt just därför att skådespelaren gör en parodi på rollfiguren (jag tanker på, t ex, Meryl Streep’s porträtt av Julia Child i Julia & Julia) och på dom legion av filmer där skådespeleriet varken är parodi eller realistiskt – mitt i uncanny valley – och därför blir omöjligt att titta på.

  20. Civilingenjör P Johansson Says:

    Jag begriper då inte varför herrarna inte gör film med levande skådespelare. Det gick ju bra på 1960-talet. Tänk er ett återskapat 1950-tals Genève eller rentav Szohôd.

  21. Tor Says:

    Haddock är ju, till skillnad från Howard the Duck, i gott sällskap: i Tintins värld har praktiskt taget alla människor konstigt formade näsor. Jag har en känsla av att det är en premiss man som tittare kommer att kunna köpa ganska snabbt.

  22. Håkan Says:

    För min del blev det tydligt att det inte går att översätta en tvådimensionell konturteckning till tre dimensioner när jag såg en plastdocka av Dilbert. Hans hår fungerar i två dimensioner men inte i tre. Den som skulpterade förebilden till dockan var tvungen att fråga sig hur Dilberts hår ser ut i andra vinklar än de som tecknaren ritat och resultatet var … tja, inte så lyckat. Uppifrån såg dockans frisyr ut som någon sorts stjärnformad rotfrukt.

  23. David Says:

    Per S: Lite bisarrt det här med att man numera kan retuschera film precis som foto — man vet inte längre ens om aktörerna ser ut som de gör. Min enda bekant i den internationella filmvärlden berättade om straffkommenderingen att ta bort sir Anthony Hopkins påsar under ögonen i varenda ruta i en hel film … Paradoxalt nog leder det i förlängningen till att verkliga stuntprestationer — till exempel — framstår som mindre spännande. Jag minns när jag såg ett behind the scenes-reportage från första Tomb Raider-filmen och plötsligt insåg att Angelina Jolie faktiskt hängde och dinglade i ett jättelikt astrolabium i finalen — när jag såg filmen utgick jag ifrån att alltsammans var CGI …

    Intressant reflektion också att man kan applicera uncanny valley på andra fenomen där man blir obehagligt berörd av att upphovsmännen lyckats sätta sig exakt mitt emellan två stolar — jag tror vi har något där: många filmer som man ogillar skarpt utan att riktigt kunna precisera varför har helt enkelt lyckats landa i en kuslig dal mellan två genrer …

    Tor: Jag håller förstås tummarna allt vad det går för, men jag har mina dubier …

    Håkan: Just såna där helt geometriska figurer som Dilbert är ju särskilt vanskliga — Bart Simpsons frisyr är ju ett liknande problemområde som tillochmed animatörerna får kämpa med när de är tvungna att visa honom i någon ovan vinkel …

  24. embla Says:

    Jag håller tyvärr med om en initial skepsis eller besvikelse över de här första bilderna från nya Tintinfilmen. Först när jag hörde om det trodde jag det rörde sig om en film med skådespelare (som ju borde gå alldeles utmärkt för Tintinserien, som ju ändå har en relativt realistisk stil, med förbehållen för hur verklighetsnära det egentligen innebär ovan – bättre än t ex Asterix med lite mindre realistisk stil), och förstod inte det unika i det eftersom det redan gjorts (med inte särskilt misslyckat resultat tycker jag) på sextiotalet.

    Jag förstår inte grejen riktigt med att göra lite stiliserade saker i en detaljerad version på det sätt som 3D innebär, på ett ”bokstavstroget” sätt, precis som väl egentligen har framförts ovan.. som om det per definition skulle göra verket bättre, det känns naivt och okunnigt. Och jag tycker inte ens det är likt, det är ju liksom inte så Haddock ser ut i serien egentligen? Jag föreställer mig inte håret i en så spretig frisyr, så bred är han inte (eller kanske ändå, jag vinklar det kanske omedvetet :)) i ansiktet, och inte uppfattar jag huvudet som så stort? (Haddocks frisyr och skägg påminner förresten om både min fars gamla frisyr som.. Björn Hellberg(s).). En skådespelare borde kunna göra en bättre (eller åtminstone lika god) liknelse.

    Ändå är jag förstås nyfiken på slutresultatet och förhåller mig försiktigt hoppfull. :)

    Måste passa på att tipsa om följande Haddockism-generator:
    http://www.acc.umu.se/~pelpet/haddock/haddock.php (vars bakgrundsfärg går att anpassa exempelvis såhär: http://www.acc.umu.se/~pelpet/haddock/haddock_include.php?bgcolor=pink&lang=se).

  25. Arrug Slahmag Says:

    David, du måste läsa senaste historien i Dick Tracy! Den sista veckan har Dick kämpat för att ta sig ur sin bil som sjönk i en vattenpöl i ett gathörn.

    Dick Locher härjar vilt i hjärnans hörn där John Andersson knappt vågar smyga in.

    Börja här http://www.gocomics.com/dicktracy/2010/11/22/

  26. Tannhäuser Says:

    Jag har bara en sak att säga…

    Var inte Spike Jones en av Lokes utsända i Världen ?

    och dito Nessle ??

    http://tannhauser3.wordpress.com/2011/01/03/var-spike-jones-1911-1965-en-av-lokes-utsanda-i-varlden/

  27. David Says:

    Tannhäuser: Hmmmm … avgrundsmörkret i mitt religiösa ginnungagap lyses inte upp av tillräckligt många Asa för att jag ska våga uttala mig i frågan …

  28. tannhauser3 Says:

    Fast vitsigt, det var det…. ”Ibland är det nästan så att jag blir religiös” som det heter – fast – hoppsan! – det är jag ju på sätt och vis redan…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: