Hollywoods ouppfostrade ungdom

Gertrude Michaels sjunger en eggande hyllning till marijuana i Murder at the Vanities från 1934

Jodå — jag är fullt införstådd med att det förflutna inte är så väluppfostrat, ordentligt och stelt som vi ibland får för oss. Men det hindrar inte att jag fortfarande fascineras och förbluffas över vad som gick för sig i Hollywood under ljudfilmens första år — under den så kallade precode-eran — innan ett gäng glädjedödare kopplade ett strypgrepp på filmindustrin med sin Production Code.

Här ovan ser vi till exempel Gertrude Michaels  framföra sin hyllning till jazzmusikernas mest populära örtkrydda i låten Sweet Marihuana ur filmen Murder at the Vanities från 1934. (För att förhöja förkodsfaktorn ytterligare står dessutom ett gäng toplesstjejer uppflugna bland kaktuskulisserna och försöker skyla sig nödtorftigt med händerna.)

Låten har ingen som helst bäring på handlingen — det rör sig om ett helt normalt sångnummer i en film med starka varietéinslag. Den avbryts inte av någon indignationsstorm från publiken utan enbart för att det har börjat droppa blod från fondupphängningarna på de nakna tjejerna i bakgrunden.

Men på bara två minuter har man alltså lyckats täcka in hela den dekadenta treenigheten — våld, sex och knark.

Om det tidiga trettiotalets Hollywoodfilmer bara var kittlande kuriositeter som man kunde  fnissa lite förstulet åt skulle de inte kännas så angelägna — men faktum är att det finns åtskilliga pärlor bland de här produktionerna. Filmer som känns förbluffande moderna och vitala i sitt förhållningssätt.

I En farlig kvinna (Babyface) från 1933 med den alltid lika hänförande hårdföra Barbara Stanwyck i huvudrollen får vi följa en ung kvinnas väg från de fattigaste förhållanden till New Yorks mest Art Deco-glittriga överklass.

FIlmen erbjuder ett smakprov på något så ovanligt som amerikansk diskbänksrealism av ett särdeles solkigt slag — det finns inte ett dörrhandtag utan smuts kring, och stanken av avslaget öl formligen sticker betraktaren i näsan.

I klippet ovan får vi se Barbaras rara fader prostituera sin dotter till en korrupt lokalpolitiker på sitt tämligen sjaskiga ölhak — det här är från filmens inledning, och själva incitamentet till den klassresa som Barbara Stanwyck företar sängvägen.

Dessutom får vi se en liten scen med en märklig Gepetto-figur — en gammal vithårig hantverkare som läser högt ur Nietzsche för vår hjältinna och får henne att inse att det här med Der Willen Zur Macht är fina fisken.

Men det mest anmärkningsvärda med filmen är nog att den oreserverat hejar på Stanwyck oavsett hur kallhamrat hon driver sina älskare till förtvivlan och självmord  — männen verkar närmast betraktas som kanonmat i köns- och klasskampen samtidigt som filmen unnar den förhärdade förförerskan all framgång i livet.

En annan källa till förnöjelse med de här filmerna är att vi får se en del av filmhistoriens största namn innan de riktigt vuxit till sig. I Hot Saturday (en film om småstadsskvaller vars något överraskande sensmoral är att det är roligare att faktiskt göra det som moralens väktare förfasar sig över än att bli oskyldigt anklagad för det) möter vi till exempel en ung lovande förmåga vid namn Cary Grant — häpnadsväckande slyngelaktig och med en transatlantisk dialekt där man fortfarande  kan skönja spår en tillkämpad Public School-engelska: ”Are you heppy darling?”. Annars kan jag varmt rekommendera den skakande melodramen Three on a Match där man kan få se något så ovanligt som en tämligen blek och försagd ung Bette Davis — medan en valpaktig Humphrey Bogart redan har lärt sig att visa framtänderna som sadistisk smågangster.

Kort sagt — de här ohämmat ocensurerade gamla filmerna är en veritabel skattgömma, och jag viftar vilt med min cineastiska harskramla över att flera Hollywoodstudios har börjat damma av dessa dynamitrullar från de djupaste filmarkiven och börjat ge ut precodeboxar. Skicka efter en nu direkt och upplev det tidiga trettiotalet i hela dess solkiga storslagenhet!

Advertisements

14 svar to “Hollywoods ouppfostrade ungdom”

  1. ban~ken Says:

    Fantastiskt sångnummer, men jag fick ont i ögonen av ”Baby Face”-klippet som var i fel format; Babs’ fejs blev så utdraget att det mer antog formen av hennes kollega Betty Boops säreget limpliknande nuna. Nåja, om man köper en box lär allt vara presenterat i den nästan kvadratiska s.k. normalbilden (om nu inte TV-apparaten man använder är beskaffad med någon infernalisk automatinställning som vägrar visa svarta rektanglar p.g.a. något slags förprogrammerad horror vacui).
    Produktionskoden må vara avskaffad med det är lustigt att amerikanska kabelkanaler känns friare i vad de kan skildra än biograffilmsproducenterna som i sin anpassning till det rådande klassificeringssystemet fortfarande väjer för mycket, i vinstmaximerande syfte förstås.

    • Civilingenjör P Johansson Says:

      Som gammal biografmaskinist vet jag att man blev rullad i tjära och fjäder om man visade en film med fel objektiv eller maskning. Men det var då det; nuförtiden kan vem som helst komma undan med att dra ut normalbilden i bredbildsformat utan att blinka. För att inte tala om hur man kan sprida musik och film i lo-fi-format. Den mänskliga sinnena urartar snabbt.

  2. David Says:

    Ban-Ken: Jag brukar vara känslig för förvrängningar i stil med 4.3-nunor komprimerade till 16:9 — så som skådespelarna skulle se ut i planeten Jupiters gravitationsfält — men jag reflekterade märkligt nog inte över Barbaras 4-G-fejs — jag tror det var för milt för mig — mera som att se film från andra raden på biografen. Eller också är det något med browsern som förhöjer eller dämpar hennes dykarsjuka — jag vet inte. Synd att du inte lyckades ta dig igenom klippet för det är en tiominuters provkarta på precis hur ohejdat ocensurerade Precodefilmerna kan vara — och detta är ändå bara tio minuter ur Babyface inledning …

    TV-skärmar som vägrar ändra aspect ratio hur man än trycker på fjärrkontrollen är för övrigt ett djävulens påfund …

  3. J-h:n Says:

    Såg Baby Face hos Martin härom året och det är ju är en häpnadsväckande film – något av det mest oförblommerat amoraliska jag någonsin sett.

  4. August L S Says:

    Bäst tycker jag nästan det är när filmerna inte släpper på sin oförblommerade charm bara för att de kommer in på ämnen som senare skulle censureras. Som i den nämnda knarksången, eller den milt sexuellt laddade Pettin’ inte the park (http://www.youtube.com/watch?v=Vnpv1qXMnaM) från Golddiggers of 1933. Även om jag inser hur bortklippt det skulle bli ett år senare är det svårt att se något tabubelagt i det hela.

  5. Anders Lotsson Says:

    På tal om marijuana har vi en av de första inspelningarna med Judy Garland, där hon sjunger La Cucaracha. Undrar om hon, eller någon annan, förstod texten.

  6. David Says:

    J:h-n: Ja — Babyface är en av favoriterna hittills bland de här mer eller mindre bortglömda filmerna …

    August: Överhuvudtaget blomstrade Busby Berkeley som bäst i precodens fertila mylla. Hans genombrottsfilm 42nd Street innehåller förutom mästarens svindlande svartvita psykedeliska scenografier även en väldigt cynisk skildring av showbiz och många kommentarer till den pågående depressionen.

    I samma film som Pettin’ in the Park återfinner vi ju även Busbys mest depressions-depressiva nummer — Remember My Forgotten Man, ett av få shownummer i filmhistorien som är helt helt fokuserade på soppkök och social misär, en kommentar till de många socialt utslagna första världskrigsveteranerna:

    Jag har sett numret säkert tio gånger men det berör mig fortfarande lika starkt — trots att det är ett under av återhållsamhet med Busbys mått mätt (riktigt BB-betonad blir han först de sista minuterna) …

    Anders: Höh? Är inte säker på att jag hört numret i fråga — gör Judy reklam för en ”roach” alltså?

  7. Carl H Says:

    Wow! vilka klipp David! Som nyfiken på trettiotalsfilm, så är jag mycket sugen att se Baby Face (beställd), men jag misstog länge att namnet syftade på den ökände gangstern med samma smeknamn. Jag har väl sett Scarface (1932) och Little Caesar ett par för många gånger. (Enligt wiki var Nietschetalet i Baby Face överdubbat med en mer konventionell moralupplysning i originalversionen – och en ung John Wayne är med).

    Hayeskoden var ju egentligen en åtgärd från filmbolagen själva, de ville liksom inte att staten skulle peta i produktionen, och efter ljudfilmens genombrott kom det allt högre politiska röster för mer censur.

    Howard Hawkes Scarface är väl rätt karakteristisk för pre-code-filmer med mycket mord, action och sprit (och även spektakulärt nog antydningar om incestuösa lustar), men den är nog extremt moraliserande emot gangsterverksamheten och talar utryckligen i många scener emot att romantisera brottslingar – Något filmen nog gör ändå. Den var nog nämligen gjord på det viset för att få visa lite filmvåld överhuvudtaget, och så fortsätter det nog framöver – extra accentuerat under kodens dagar.

    Efter Hayeskoden gått igenom på full front var man tvungen att övermoralisera om man skulle visa minsta antydning till sex, våld, sprit, homosexualitet, knark eller rasblandning. B-filmerna hade mer friheter dock, då deras distributörer och publik inte var lika lättstötta. B-filmerna var dessutom ofta så billiga att de kunde sändas enbart i vissa delstater som hade mer relaxade censurlagar, ofta i USAs rurala inland.

    Remember My Forgotten Man var riktigt starkt. Intressant att man i filmvärlden inte bara gjorde glättig och sorglöst ”We’re in the money”-dans av depressionen.

    Amerikansk filmsocialrealism tycker jag är fantastiskt intressant, sådana teman skulle nog inte komma tillbaka i USA förrän på 50-talet i t.ex Lionel Rogosins On the Bowery t.ex. – Ett hett tips till alla som gillar sådant: http://www.youtube.com/watch?v=CHuYXEwCk_U

    Även Rogosins ”Come Back Africa” är starkt rekommenderad.

  8. Ö-Helena Says:

    På tal om knark kanske det här kan vara något (har inte hunnit lyssna på den än): http://open.spotify.com/album/3Awtoiuz3rT7up9wDgXucr

  9. Tusse Says:

    En Geppetto som högläser Nietzsche för en pangbrud året 1933 …

  10. David Says:

    Carl H: Tack för alla dina tips — mycket att bita i. Jag har inte sett Scarface — främst förmodligen för att jag har svårt för gangsterfilmer i allmänhet (skam till sägandes har jag inte sett Gudfadertrilogin heller). Filmer och TV-serier om organiserad brottslighet tilltalar mig helt enkelt inte …

    Du har helt rätt i iakttagelsen att Hollywood fortsatte att rulla sig i dekadensens dy efter kodens införande, men valde att hänga på moraliska slut som inte sällan negerade allt man hade antytt och påstått tidigare i filmen. En av de mest uppfriskande egenskaperna hos precodefilmen är just att de oftast törs stå för vad de säger — eller att just slutklämmen är det mest resolut amoraliska i hela rullen …

    Ö-Helena: Tack för länk! Jag har samlat på mig en del sånt här material under åren, men den där kompilationen har jag inte sett tidigare. Eftersom jag inte har Spotify kan jag inte höra på den nu, men jag gissar — och hoppas — att den innehåller klassiker som Cab Calloways Reefer Man, samme auktors Here Comes the Man With the Jive — samt givetvis Fats Wallers vildsint upplsluppna spånande på låten If You’re a Viper:

    Dreamt about a reefer 5 foot long.
    Mighty Mezz but not too strong.
    You’ll be high, but not for long
    If you’re a viper.

    Okej — jag googlade just fram låtlistan och kunde konstatera att jag hade gissat rätt angående alla tre låtarna — även om CD-kompilatörerna av någon anledning valt andra artisters inspelningar av Reefer Man och Here Comes the Man With the Jive — möjligen var Calloway för dyr. Dessutom fanns det ett antal spår på skivan som jag inte hört — värt att kolla upp …

    Tusse: Ja — det var rena turen att inte Barbara förvandlades till en Hitler-Pinnochio …

  11. Svante Says:

    Tack för utmärkta filmtips, både Murder at the Vanities och Baby Face var väl värda tiden. Hot Saturday får bli…ett lördagsnöje.

    Efter att ha läst http://books.google.com/books?id=RDe_Ksrr3JMC&lpg=PA175&pg=PA76 blir jag ändå nyfiken på att se Baby Face i redigerad utgåva. Det faktum att Trenholm slutar som stålarbetare i den gör den ju uppenbart mer uppbygglig.

  12. David Says:

    Svante: Det gläder mig om jag kan göra en insats för den inre missionen! Har du inte sett 42nd Street kan jag varmt rekommendera den också!

    Som du så riktigt påtalar finns flera av de här filmerna i olika versioner — vilket kan göra det svårt att avgöra huruvida det verkligen är originalet som man tittar på. Ibland är de nedklippta, ibland är de försedda med förbluffande tillägg.

    Tod Brownings skräckklassiker Freaks (1932) är ett utmärkt exempel — den genomgick en lång och plågsam revisionsprocess och fick med tiden fyra olika slut:

    Ursrpungligen var Cirkusmissfostrens hämnd på den onda Cleopatra väldigt åskådligt och brutalt skildrad , biopubliken chockades, filmbolaget beslöt att korta den och istället lägga till en oerhört underlig ”happy end” där fokus förflyttas till att dvärgen Hans får ihop det med sin småvuxna käresta (filmen verkar säga — ”Okej, visserligen vanställde freaksen den elaka och vackra Cleopatra så att hon förvandlades till den mänskliga ankan — men om man ska se det från den ljusa sidan så har Hans i alla fall sitt på det torra”).

    Av förståeliga skäl blev publiken måttligt lugnad av att se Hans bli tröstad av sin paramour. Först försökte filmbolaget korta ner det underliga tillägget, och sedan klippte man bort det helt.

    En intressant genomgång där vi får se flera av de alternativa sluten finns för övrigt här:

  13. popoffsky Says:

    Jag minns att jag fann Freaks-slutet obegripligt – nu förstår jag varför! Knäppa ansklut är ju för övrigt en festlig undergenre (i förhållande till vad vet jag inte) där Freaks förlorar guldmedaljen endast till Herzogs Stroszek.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: