Look What You’ve Done to My Song, Ma!

”Kors vad det svänger om Lennon idag” — Mae West, född den 17 augusti 1893, vägrar helt enkelt att sluta rocka …

Jag är mycket svag för den period i populärmusikens historia när gränserna mellan generationerna och genrerna — från klassisk musik och  mera vattenkammad  och jazzig schlager till upprorisk och stökig gitarrpop — fortfarande  var mera luddiga — de år då motsättningarna mellan morsan och mopptoppen  inte sällan upplöstes  i  hisnande sammanstötningar mellan olika musikaliska uttryckssätt.

Skivproducenterna  konstaterade t ex glatt att ”Liszt” limmade på ”twist” och sedan blev ”Liebestraum Twist” en världsschlager — i Sverige ylade Little Gerhard fram: ”Jaaa VIIIISST! Jaaa VIIIISST! Jaaa VIIIISST! Det är LIIIIIEBESTRAUM AV LISZT — som TWIST!”

Processen löpte även åt andra hållet: Äldre artister började snegla en smula ängsligt på de exempellöst framgångsrika mopptopp-banden från Merseyside — och alla deras imitatörer — och fundera över hur de kunde få vara med att dela på popkakan (här syftar jag förstås på ”pop tart”).

”Pop” är ju egentligen bara en kortform för populär — så varför skulle inte underhållningsbranchens mera ärrade veteraner kunna göra egna, lite mer städade och trevliga versioner av de senaste örhängena, verkar man ha resonerat.

Mikrofondomptören och mellowjazzfantomen Mel Tormé gav till exempel ut skivan ”Right Now!” — ”nu” i sammanhanget är någon gång 1966 — där han omtolkar diverse slagdängor och poplåtar till ett omisskännligt jazzidiom. Bland annat kastar han sig över Turtles redan från början ganska vuxentillåtna sång Happy Together. Originalet låter så här:

I Mel Tormés version av Happy Together får låten en omgång som den sent ska glömma — han  vänder ut och in på melodin som om själve Cab Calloway farit i honom, spånar nya textrader i bästa estradörstil och synkoperar helt enkelt skiten ur sången:

Framförandet är ett slags trestegsraket: ca 1.20 börjar Mel lätta från marken i ett loungelizardrus (jag tänker mig att han piskar scenen med mikrofonsladden lite lätt här) — 1.50  börjar synkoperna få ett häng tillbaka till förra torsdagen och sångmelodins beröringspunkter med originalet blir alltmer sällsynta. Vid 2.20 kopplar Mel på turboboosten i sin heidi-ho-generator och effekten blir så kraftig att ljudteknikern i halv panik tonar ner låten.

”Pop” kan ju även vara en kärleksfull benämning på far i huset — en dubbeltydighet som den kolesterolmättade smörsångaren Frankie Randall tog fasta på i den odödliga LP-titeln ”The Mods and the Pops”, där han oförskräckt tacklar bland annat sången om Pete Townshends första LSD-tripp — I Can See For Miles. När de oborstade och långnästa busarna i The Who själva framför den låter den så här. Men i Frankies tolkning blir den så här glad och trevlig:

LSD-anspelningarna verkar ha flugit all världens väg. Nu handlar låten istället av allt att döma om en alldeles särskilt intagande och idyllisk vykortsutsikt som Frankie har råkat få syn på under en trevlig picknick.

Ofta blir resultatet av de här genresammanstötningarna en smula komiskt, men egentligen tycker jag att det finns något djupt sympatiskt i att inte erkänna gränsen mellan ”hipp” och ”ohipp” populärkultur (den är ändå något av en chimär). På samma sätt är det något hedervärt i att vägra erkänna generationsmotsättningarna och glatt harva på som om de inte existerade.

Jag ger alltså en stor förtjänstmedalj till både Mel Tormé och till Frankie Randall — och till alla andra åldrande kämpar på masskulturens slagfält som vägrade att ge striden förlorad utan framhärdade med att försöka jazza ner pop och rock tills de stupade på sin post ca. 1970 …

Bland andra särskilt förtjänta medaljörer märker vi:

Petula Clark för sin underbara tolkning av den mindre kända Beatleslåten Rain — ett av Lennons första psykedeliska försök. (Jag är vid närmare eftertanke beredd att ge medalj till alla arrangemang där tunga  girarriff framförs av feta bleckblåssektioner).

Edmundo Ros för sina heroiska försök att göra cha-cha och mambo av sextiotalspop — och ett särskilt hedersomnämnande till hans tolkning av Doors Light My Fire:

Mae West — kvinnan som gjorde åldersförnekelse till en skön konst — och som dessutom skänkte oss skivan Way out West där hon framför diverse Beatleslåtar och annan pop med det mest ohöljda tjugotalshonkytonkvibrato — vilket väl ger en viss indikation om hennes verkliga ålder. Här nedan kan ni höra hennes version av Day Tripper:

Äsch — Mae är så oemotståndlig att jag måste ta med hennes tolkning av Great Balls of Fire också (på köpet får vi dessutom en ovanligt inspirerad hemsnickrad U-tubevideo) …

Annonser

22 svar to “Look What You’ve Done to My Song, Ma!”

  1. Anna Says:

    Och apropå din rubrik, som ju också är en tolkning: Melanies orginal här http://open.spotify.com/track/5mpbBUcNz72np4ILKIQRBz

  2. David Says:

    Anna: Ah! Utmärkt — nu kan senfödda generationer också begripa skämtet. Och eftersom jag motvilligt börjar inse att allt fler människor är senare födda än mig så behövs det nog …

  3. Anna Says:

    Ja, var kommer de ifrån allihop? Det borde finnas regler för sånt där.

  4. Arrug Slahmag Says:

    Får jag tipsa om den tyska musikern Señor Coconut som gav ut en utmärkt CD med Kraftwerklåtar tolkade i olika latinska rytmer.

    Här är Showroom Dummies från Trans Europe Express som sha-cha-chá. Inte så illa!

  5. David Says:

    Arrug: Tack för länk — jag känner till Senor Coconut sedan några år tillbaka (när jag tänker efter tror jag tillochmed att jag har laddat ner låtar med honom från Forn-Napster någon gång kring millennieskiftet) — men den här låten hade jag inte hört tidigare, och videon tillförde ju en … öh … speciell dimension.

    Den här typen av nyare musik där den ironiska generationen på flit gör vattenkammade loungeversioner av dagens rock och pop är ett fenomen som jag har ägnat mig en del åt. När det görs riktigt bra — som i Senor Coconuts fall — är det mycket nöjsam lyssning.

    Annars är en av mina favoriter på området Richard Cheese som lyckas låta riktigt genuin som svettig Vegasentertainer i vit polyesterkostym medan han framför sina cocktailiserade versioner av låtar som Slipknots People Equals Shit

    … eller varför inte mamboersionen av U2:s Sunday, Bloody Sunday (eller Domingo, Sangre Domingo som Richard sjunger på ett ställe) …

    Men min absoluta favoritlåt inom genren är nog ändå den tyska croonern Max Raabes version av Queens We Are The Champions — han går ett steg till och flyttar tillbaka den musikaliska stilen till tjugotalets Berlin — som Freddie Mercury skulle ha låtit om han levat under Weimartiden:

    (En minst sagt sällsam hembränd rysk video till den här låten — kryllande av kyriller … men det är bara att blunda och njuta …)

    Ojdå — mycket länkar blev det. Men det här är ju ett ämne som man kan fördjupa sig — för att nu inte säga drunkna — i …

  6. Miss Gillette Says:

    Undrar varför plattan inte fick heta Mae Out West.

  7. David Says:

    Miss G: Hmmm — ja, vid första anblick känns det ju som ett obegripligt förbiseende — men vid närmare eftertanke undrar jag om det inte är för att understryka skivans tema. Den sjuttiotvååriga Mae West ska ju visas upp som otroligt ”With it” och ”happening” — därför kanske det är läge att understryka en annan sextiotalsklyscha i titeln: Shes waaaay ooout, man! (sista repliken framsägs med den där olympiska släpigheten som bara en pårökt kalifornier kan uppbåda …).

  8. Fredrik T Says:

    Eftersom såväl Petula Clark som modern musik i 20-talstolkning nämnts ovan vill jag inte undanhålla er nämnda Ms Clarks tolkning av ”Sergeant Pepers Lonely Hearts Club Band” till ackompanjemang av inga mindre än legendariska retrojazzarna Temperance Seven:

    (Mannen i vitt till vänster som aldrig får börja sjunga kan eventuellt vara en ung Dudley Moore, men det verkar råda delade meningar bland kommentatorerna om detta.)

  9. David Says:

    Fredrik T: Tack för länk! Alltid trevligt att se sousafoner i fritt tillstånd! Lite synd bara att Petula Clark — denna utmärkta sångerska — envisas med att pratsjunga hela låten på något som bokstavligt talat måste sägas vara the Queens English ”I em your Queen, don’t you neu, and you ah mey loyal subjects”. Jag hade hellre hört henne tackla låten mera rättframt. Och den stackars mannen som inte släpps fram till mikrofonen är nog nte Dudley Moore — det är jag rätt övertygad om.

  10. Fredrik T Says:

    David, jag undrar om det inte är omöjligt för varje tänkbar sångare att falla in i något annat är pratsjungen RP-engelska när man ackompanjeras av Temperance Seven.

  11. svensson Says:

    I denna sprudlande positiva, affirmativa och mångsidiga tråd måste jag komma med ett dissonant, skorrande ackord och säga: so what? Musik kan förekomma i olika stilar, det är väl inte så konstigt? Låtskrivaren tar ut sin låt på gitarr (eller piano) och stofferar sedan ut den med harmonier och riff. Och dessa pynt kan gå i olika stilar. Basen är dock, nu som alltid, ”en snubbe med gitarr”, det enkla fungerar i alla väder.

    Nåja. Kul ändå att se när stilbrotten funkar. Jag tänker på det motsatta mot dina exempel, som när man tar en fin ballad och rockar till den. Som Judas Priest gjorde med Joan Baez ”Diamonds And Rust” 1979 (det måste vara liveversionen från det året, sedan har de gjort balladversion, glöm det) och Nazareth med Joni Mitchells ”This Flight Tonight”. Här kan man lugnt säga att coverversionerna var bättre/djupare/mer konstnärliga än originalen.

    Bra är också The Verves ”Bitter Sweet Symphony”, en poplåt med stråkarrangemang snott från en ”symfoniering” av Stones’ ”The Last Time”. Att göra symfoni av rock är alltså löjligt men här hade man vridit uret ett varv till och rockat till kopian till ett baktaktskomp. Hatten av.

  12. svensson Says:

    test

  13. ban~ken Says:

    Borde inte rubriken varit ”Look What You’ve Done to My Song, Mae!”?

  14. David Says:

    Fredrik T: Hmmm …. you may have a point …

    Svensson: Ja — jag tyckte väl att det uppstod sån här humor som vi har hört så mycket talas om …

    Ban-Ken: Ouch! Hur kunde jag missa den pärlan? Maes förnamn verkar ju vara högt — vitsordat! (se Miss Gillettes förslag här ovan)

  15. Robert Huselius Says:

    Har en rätt bisarr skiva med skådisen och easy listening-kungen Jackie Gleason, där han bestämt sig för att bli ”way out” han också, och följaktligen plockat in såväl sitar som den fantastiske, ultrahippe, mikrotonale slagverkaren Emil Richards i ensemblen.

    Låt se nu, om jag lyckas baka in ett tubklipp:

  16. Robin Says:

    När jag läser den här texten måste jag ju bara få bidra med en nutida förnekare av generationsgränser;
    Shirley Bassey. (galenskaperna börjar inte på riktigt förrän runt 1:30)

    …och ca tio år senare gör hon det igen…

    • svensson Says:

      I genren ”kärringar som inte haft vett att sluta i tid utan tror de är sexbomber bortom 65” kan vi även räkna in Tina Turner. ”O så vital hon är, öser på som om hon vore 25” – lägg av.

      Monica Zetterlund höll också på för länge. Hon staplade upp på scen med smärta i kroppsspråket, skördande åh-så-fint medlidande. Medlidande åsido, det får inte bli artisteri.

  17. David Says:

    Robin: Tack för detta! Härligt att se att det finns någon fortfarande inte har lagt ner generationsstriden om popmusiken . Och vem kunde vara mer lämpad att fortsätta den campa kampen än den alltid lika våldsamt over the top Shirley ”Goooold-FINGAH!” Bassey?

    Särskilt den andra videon med alla sina dansande maskeradpar, silverramar och svarta rosor kändes som att falla handlöst rakt in i ett harlekinboksomslag …

  18. sa Says:

    Mae you stay forever young, som popartisten Bob Dylan skaldade.

  19. Carl H Says:

    Själv vet jag ingenting om Mae West förutom att hon gör en riktigt härligt dålig performance i den skumma 68-floppen Myra Breckinridge:

  20. Mnils Says:

    enligt ryktet var Mae West påtänkt för Norma Desmond i Sunset Boulevard, men rollbesättarna tyckte att de två var lite väl lika varandra… Tror inte hon skulle gilla att hennes sista films svenska titel blev ‘det våras för mormor’.

    det är väl ett litet litet hopp från att croona ned realtivt moderna visor, men Laibachs trevliga omstöpning av fotbollsallsångshitten Life is Life förtjänar väl en lite plats i sammanhanget.konst.

    (beroende på bekantskaper och dess humor kan detta kanske vara lite NSFW)

  21. Mats Says:

    Ursäkta att jag kommer in lite sent i den här diskussionen, men jag har varit helt upptagen med att skruva upp volymen och kolla på Sandro, latinamerikas Elvis, och hanses ”Mi amigo el Puma”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: