I don’t like your tweed, sir!

Ovan kan vi se Professor Elementals kompromisslösa krigsförklaring mot chap hop-kollegan Mr B The Gentleman Rhymer

Enligt mina sagesmän i senfödda generationer (i det här fallet Gustaf Görfelt, Johnny Bodes emissarie i Gamlestaden och anförare av ett av landets ledande ångdrivna sällskap)  är den hetaste nya trenden just nu så kallad chap hop. Chaphoparna är kaxiga unga män i tweedkostym — alternativt khakis och tropikhjälm — med gigantiska Sherlock Holmes-pipor i mungipan som chappar på The Queens English om saker som ligger dem varmt om hjärtat — till exempel en nybryggd kopp Darjeeling eller cricket.

Dessutom ägnar de sig — som man kanske kunde förutspå — åt att battla mot varandra. Till exempel har Professor Elemental retat sig på konkurrenten Mr B The Gentlemen Rhymer och skräder inte orden i sin attack:

Dear Sir,

Regarding your recent foray
into the rap business and the scene you portray,
see, I don’t normally approve of war games,
but, “He’s biting you” is what they all say.
And by Harry, they might be right!

(…)

I’ve got super producers, and fans that play me.
You’ve a granddad’s mustache and a ukulele.
Don’t look around, sir. I’m speaking to you!
Roll up your shirt sleeves, Queensbury rules.

— Fighting Trousers

Om jag nu ska ta ställning i denna tweed-strid så får jag nog säga att Professor Elemental verkar ha ett visst övertag över Mr B The Gentleman Rhymer. Mr B förtjänar visserligen ett hedersomnämnande för de ukulelesolon han kryddar sina chaplåtar med — men rent musikaliskt tycker jag nog att han gör ett blekare intryck än  konkurrenten.

Mr B The Gentleman Rhymer skroderar rytmiskt om sina färdigheter som cricketspelare

Jämför till exempel det något valhänta umpa bumpa-kompet på Mr B:s Straight Out of Surrey med de feta, nerpitchade samples från Raymond Scotts kvintett som ligger i botten på  Professor Elementals Fighting Trousers.

Att sedan Elementals andra album har fått det steampunkiga namnet ”The Indifference Engine” ger förstås ytterligare en guldstjärna i marginalen …

På motormuseet i Riga

Ola och Arthur går med beslutsamma steg mot ingången till Rigas motormuseum

I helgen reste jag till Riga tillsammans med Ola Olsson och Arthur Sehn från Herodotos resor för att rekognoscera en smula inför mina snart stundande Strövtåg bland kommunismens ruiner med Den maskerade proggaren — och fann mig på lördagseftermiddagen på spårvagn fem som sakta rörde sig igenom en grå vinterdag med ännu gråare miljonprojektshus i omisskännlig öststatsstil.

Målet för resan var Rigas motormuseum som vi tänkte inkludera i resan 30 mars till 3 april. Vi hade fått reda på att museet härbärgerade såväl Bresjnevs krockade Rolls Royce som Stalins specialbyggda Zillimousin.

I min entusiasm har jag helt ouppfostrat lyckats kliva över den avspärrning som skiljer Bresjnev och hans bil från menigheten.

Och mycket riktigt — snart stod jag öga mot öga med en Rolls Royce Silver Shadow från 1966. Bakom ratten halvhänger en av allt att döma uppstoppad Bresjnev som med glasartad blick iakttar den totalramponerade fronten på sitt tjänstefordon. Bresjnev tyckte tydligen om att köra själv, och en skickelsediger dag år 1980 när han var ute på stan bar det sig tydligen inte bättre än att olyckan var framme. Hur pass fulltankade bilen och generalsekreteraren var vid tillbudet förtäljer inte historien — men Rollsen är under alla omständigheter en Silver Shadow av sitt forna jag …

Arthur Sehn förevigar Stalins Zillimousin 115 S från 1950

Även Stalin sitter i baksätet på sin bil, men han är — kongenialt nog — höljd i mörka skuggor och skymtar bara som en grå eminens. Den georgiska despoten lät specialbygga limousinen efter särskilda specifikationer vilket gör den skottsäkrare än det mesta — bara fyrtio exemplar byggdes av denna bepansrade behemoth.

Maksim Gorkijs Lincoln KB 277 B från 1934

Förutom dessa fordon fick vi även stifta bekantskap med Maksim Gorkijs Lincoln och Chrustjevs tjänstebil — båda naturligtvis med vidhängande dockor föreställande potentaterna.

Som om inte detta vore nog upptäckte vi dessutom att museet är sprängfyllt av fascinerande öststatsfordon — bisarra tjeckiska vespor, experimentella sovjetiska racerbilar, ryskbyggda utryckningsfordon från tsartiden — samt dessutom mängder av udda tyska fordon som blivit kvar på östfronten efter att nazisterna tvingades till reträtt.

Pioneer 2 M från 1961, den första sovjetiska bilen med turbo, lyckades komma upp i 419 kilometer i timmen vid en provkörning på saltsjön Baskunchak.

Jag är normalt sett inte mycket till motornörd men vid åsynen av den retrorymdskeppslika Pioneer 2 M  måste jag medge  att även mitt hjärta klappar en smula snabbare …