Ovan kan vi se Professor Elementals kompromisslösa krigsförklaring mot chap hop-kollegan Mr B The Gentleman Rhymer
Enligt mina sagesmän i senfödda generationer (i det här fallet Gustaf Görfelt, Johnny Bodes emissarie i Gamlestaden och anförare av ett av landets ledande ångdrivna sällskap) är den hetaste nya trenden just nu så kallad chap hop. Chaphoparna är kaxiga unga män i tweedkostym — alternativt khakis och tropikhjälm — med gigantiska Sherlock Holmes-pipor i mungipan som chappar på The Queens English om saker som ligger dem varmt om hjärtat — till exempel en nybryggd kopp Darjeeling eller cricket.
Dessutom ägnar de sig — som man kanske kunde förutspå — åt att battla mot varandra. Till exempel har Professor Elemental retat sig på konkurrenten Mr B The Gentlemen Rhymer och skräder inte orden i sin attack:
Dear Sir,
Regarding your recent foray
into the rap business and the scene you portray,
see, I don’t normally approve of war games,
but, “He’s biting you” is what they all say.
And by Harry, they might be right!(…)
I’ve got super producers, and fans that play me.
You’ve a granddad’s mustache and a ukulele.
Don’t look around, sir. I’m speaking to you!
Roll up your shirt sleeves, Queensbury rules.— Fighting Trousers
Om jag nu ska ta ställning i denna tweed-strid så får jag nog säga att Professor Elemental verkar ha ett visst övertag över Mr B The Gentleman Rhymer. Mr B förtjänar visserligen ett hedersomnämnande för de ukulelesolon han kryddar sina chaplåtar med — men rent musikaliskt tycker jag nog att han gör ett blekare intryck än konkurrenten.
Mr B The Gentleman Rhymer skroderar rytmiskt om sina färdigheter som cricketspelare
Jämför till exempel det något valhänta umpa bumpa-kompet på Mr B:s Straight Out of Surrey med de feta, nerpitchade samples från Raymond Scotts kvintett som ligger i botten på Professor Elementals Fighting Trousers.
Att sedan Elementals andra album har fått det steampunkiga namnet ”The Indifference Engine” ger förstås ytterligare en guldstjärna i marginalen …
David Nessle 
februari 10, 2011 kl. 1:29 f m |
Jag önskar här påpeka att Mr B inte spelar ukulele utan banjolele, alltså precis det instrument som får Jeeves att lämna sin tjänst hos B. Wooster i Thank you, Jeeves. Så helt ska vi nog inte räkna ut honom.
februari 23, 2011 kl. 1:01 e m |
Nåja, en banjolele är också en sorts ukelele. Skillnaden är bara att den har en banjokropp med skinn, helt enkelt för att höras bättre t ex när man spelar till en hel orkester. Men den är strängad och stämd och spelas precis som en vanlig ukelele med trälåda.
februari 10, 2011 kl. 1:40 f m |
Såvitt jag kan förstå är det bara MB som är Chap Hopare, medan professorn är ren steam punk – det är ju det som det handlar om in ”Fighting trousers” – Steam Punk vs. Chap Hop. I varje fall om man får tro professorns eget bloggande…
http://www.thesteampunkempire.com/forum/topics/steampunk-vs-chap-hop-putting
februari 10, 2011 kl. 10:37 f m |
Det var icke blott Bertie Wooster som trakterade banjolele, så gjorde även den legendariske George Formby – vilket förvisso inte hindrade honom från att sjunga in texter som ”With My Little Ukulele In My Hand”. Diskrepansen mellan text och instrument framgår tydligt här:
februari 10, 2011 kl. 11:02 f m |
Hmm — i skivversionen vill jag minnas att George sjunger ”I could see ‘e was a boy / ‘Cos ‘e ‘ad ‘is ukulele in ‘is ‘and” — i filmversionen verkar man ha valt att dämpa de falliska associationerna till såväl uke som banjolele genom att låta honom sjunga ”I could see ‘e was a boy / ‘Cos ‘e ‘ad MY ukulele in ‘is ‘and”.
februari 10, 2011 kl. 10:40 f m |
Och på tal om kombinationen George Formby i synnerhet samt märkliga korsningar mellan det klassiskt brittiska i allmänhet kan jag inte undanhålla bloggens läsare denna märkliga lilla video:
februari 10, 2011 kl. 10:42 f m |
”[…] märkliga korsningar mellan det klassiskt brittiska och moderna musikstilar i allmänhet […]” skulle det ha stått i inlägget ovan.
februari 10, 2011 kl. 10:56 f m |
Mr T the Gentleman Scrivener: Ett i sanning sällsamt kuriosum! Bara för bisarrofaktorns skull är jag beredd att ge upphovsmännen dispans att våldföra sig på klassikerna på det här sättet … Ambitiöst också att leta upp en så övertygande dubbelgångare till Flygmalajen …
februari 10, 2011 kl. 11:34 f m
Dubbelgångaren i fråga – som heter Dave Clarke – är sannerligen övertygande, faktiskt så till den grad att han uppenbarligen vunnit ”Stars in your Eyes”, d v s den brittiska motsvarigheten till ”Sikta mot stjärnorna” på sitt formbyande:
februari 10, 2011 kl. 10:48 f m |
Morgan och herr Vatten: Tack för dessa viktiga klarlägganden — jag hade uppenbarligen inte satt mig in tillräckligt i de finare schatteringarna i genren — och lät mig vilseledas av Professor Elementals illvilliga irruppgifter om ukulelen, trots att jag sett med egna ögon att det var en banjolele som mr B malträterade i sina musikstycken …
För att avleda uppmärksamheten från mina försummelser postar jag nu istället Raymond Scott-låten som Professor Elemental och hans producent har brandskattat på feta beats — Twilight in Turkey:
februari 10, 2011 kl. 12:03 e m |
Usch, ta bort det här! Pratsjungande är vedervärdigt. Enstaka undantag finns, som Evert Taubes kinesiska mur och Povel Ramels diggande, men vare sig professor Elemental eller herr B tillhör den kategorin.
Faktiskt är det så att chap-hopens ankomst tydligt markerar den chappiska kulturens (så som den skildras i tidskriften The Chap och av den närstående organisationer som The Sheridan Club) tilltagande förfall. Där hyllningarna av professor Elementals debutverk ”Cup of brown joy” gick in, gick chappismen ut. Från att ha ägnat sig åt en ganska subtilt ironisk kombinerad hyllning av och drift med det engelska i allmänhet och gentlemannamanér i synnerhet, kom det hela att förvandlas till ett studentspexartad lösmustasch- och chap-hop-spektakel.
Så här skall det se ut:
Eller så här:
Det var bättre förr.
februari 10, 2011 kl. 2:11 e m |
Det omvända finns också:
februari 10, 2011 kl. 4:09 e m |
Annars kan jag föreslå The Ukulele orchestra of Great Britain – mycket skojsamt där!
Vänliga hälsningar,
Herr Vatten
februari 10, 2011 kl. 4:50 e m |
Textrader som att han är rappens Pierce Morgan måste jag säga tilltalar den lilla gnutta anglofili jag ändå hyser. För övrigt tror jag Ian Hislop sagt att lyckad brittisk humor framför allt handlar om klass, vilket väl även borde gälla även i det här fallet.
februari 11, 2011 kl. 4:54 e m |
Om man nu, i likhet med herr/fru Fläderblom, tycker att chap-hop är entartete kunst (personligen kan jag hålla med om att lösmustascherna på vissa videostatister är ett steg för långt, men musiken är ändå trevlig) kanske man hellre ska rikta blickarna mot Tyskland – monokel-popens förlovade land. Här finns artister som Henry de Winter och Daniel Malheur, sångare som verkligen följer den ortodoxa linjen och både låter och ser ut som om de kommer ”straight out aus die Weimarer Republik”.
http://www.henry-de-winter.de/
http://www.daniel-malheur.de/
Här hemma har vi ju förstås vår egen Mattias Enn, men faktum är att det numera finns en uppsjö av andra artister som håller mellankrigstidens musikaliska fana högt. Orkester Chesty Morgan, Loulou, Darya & Månskensorkestern, Beata Harrysson eller The Original Swedish Arvika Bluesbreakers, för att bara nämna några.
februari 11, 2011 kl. 4:57 e m |
Förresten, när vi ändå talar om anglofili, kan jag verkligen rekommendera ”Five go mad in Dorset” från The Comic Strip 1982. Finns på tuben, förstås.
februari 12, 2011 kl. 3:32 f m |
Gustaf G: Ah. Henry de Winter – jag trodde i princip att jag var ensam i Sverige om att känna till denne elokvente weimarteutonske crooner! I ren eufori över att finna att så inte är fallet kan jag inte underlåta att posta denna länk:
(Melodin är för svenska jazzificonados känd som ”Spar sockret i mockan” med Håkan von Eichwalds Kaos-orkester (Star S 5019).
februari 12, 2011 kl. 11:12 f m |
[…] vare den ständigt lika relevante David Nessle hände det sig häromdagen att jag fick göra bekantskap med steampunkgiganten Professor Elemental […]
februari 28, 2011 kl. 11:41 f m |
[…] Nessle – I don’t like your tweed, sir!February 9, […]
mars 1, 2011 kl. 2:10 f m |
Jag tackar Gustaf G, Fredrik T och alla de andra kommentatorer och kommentatöser — Fläderblom, August LS, Kågedal och den enigmatiske Bstfhj Hh — för att ni tillsammans bidragit till att hålla grytan kokande här på bloggen med osande debattinlägg och stimulerande U-tubelänkar medan jag har varit förlorad i en annan och sämre värld av pockande deadlines och andra åligganden … Styvt jobbat, mina damer, herrar, HBT-personer — och alla ni andra!
juli 10, 2014 kl. 2:23 f m |
Det förtefaller lyckligtvis som om gentlemannen och professorn slutligt grävt ned sina stridsyx… eh, cricketträn och förenat sig i en gemensam hyllning till det fundament på vilket det brittiska imperiet byggdes!
juli 10, 2014 kl. 2:59 e m |
Jag älskar den där låten! Särskilt versionen med Jack Buchanan (mannen vars överklassengelska får Terry-Thomas att låta som en lantis):
Jag tog med två versioner på min lista med Bertie Wooster-jazz:
… men självfallet blir jag djupt stimulerad även av den hårda, kondensimmiga ångpunkversionen ovan …