Vardagens tragik

I saga och sång skildrar skalderna med förkärlek de stora händelserna i livet — de himlastormande passionerna, de skakande, livsavgörande ögonblicken.

Men större delen av våra liv levs i en betydligt mindre storslagen skala som poeterna sällan bevärdigas ägna sig åt — med några få, lysande undantag, vill säga.

Sångaren Kjell Höglund har under hela sin karriär med förkärlek återvänt till det lilla — för att nu inte säga mikroskopiska — livets patetik och tragik. En typisk Höglundstrof kan lyda:

Kökskranen vägrar sluta droppa
du hasar upp och värmer pulversoppa

(Ur sången Själens dunkla natt — titeln är förstås ett Hjalmar Gullberg-citat )

Men Höglunds magum opus i genren är utan tvivel klassikern Man vänjer sig där trubaduren kongenialt harvar fram ett ackompangemang bestående av  ackorden C och G7 (såvitt jag kan höra) samtidigt som han framför en tristessens låga visa, kliniskt fri från såväl rim som förkonstling:

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

(…)

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig.

Det känns på något vis befriande att någon vågar skildra denna välbekanta vardagsuttråkning i så ohöljda ordalag — och fraser som ”pressar i sig några mackor” och ”unnar sig en pizza” har jag och en del av mina vänner använt som kodord för tillvarons tristare aspekter sedan åttiotalet, då vi först hörde Höglunds sorgesång

Även en firad hovsångerska som Margareta Hallin kan tydligen gripas av tristessens förlamande hand, vilket framgår av en sång med det aningen ironiska namnet  Min mysiga etta på söder, som börjar som en framgångssaga, övergår i isolering och penningproblem och utmynnar i  personlig katastrof (faktum är att jag pustade ut en smula när jag så sent som idag upptäckte att Hallin fortfarande är i livet och uppträder som sångerska — sången känns så självupplevd att jag inte kunde låta bli att undra över Margaretas öde  efter att ha hört slutet).

Som Margareta Hallins exempel visar kan det ibland vara svårt att dra en tydlig gräns mellan vardagens små förtretligheter och den stora och episka tragedin — ofta verkar de foglöst glida  ihop.

Vi kan göra samma iakttagelse när vi lyssnar på Annica Risbergs gripande schlager Hälsingborg 72, som inleds med att sångerskan förväntansfull anländer till färjeläget i Hälsingborg och under ett ödesdigert ögonblick underlåter att hålla uppsikt över sina väskor:

Hälsingborg sjuttiotvå sent på hösten
intill färjorna vid Öresund.
Var på väg söderut,
min utlandsdebut
och slappnade av en sekund …

En okänd förövare tillägnar sig frk Risbergs kollin och försvinner med dem:

Hälsingborg sjuttiotvå sent på hösten
blev ett nedrigt och fult sabotage.
Trots all stöldexpertis
ifrån stadens polis
så hittades inget bagage — SABOTAGE!

Väskstölden får oanade konsekvenser för sångerskan Risbergs framtida karriär:

Det man kallar ödet kan ha många små nycker
mig slog det hårt med besked.
Massor utav folk när någon människa knycker
väskorna som jag haft med.
Resplanen fick läggas ner.

Kom med tåget tillbaks hem till Stockholm.
Rak i ryggen men själen bar sorg.
Men trots alla besvär
en läxa man lär
av stölden vid färjornas torg — I HÄLSINGBORG!

… Sången utvecklar sig alltså till en skakande påminnelse om The Butterfly Effect — hur små händelser kan få snarast oöverskådliga följder — eller ska möjligen ses som Annica Risbergs motsvarighet till Marlon Brandos berömda monolog i filmen Storstadshamn: ”I coulda been a contender …”

Ja — för att nu inte avsluta på detta dystra vis vill jag passa på att framhålla att vardagen även bjuder på många små glädjeämnen — eller som Kjell Höglund sjunger i sången med samma namn: ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”.

Advertisements

30 svar to “Vardagens tragik”

  1. Dvärghundspossen Says:

    Haha, jag brukar säga så ”man vänjer sej, man kan vänja sej vid det mesta”. Ibland tror jag dock att jag blivit gammal i förtid av att ha jobbat i hemtjänsten i flera år.

  2. Fredrik T Says:

    A propos att Höglund väver in en allusion på Hjalmar Gullberg kommer jag att tänka på att dennes underbara diktsamling ”Ensamstående bildad herre” i många avseende är en studie i sådan stilla vardagstragik (eller i vart fall -melankoli), om än icke i sjungen form.

  3. Gunnar Gällmo Says:

    ”Gullbergcitatet” formulerades av Johannes av Korset – http://sv.wikipedia.org/wiki/Sj%C3%A4lens_dunkla_natt

  4. David Says:

    D-hundspossen: Jag hade själv ofta anledning att citera Höglunds sångtext för mig själv mellan sammanbitna tänder under tidiga morgnar de år på åttiotalet då jag jobbade extra inom vården …

    Fredrik T: Ensamstående bildad herre söker är min favorit bland Gullbergs diktsamlingar — äger den i förstaupplaga. Dikten ”Utebliven ton” —

    Strax före tolv tog herrn i sitt gemak,
    förgätande att Örtstedt var nervös,
    av sig en sko och slängde den med brak
    i samma golv som var adjunkten Ö:s tak. ‘

    — där Örtstedt vakar och väntar hela natten på att hans packade granne i våningen ovanför ska kasta av sig andra skon så att Ö kan somna om är också en av de där texterna som man då och då kommer att tänka på i vardagslivet när man hört ett ljud från grannen som man tror ska följas upp av ännu ett ljud innan man kan återvända till sin nattvila …

    Gunnar G: Ah! Översättningens överstepräst har förstås övergripande överblick … Jag tänkte helt enkelt inte på att Själens dunkla natt är en samling tolkningar av utländsk lyrik. Det blev alltså fel — om än aningen rätt, eftersom Gullberg i alla fall kan ta åt sig äran av att ha översatt frasen ”La noche oscura del alma” till ”Själens dunkla natt” …

  5. Peter Liljenberg Says:

    För den med något för klena nerver för ovanstående hårdslående vardagsrealism kan istället rekommenderas Traste Lindéns Kvintetts ”En dålig dag” från ”Jolly Bob går i land”, som nöjer sig med att konstatera

    Ynkedom, å ynkedom
    Ömklig är min låt
    Ljummet te å MTV
    Bättre har man mått

    Och, givetvis, Docenternas självförklarande ”Varma öl och kalla element”.

  6. J-h:n Says:

    Peter L: Bättre än så rimmade faktiskt Mikloz Fläckman, ”Skröplig är min sort” ska andra raden lyda. Jämfört med Höglund är ju detta vardagsångest light, men inte utan sin rufsiga charm.

  7. svensson Says:

    ”Man vänjer sig” kan nyttjas som neråttjack av den som har för roligt här i livet. Nuff said.

    Kjell Höglund blev bättre med åren. Jag gillar den naiva, men inte konstruerade glädjen och euforin.

  8. textualiserad Says:

    Jättetrevlig text, och fina musikstycken.
    Dock undrar jag lite över dina funderingar kring ”Hälsingborg 72”. Var i texten menar du att hon sjunger att den lilla händelsen med de stulna väskorna påverkade hela hennes liv i övrigt?

  9. popoffsky Says:

    Och a propos Höglunds magnum opus vill jag tipsa om hans verkliga magnum opus, det vill säga boken ”Magnum opus: ett ockult manifest”!

    • David Says:

      Okej — sagda opus har jag skam till sägandes ingen som helst koll på. Överhuvudtaget är jag inte så väl informerad om vad KH haft för sig under senare år. Jag köpte hans två första skivor redan under sent sjuttiotal och såg honom även live på Norrtäljefestivalen 79 (jag och mina vänner försökte övertyga honom om att köra sin magnifikt långdragna låt ”Desertören” men Kjell H sa att det inte gick — hans kompband vägrade stå och harva i sjutton minuter på två ackord … )

      • popoffsky Says:

        Nej, jag minns inte mycket av den nu, men läste den någon gång i tonåren. Ser nu att den skrevs ’91, men knappast kan ha sålt då den fortfarande går att köpa ny, men inte hittas på antikvariat.net. Adlibris rear ut den för en billig peng i skrivande stund.

  10. David Says:

    Peter L och J:h-n: Mm — lätt Höglundtristess för en senare generation med mera spretigt hår, tänker jag mig.

    Svensson: Jag gillar även den riktigt tidige Höglund. En man som utan att darra på manschetten kan inleda en sång med orden:

    Vi är några stycken som på ett alltmer uppenbart sätt
    börjar uppleva behovet av en diskussion av gruppens struktur

    förtjänar all respekt …

    Textualiserad: Hon börjar med att tala om att hon står inför ”sitt livs äventyr” och när väskorna försvinner konstaterar hon:

    Det man kallar ödet kan ha många små nycker
    mig slog det hårt med besked.
    (…)
    Resplanen fick läggas ner.

    Detta — i kombination med sångens vemodiga uttryck — får mig att tro att det rör sig om något betydligt större än bara en inställd spelning. Men du har rätt — det sägs inte rakt ut och kan vara en övertolkning från min sida.

    Mina associationer styrdes väl dessutom i den riktningen av tankarna på Anita Lindblom som anser att hennes USA-karriär kvävdes i sin linda för att en fransk flyttfirma lyckades ha sönder hennes piano …

  11. Fredrik T Says:

    Också adjunkten Örstedt i Gullbergs diktsamling ger sig väl ut på en resa (för pengar han fått av en moster) men blir bestulen på sin plånbok redan på båten till kontinenten och får vända hem där han sliter ihop det förlorade kapitalet och av detta instiftar en ”fond till mosters minne”? (Jag citerar ur minnet – det kan ha varit en faster också).

  12. svensson Says:

    Kjell Höglund är en svårfångad entitet.

    Hans ”Magnum Opus – ockult manifest” har jag för mig är full av klichéer om ”nytt millenium, EU-inträde, nu blir allt annorlunda” men jag kan ha fel.

    Han var i början synnerligen proggig i bemärkelsen ”negativism och indignation som ledstjärnor”. Sedan lyfte han, han blev en positivare sångare dock ej svensktoppssmörig. Han är kort sagt en personlighet, en poet värd namnet. Ironin finns inbyggd men är ej bara en pose:

    Du har gjort sista inbetalningen på soffgruppen i läder
    och du har bytt till nya underkläder…
    (”Genom eld och vatten”)

  13. Tusse Says:

    Hu! säger jag bara.

  14. ban~ken Says:

    Det kan vara skrivet i andra person också. Barbro Hörbergs ”Hejsan Britta.”

  15. jlindengren Says:

    Monica Zetterlunds ”Siv Larssons dagbok” måste väl också platsa i genren:
    ”Till lunch var vitling med Maizenakräm”…

  16. J-h:n Says:

    jlindengren: Fast den låten har tidens gång förlänat en sådan patina att tristessen närmast framstår som mysig (i alla fall för mig). Skriva stenciler hela dagen, tänk den som fick göra det…

  17. jlindengren Says:

    Ja, jag erkänner att jag också uppfattar den som mysig. Gammal tristess verkar alltid roligare. Antagligen för att man inte behöver uppleva den.

    Stencilpapper kanske finns på e-bay, f.ö?

  18. svensson Says:

    Re den mysighet som finns i tragiken ni talar om, så visst förstår jag det. Jag vill inte ta ifrån någon den mysigheten. Dock hävdar jag att den som mår dåligt på riktigt kan bli kliniskt sjuk, möjligen dra åstad och ta livet av sig om han hör en låt som ”Man vänjer sig”…

    Inte ska alla låtar vara soliga och glada. Men ”Man vänjer sig” är för ensidig, den är en nedåtgående spiral som slutar på Ground Zero. Men förlåt, jag missförstod visst, man ska se det ironiskt… Men problemet idag är att inget tas på allvar så jag hänger inte med på den resan.

  19. Fredrik T Says:

    Jag tror att attraktionskraften i den här typen av sånger ligger i att de flesta kan känna igen sig till en viss grad i den beskrivna misären (vem har inte ”unnat sig en pizza2 både en och två gånger?) men likväl ändå i slutändan konstatera att ”fullt så dj-a illa är det i vart fall inte i mitt fall.” På så sätt uppnår man såväl behövlig identifikation som dito distansering.

  20. J-h:n Says:

    @Svensson: Vi pratade inte om ”Man vänjer sig” nu, utan om Monica Zetterlunds ”Siv Larssons dagbok”, som skildrar en kontorsflickas vardag i Stockholm på 1960-talet. Och som jlindengren skriver, mysigheten ligger nog mest i distansen.

  21. ban~ken Says:

    Nej nu lägger vi ner det här med tragik. Den här tjejen har en låtsaskompis som hon anser ligger bakom alla små positiva inslag i vardagslivet, som reklamlappen från den nya närbutiken ”…där du gav mig tips på extrapris på kaffe”.

  22. svensson Says:

    @j-h:n: taget!

  23. jlindengren Says:

    Det slog mig att min egen dagbok, om jag hade någon, inte skulle skilja sig så mycket från Siv Larssons:

    ”Upp halv sju, tog bussen in, rätt grått och kallt, kom fem minuter försent.
    Satt och skrev ett manus fram till lunch, dagens rätt var ljummen Stroganoff med ris.
    Upp halv sju, det regnade, tuschade fyra sidor till lunch, skrafferingen tog hela dagen.
    Upp halv sju, rätt grått och trist, satt och tuschade serier fram till klockan sjutton,
    Upp halv sju, skrafferar tio sidor, läste till halv sju, upp halv sju skrafferar arton sidor…etc”.

  24. Martin R Says:

    Igår förgylldes min trista och tragiska morgonfärd till Kongl. Vitterhetsakademiens kansli av att jag fick syn på herr litteratören Nessle eller någon av hans kloner på Gamla stans tunnelbanestation i Stockholm. Jag lyckades dock inte tränga mig fram och ofreda honom.

    • David Says:

      Martin R: Ursäkta att din kommentar förpassades till spaminfernots sjunde krets av WordPress — jag förstår inte riktigt på vilket sätt du förbröt dig mot filtrets strikta direktiv för språkbruk och uppträdande. Själv har jag inte varit inloggad och draggat i de sjudande svavelsjöarna av viagraerbjudanden och giftaslystna vitryska brevvänner in spe på ett bra tag — jag har legat hemma i influensa. Vilket besvarar även en underförstådd fråga i din kommentar: det kan inte ha varit mig du såg på Gamla Stans T-bana — därtill var min näsa för stunden alltför röd och svullen. Å andra sidan — skaffa dig en näsa som är röd — och bli en KLON!

  25. embla Says:

    Här väntade jag mig något kanske smålustigt och kuriöst, och så visade det sig att visan var riktigt gripande… :)

    Höglunds text berör för övrigt i vissa delar något som liknar en beskrivning av Karl Marx begrepp ”alienation” så som det beskrevs för mig på min senaste sociologikurs: alienation inför arbetet, alienation inför produkten… och så vidare :)

  26. Gustaf G Says:

    Videon som några begåvade människor gjort till ”Man vänjer sig” är också riktigt bra. ”Herrejävlar, denna pina…”

  27. Den gråskaliga och småskaliga kärleken « David Nessle Says:

    […] ett år sedan skrev jag om de hjältar och hjältinnor som besjunger livets vardagstristess — de grå stunderna, de stulna resväskorna, sotet på […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: