Där persiennskuggorna blommar

Vad gör egentligen en film till noir?

Frågan kan tyckas lite överflödig, men den infinner sig naturligt när jag sitter och ser en ung Lucille Ball — som ännu inte har förvandlats till den där TV-clownen som gärna sätter sig i gräddtårtor och utropar ”Mr Mooooney” med Lucky Strike-raspig stämma  så fort tillfälle bjuds — i  The Dark Corner från 1947.

Vi har konstaterat att ordet ”Dark” förekommer i titeln — redan det är ett lovande tecken.

Är musiken jazzig ? Ja — ledtemat är en ovanligt oförblommerad ”hyllning” till Gershwins Rhapsody in Blue, och jazzmusiken löper som en röd tråd genom filmen.

Förekommer det persiennskuggor? Ja — närmast i överflöd. Denna diagonala dekoration i dunklet  är ett av genrens säkraste signum. De skeva skuggorna skvallrar om att filmens protagonister är fångna i en hopplös situation och förebådar fängelsegaller.

Dessutom ruvar dunklet tungt under knivskarpa hattbrätten i The Dark Corner. Och om det inte räcker så spelar skuggor från fladdrande gardiner och långsamt roterande fläktar över de medverkandes ansikten.

Kameramannen väljer djärva diagonalkompositioner, hattförsedda män kastar skarpa hattförsedda skuggor  — allt vilar i en hotfull klärobskyr. Och så har vi förstås alla dessa helsilhuetter, halvsilhuetter, nästansilhuetter — inte sällan med skimrande, bakifrån upplysta konturer — som mörka moln vars silverkant inte för något gott med sig.

Men dialogen då? Är den så hårdkokt att gulan har börjat skifta i grönt? Verkar den vara skriven av Raymond Chandlers något mindre begåvade kusin? Det överlåter jag åt läsekretsen själv att avgöra genom de här små smakproven:

”For six bits you’d hang your mother on a meat hook.”

”There goes my last lead. I feel all dead inside. I’m backed up in a dark corner, and I don’t know who’s hitting me.”

”I can be framed easier than ‘Whistler’s Mother’.”

Utspelas stora delar av filmen i nedgångna kontorshus och slummiga lägenheter? Absolut — såväl hjältar som skurkar har bostäder där  blinkande neonskyltar får brandstegarna att kasta skuggor kring väggarna vid ett fönster, och en meter utanför det andra fönstret passerar New Yorks upphöjda pendeltåg — The El — var femte minut.

Väggarna i bostäderna är så tunna att vi oupphörligen hör pianoelever treva sig igenom  sina läxor, blandat med bräkande jazz från radioapparater, skrän, motorbuller och plötsligt uppdykande tjutande polissirener.

Okej — juryn borde med andra ord redan vara tillbaka igen, och förkunna att filmen — i likhet med Zero Mostel och Gene Wilder i  Det våras för Hitler — är ”incredibly guilty”.

Men det märkliga är att jag inte kan tycka att The Dark Corner är en noirfilm — trots alla dessa rykande pistoler,  både bokstavliga och figurativa.

Problemet är att det saknas en existentiell spänning i filmen. Det flyger inga gnistor mellan dunkla drifter och moraliska imperativ. Det finns inget tvetydigt i huvudpersonernas relationer.

***Här är det lite SPOILERVARNING ***

Lucille Ball är sekreterare åt en privatdetektiv med ett mörkt förflutet (spelad av en viss Mark Stevens som snarast kan betraktas som den fattige mannens Alan Ladd eller Dana Andrews). Lucy är attraherad av Mark. Dunkla krafter som verkar lösgöra sig ur Marks förflutna konspirerar för att sätta dit honom för ett mord.

Tvivlar Lucille någonsin på den hemlighetsfulle Mark? Inte ett ögonblick. När hon hittar honom med en blodig eldgaffel i handen bredvid det massakrerade liket av hans gamla Nemesis är hennes naturliga instinkt att genast ta tillhygget med sig ut i köket och börja skölja av det, innan hon återvänder till mordplatsen och börjar skrubba golvet rent från hjärnsubstans och rätta till tavlor som hänger på sned.

Tvivlar Mark någonsin på Lucille och läser in suspekta motiv i hennes närmast absurda lojalitet? Nej då. Deras relation är helyllepräktig från första början — mitt i filmens malström av lömska intriger uppträder de som en pervers kärnfamilj. När mor i huset inte skrubbar cerebrospinalvätska från golvet så sitter hon och lappar fars kavaj efter den senaste våldsamma sammandrabbningen med mörksens makter.

Inte ens själva deckargåtan håller oss i spänning särskilt länge. Ungefär halvvägs in i filmen avslöjar manusförfattaren precis hur det ligger till och alltsammans förvandlas till ett Columboavsnitt utan Columbo.

***Slut på Spoilervarning***

Det finns alltså ingen virvel av tvivel, inga grumliga motiv, inga moraliska gråzoner. Ingen paranoia, inga förlamande misstankar.  Passion, svartsjuka och svarta svek förekommer — men i periferin, långt från filmens emotionella centrum.

Regissören Henry Hathaway har med andra ord hällt generösa kvantiteter noirketchup över anrättningen  — men under den mörkt blodröda såsen hittar vi ändå fiskpinnar.

Det är en ganska märklig upplevelse att se alla dessa stilmarkörer —  skickligt och säkert applicerade — i en film som i slutändan inte har en djupare emotionell resonans än Kalle Blomkvist.

Utan ett inre mörker som speglar det yttre tror jag inte att en film kan vara noir — alldeles oavsett hur mycket den pyntar sig med genrens fjädrar. Filmens mörka hjärta måste spraka av spänningen mellan moral och driftsliv, mellan kärlek och paranoia, mellan det ena du vill och det andra du skall.

Det är snarare så att en film kan vara noir utan att använda alla dessa stilmarkörer — Billy Wilder är mera sparsmakad med persiennskuggorna och ljuseffekterna  (även om de så klart förekommer) i sina båda noirmästerverk Double Indemnity och Sunset Boulevard (båda två med på min tio i topp-lista över historiens bästa filmer) — och i en tredje, nästan ännu svartare historia, Ace in the Hole, låter han handlingen utspela sig mot fond av New Mexicos solstekta öken.

Noir i snabbköpet (Double Indemnity, 1944)

En noirfilm måste nästan vara ett ödesdrama. Macbeth, denna tvetydiga gestalt som går från uppburen krigshjälte till nattsvart skurk, förledd av ambition och påhejad av sin hustru, för att sedan stegvis förintas av samvetskval och ödets illvilja — där har vi en riktig noirprotagonist. Tanen av Cawdor saknar möjligen persienner i sitt bronsåldersfort, men det är det enda …

Annonser

13 svar to “Där persiennskuggorna blommar”

  1. Dvärghundspossen Says:

    Jag minns en av otaliga sågnings-recensioner av filmen the Spirit (som inte verkar ha det minsta lilla gemensamt med serie-förlagan förutom titeln), där recensenten störde sej på det inkonsekventa vädret. Så fort karaktärerna var utomhus så var det mulet och mörkt, men så fort dom var inomhus så sken solen därute vilket skapade – just det – persiennskuggor.

    • David Says:

      Det får mig att tänka på Jules Feiffers omdöme om Bob Kanes tidiga Batman: ”Det var en hemsk serie, där folk kastade långa skuggor oavsett vilken tid det var på dagen”. Samme Feiffer jobbade ju f ö som assistent åt Eisner i början av sin karriär — först textade han och sedan skrev han stora delar av dialogen i Spirit …

  2. svensson Says:

    Klockrent. Jag har alltid beklagat vår tvåglasfönsterkultur med persiennerna inlagda mellan glasen. Man kan ju inte peta spjälorna åt sidan och glo djupsinnigt på världen!

    • David Says:

      Tack! Jag tror förresten att det finns såna där löspersienner som man kan hänga innanför fönstret — men de rör sig och rasslar i minsta vinddrag som en dissonant dreamcatcher — kanske ett högt pris att betala för att kunna låta sig zebrarandas av solljuset medan man kisar ut genom en liten springa som man tvingat upp i persiennen …

  3. The Backwood Rube Says:

    Off-Topic: efter att ha bott i en englasfönsterlägenhet som dessutom saknade både isolering och centralvärme, kan jag säga att noir är bättre på film …

    • David Says:

      Var det även så i Bryssel att fala femme fatales försökte föra in dig i olika elaborerade mordkomplotter för att få ut makens livförsäkring?

  4. nicolas krizan Says:

    alla de tre noirmästerverk du nämner är med i boken, men jag har än så länge bara hunnit se double indemnity

  5. svensson Says:

    Re hårda repliker i noirfilm så kommer jag att tänka på en Barbara Stanwyck. Hon är på besök i någon liten ort med fiskrensindustri (OK, ingen noirfilm direkt men…): Tänk er Stanwyck i trenchcoat och basker, stenansikte; det är morgon, hon går in på en bar och beställer en whisky. Bartendern:

    – Do you always drink this early?

    – Only when I got a cold…!

  6. The Backwood Rube Says:

    Är Sunset Boulevard noir nu också? Måste i så fall vara den enda noir som Lloyd Webber skrivit en musikal av …

  7. svensson Says:

    Den där snubben som glor genom persiennglipa på affischen överst – vad vi talat om här alltså – det får mig att tänka på GESTEN.

    Det är en cool gest att peta persiennlamellerna åt sidan och glo ut. Iaf när man ser detta första gången. Andra gången är det ”så där”. Tredje gången blir det kliché och sedan är det öppet för parodi.

    Det är som Horatio Caines hårda repliker vid brottsplatsen i CSI Miami. David Caruso… anländer i sin Hummer… genar under avspärrningstejpen… går fram till CSI:aren som knäböjer vid ett lik… får veta att liket dog av kpistsalvor från en passerande motorbåt… och Caruso nickar, tar på sig solbrillorna… och säger på sitt oefterhärmliga vis, ”Drive-by, Miami style”. Och PONG, signaturmelodi.

    Det är klicheartat nu, det finns hela sjok av dylikt på Youtube. Men det ÄR även en bra gest detta med ”tuff replik + solbrillor som tas på”. Caruso har screen presence, kom inte och säg något annat:

    Summa summarum: det måste finnas något substantiellt i en viss företeelse innan man kan parodiera det. Så i noir, så i CSI.

  8. The Backwood Rube Says:

    På Svenssons tema: http://www.youtube.com/watch?v=glvGfQnx3DI&feature=related

  9. jlindengren Says:

    På affischbilden har de tagit bort ett antal spjälor i persiennen, för att ansiktet ska synas bättre. Tydligen ansågs spjälisärpetandet så arketypiskt att logiken fick fara och flyga. And rightly so…

    F.ö. så har jag lösa persienner på insidan av fönstren hemma; det går inte att ha dem mellan glasen på treglasfönster.

  10. svensson Says:

    Här är en bra parodi på allt vad ”persiennskuggor” heter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: