Mitt livländska leverne

Jag anger skalan för en av delarna i det monstruösa Segermonumentet strax utanför Rigas centrum (foto Dan Andersson).

Mina Strövtåg bland kommunismens ruiner med Den maskerade proggaren — som bloggens läsare möjligen minns från tidigare inlägg (se HÄR och HÄR) — gick av stapeln förra veckan.

Det hela inleddes något olycksbådande med att jag inte hörde väckningssignalen på min nya mobil på onsdagsmorgonen.  Tåget skulle gå 07.42. När jag kastade  ett sömngrumligt öga på mobilklockan lyste siffrorna 07.11 mot mig, med påföljd att jag i vild panik hoppade i kläderna, rafsade ihop bagaget och rusade mot spårvagnshållplatsen vid Rambergsvallen.

Tack vare att spårvägens gudar var mig gunstiga, samt att jag gjorde ett inspirerat panikbyte på Backaplan lyckades jag ta mig till tåget med fyra minuter till godo — däremot hade jag hjärtklappning större delen av vägen till Alingsås. Genom en lycklig försyn hade jag dessutom med mig allt nödvändigt  utom — ironiskt nog — necessären.

Under båtresan till Riga höll jag föredrag om superhjälteseriens släktskap med sovjetestetik, kommunismen i amerikansk populärkultur och diverse annat — här låter jag Joseph McCarthys valaffisch ljustatuera mina bleka lemmar (foto Dan Andersson).

Och vid den här tiden förra torsdagen  befann jag mg alltså  på Röda arméns fornstora jättebas Karosta — närmare bestämt i det gamla militärfängelset från tsartiden, där resenärerna kulturkrockade med en uniformerad guide som insisterade på att kallas ”Comrade Captain”, ställde upp oss i räta led och  försökte lära oss att marschera i takt — allt med måttligt imponerande resultat.

Den fantastiska miljön i Karostafängelset gör mig helt oskarp av entusiasm (foto Dan Andersson)

Comrade Captain har några sanningens ord att säga till min medreseledare Ola Olsson

De nynryckta får en första lektion i Silly Walks

Karosta var tillsammans med de två andra K:na — Kronstadt och Kaliningrad — centrala för den sovjetiska flottans Östersjöförsvar, och jag gissar att det var med viss motvilja som ryssarna drog sig tillbaka 1994 och lät stora delar av denna gigantiska anläggning förvandlas till en ruin.

Stranden under betongen äts upp av vågorna och i slow motion tumlar befästningarna ut i havet …

Man kan vandra hundratals meter inne i ännu icke borteroderade delar av bunkersystemet  och komma ut igen på helt oväntade ställen …

Kamerablixten avslöjar ett för mig otydbart kyrilliskt meddelande i en av de helt becksvarta tunnlarna …

Förfallet har gått fort — betongbefästningarna som har visat sig omöjliga att spränga bort besegras nu istället av erosionens krafter och tumlar som jättelika byggklossar ut i havet. Och det miljonprojektsområde där de sovjetiska soldaterna var inhysta har blivit en stor spökstad.

Gapande hål efter fönster och forna balkonger …

Så mycket mosaikkakel till ingen nytta …

En av resenärerna tittar närmare på homestylingen i de övergivna lägenheterna

Efter denna närmast apokalyptiska vision av postsovjetiskt sönderfall for vi till den trivsamma traditionsrika trästaden Liepaja och vårt hotell för att smälta intrycken från den intensiva första dagen i Lettland …

Ett litet tillägg: Observera att alla bilderna är klickbara för den som vill ha en mera högupplöst upplevelse av Karosta …

Annonser

18 svar to “Mitt livländska leverne”

  1. Miss Gillette Says:

    Liepaja va? (Förlåt.) Det är galet fascinerande alltihop, hoppas det blir fler resor så man får en chans att se detdär under initierad och ljustatuerad ledning.

    • David Says:

      Just det — och igår stavade jag fel till Van Nuys — tur att det finns många korrekturkänsliga översättarsjälar i läsekretsen …

      Faktum är att vi redan skissar på en uppföljarresa. Det har viskats om eventuella bad i poolen på Bresjnevs litauiska datja och besök på gigantiska skulpturkyrkogårdar … Jag återkommer med mera specifik information när planerna börjar ta mera definitiv form …

      • Fredrik T Says:

        Om ännu en korrekturfascist får slå till så står det ”bätresan” under den andra bilden uppifrån. Jag utgår från att det skall vara ”bötresan”.

      • David Says:

        Tack– nu har jag åtgärdat även denna malör …

      • Magnus Andersson Says:

        Skall man vara riktig korrektiv så stavas det Liepāja, med streck (makron) på första a-et. (Om nu HTML-koden klarar det på den här sidan.)
        Annars kan man alltid skriva tyskt, Libau, i stället. Svenskan har ju traditionellt föredragit att använda de balttyska ortnamnen. Reval och Dorpat och så.
        Här finns en spännande lista över tyska namn på städer i Lettland:
        http://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_St%C3%A4dte_in_Lettland

      • David Says:

        Med tanke på att jag verkar ha fullt sjå med att hålla rätt på själva bokstäverna i de lettiska namnen så tror jag att släpper det här med streck över lång vokal — även om det visade sig väldigt praktiskt för en del av våra resenärer som vägleddes till vattenhålen av skyltar där de tyckte sig läsa ”BÄRS”, fast det i själva verket skulle uttydas ”baaars” d v s ”BAR” …

  2. nicolas krizan Says:

    det verkar stå зограбян татaян i tunneln, men internet vill inte tala om vad det betyder :-(

    • David Says:

      Okej — då väntar vi bara på att någon av bloggens slaviska följare hör av sig och rätar ut frågetecknen …

      • Jonas Says:

        Sveiks!
        Man kan ju anta att personer med efternamnen Zograbjan (ЗОГРАБЯН) och Tatljan (TATЛЯН) låg bakom detta. Armeniska klottare alltså!

      • David Says:

        Ah! Röda armé-nier alltså! Tack — jag visste väl att den vittra läsekretsen skulle skynda till undsättning!

  3. PG Andersson Says:

    En länk till några bilder från en som var med på resan.
    (Ett tittips: tryck på s-m-l-x knapparna för olika bildstorlek. ‘pianotangenterna’ väljer bakgrund, grått => neutralt, svart => häftigare intryck.)

  4. PG Andersson Says:

    Här är länken …..
    http://www.pegeva.se/show.php?gallery=photos&album=lv2011

    • David Says:

      Tack för dessa bilder som på ett förtjänstfullt sätt kompletterar mina egna insatser — dessutom är ju skärpan betydligt bättre på dina foton …

  5. The Backwood Rube Says:

    David: När kommer dag 3 då? Verksamheten verkar ha somnat in lite här …

    • David Says:

      Jämfört med den där genomgången av de svenska landskapsvapnen som jag påbörjade 2007 och ännu inte lyckats förmå mig att avsluta tycker jag att rapporterna kring resan duggar tämligen tätt, men allt är ju relativt. Nu har jag i alla fall infriat din önskan och skrivit om Stalinskrapan — fast dessvärre innebär detta att vi fortfarande bara är på dag två.

  6. Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son « David Nessle Says:

    […] tidigare inlägg. Sista programpunkten på resan blev det storvulna Segermonumentet som skymtade i mitt första inlägg. (Pust! Nu tror jag att jag i alla fall hjälpligt har redovisat höjdpunkterna från denna […]

  7. DEN FEMHUNDRADE BLOGGPOSTEN — pukor, trumpeter och ett par glada tillkännagivanden « David Nessle Says:

    […] bland kommunismens ruiner med den maskerade proggaren På motormuseet i Riga Mitt livländska leverne Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet I Stalinskrapans mörkaste prång Den fantasifulle […]

  8. Nya strövtåg med Den maskerade proggaren bland kommunismens ruiner « David Nessle Says:

    […] motormuseet i Riga Mitt livländska leverne Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet I Stalinskrapans mörkaste prång Den fantasifulle […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: