I Stalinskrapans mörkaste prång

Eftersom valda delar av läsekretsen (närmare bestämt den högljudda minoritet som är döpt efter finnskogarnas skald) skriar efter en fortsättning på min reseskildring, ser jag inget annat val än att kasta mig över Stalinskrapan — anhalten efter TV-tornet som vi besökte i förra inlägget.

Vetenskapsakademins hus. I förgrunden ser vi ett smakprov på lettiska, denna något udda brylling till tyska, engelska och andra för skandinaver mer lättdechiffrerade germanska språk. Första gången jag hörde detta sjungande tungomål trodde jag mig nästan förflyttad till Tolkiens Rivendell (eller Flöske Plärva som Erik Andersson föredrar att säga). Fast just ”Naglas” och ”Skruves” är ju inte så svårt att begripa.

Stalinskrapan — eller Lettiska Vetenskapsakademins hus, för att nu vara lite mer officiös — tornar upp sig över Rigas mera blygsamt proportionerade borgerliga bebyggelse. Byggnadsstilen är högstalinistisk — starkt influerad av Ledaren och Lärarens favoritarkitekt Lev Rudnev — men ritningarna är utförda av lokala förmågor. Huset uppfördes mellan 1953 och -56, alltså precis i skarven mellan Stalins välde och Chrustjeverans relativa töväder.

Lev Vladimirovich Rudnev (Лев Владимирович Руднев) — Professor Kalkyls kärleksbarn med Leon Trotskij, och tillika tvåfaldigt behängd med  Stalinorden.

Vi inledde med att gå upp på skrapans utsiktsplattform och dricka ett glas Rigabalsam (en dryck som bäst beskrivs som Jägermeisters elaka kusin från landet).

Finn fem fel — vilka resenärer är det som inte är på väg att lämna plattformen på den här bilden?

Behagligt omtöcknade skådade vi sedan ut över Riga från vår upphöjda position innan vi tog hissen tillbaka ner och uppsökte den stora samlingssalen där vi lyssnade till en föreläsning av Maija Rudovska, samtidigt som vi insöp Stalinstilens tunga, barbariska blandning av nyklassicism, art deco, empire och nationalromantik.

Egentligen var det meningen att vi efter det skulle fortsätta se oss omkring i detta museala mausoleum över en mycket svart period i Förenade Rådsrepublikernas historia, men ett samfällt muller ur rättens krater (eller rättare sagt resenärernas magar) gjorde snart klart för oss att det var bättre att tidigarelägga lunchen.

Eftersom Vetenskapsakademins Hus i folkmun fått det vanvördiga vedernamnet ”Stalins födelsedagstårta” tyckte vi att ovanstående bakverk kunde passa till kaffet

Lunch i skrapan — bloggens mest kverulantiska kommentator (även känd som tiggaren från Luossa)  vinkar glatt åt oss

Och tur var väl det — för när vi bänkade oss några våningar upp, invid Vetenskapsakademins sammanträdesrum, upptäckte vi att några stolar gapade tomma. Det visade sig att vi hade lyckats låsa några av de mest passionerade amatörfotograferna ute på utsiktsplattformen. Där hade de sedan stått i åtminstone en halvtimme, dränkta i ett fint, kallt duggregn medan de begrundade sina synder och den stalinistiska arkitekturens formspråk.

Men när väl det något nedkylda och -stämda derrieregardet hade återbördats till flocken intog vi vår lunch (jag, Ola och vår man i Lettland Calle Biörsmark agerade servitörer). Och sedan fortsatte vi våra studier av skrapan en stund under Maija Rudovskas sakkunniga ciceronskap innan vi kände oss klara med denna mäktiga byggnad, bevarad nästan helt i originalskick, och fortfarande svagt vibrerande av Stalinepokens imperiedrömmar och paranoia …

Senare tillägg: Lettiska är inte ett germanskt språk, vilket jag hade fått för mig — ovan räddas jag endast av en något dunkel syftning från att påstå det rakt ut. Lettiska och litauiska bildar en egen indoeuropeisk språkgrupp och anses vara de språk som står urindoeuropeiskan närmast — vilket man för övrigt kan konstatera om man i likhet med våra vittra vänner på Wikipedia gör en jämförelse med sanskrit. Meningen ”Gud gav tänder; Gud skall ge bröd” blir på lettiska: ”Dievs deva zobus; Dievs dos maizi” och på litauiska ”Dievas dave dantis; Dievas duos duonos”. På sanskrit blir samma förhoppningsfulla påstående: ”Devas adahat datas; Devas dat dhanas”. (Tack till den alltid lika välinformerade Ola Hammarlund som påpekade mitt misstag.)

Lev Vladimirovich Rudnev (Russian: Лев Владимирович Руднев
Annonser

16 svar to “I Stalinskrapans mörkaste prång”

  1. Gunnar Gällmo Says:

    Exteriören påminner slående om Kulturpalatset i Warszawa (som man nu försöker dölja genom att bygga andra skrapor runt det). Är inte den ”högstalinistiska” byggnadsstilen inspirerad av Manhattan?

    • David Says:

      Absolut — och kulturpalatset har Lev Rudnev ritat själv — man kan tydligt se varifrån de lettiska arkitekterna har hämtat sin inspiration. Och nog spökar Manhattans sköna Decoskrapor här, även om Stalinskraporna dessutom skvallrar om sina maktanspråk med inslag av empire (Napoleon) och klassicism (Ceasar) …

    • Bengt O. Says:

      S:t Josefskatedralen som den också kallas. Där var jag en gång på nattklubb mitt under brinnande gomulkism.

  2. The Backwood Rube Says:

    Skulle man göra en helt korrekt och lite överdriven Dan(iel) Anderssonpassning hade man ju lätt kunnat köra hela de två första stroferna i texten: ”Omkring Tiggar’n från Luossa satt allt folk i en ring/och över Stalinskrapetårtan hörde de hans sång!”

  3. Åke Forsmark Says:

    Jag tycker att det är lite vackert ändå. Problemet med den svenska socialdemokratin har alltid varit att man inte har haft någon känsla för att saker ska se bra ut.

  4. mirotanien Says:

    Stalinstilen är orättvist nedvärderad. Det är klassicism helt enkelt, fast rotad i former med ursprung i Gerkland och Rom.

    • David Says:

      Jag tycker att Stalinstilen kan vara snygg, men precis som när det gäller Speers nazistiska monumentalarkitekur tycker jag mig finna något tungt och barbariskt i den — jag vet inte i hur hög grad upplevelsen färgas av att vi sitter med historiens facit i handen …

  5. Ahrvid Engholm Says:

    Balsam har jag provat. Så elak är inte denna lantliga kusin. Man har intressanta dryckessorter i Baltikum. I Litauen drack jag en gång ett riktigt bra porter-öl (”Porteris” stod det bara på flaskan) och en mer akvavit-liknande sak som lär ha varit smaksatt av gräs (ett grässtrå låg i flaskan, liksom för att bevisa saken).
    Det som är störande med stalinarkitektur är att den är pompös utan uppbackning. Gör man en utstuderad byggnad full av ornament osv är det som att säga ”Vi gör detta för att vi är så djäkla bra”. Men stalinismen var inte så djäkla bra, så det uppstår en kognitiv dissonans.

    –Ahrvid

    Ps. Vill anmäla ett problem med blogen, som kanske mer hänger ihop med WordPress i allmänhet. När man för kommentarer skall ange namn, E-post och webplats sitter etikettexterna på fel ställen! Man luras att skriva sin E-postadress där namn borde stå, osv.

    • David Says:

      Hmm — jag har inte sett det fältet på många år, eftersom jag redan är inloggad, men det låter ju onekligen en smula förvirrande.

      Och som du säger — balsamet är kanske inte direkt illasinnat — mera en smula barskt och strävt till sättet …

  6. Fredrik T Says:

    Ack vad jag grämer mig att jag inte kunde följa med på denna unika resa. Dock får jag trösta mig med att även jag åtminstone även har druckit Rigabalsam i min dar och troligen även sådan ”gräsakvavit” som Ahrvid E skriver om. Jag misstänker nämligen att det senare bör ha varit någon variant av polackernas Żubrówka, ett brännvin smaksatt med myskgräs (Hierochloe odorata). Detta gräs lär bl a växa vid de sägenomspunna Masuriska träsken men går också – vilket min mor kan vittna om – utmärkt att odla i en svensk kryddträdgård ända uppe i Dalarna. Gräset avger en mycket kraftig (men behaglig) smak och det räcker med ett eller några få strån för att ge smak åt en hel flaska.

    • David Says:

      Sista dagen i Riga provade jag även en lokal specialitet i hotellbaren: Riga Coffee, som i princip är Irish Coffee med whiskeyn utbytt mot Rigabalsam — en unik smakupplevelse. Personligen kan jag tänka mig att beställa in brygden igen, men vissa av resenärerna var mer skeptiskt stämda efter att ha smakat på mixturen …

      • Fredrik T Says:

        Mitt första minne av Rigabalsam är nog så speciellt om än inte direkt spektakulärt. Det var när jag och några kamrater serverades drycken ur en plunta samt i små silverbägare på en perrong på Lunds central inväntande tåget till Köpenhamn. Pluntans generöse innehavare var en tyvärr numera bortgången vän av vilken man alltid kunde förvänta sig det mest oanade och udda i mat- och dryckesväg: Hans-Uno Bengtsson.

  7. Tusse Says:

    Rigas Melnais Balzams är förvisso drickbart! I munnen smakar det sött som Jägermeister, men sedan kommer den bittra eftersmaken, som Underberg ungefär.

  8. DEN FEMHUNDRADE BLOGGPOSTEN — pukor, trumpeter och ett par glada tillkännagivanden « David Nessle Says:

    […] På motormuseet i Riga Mitt livländska leverne Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet I Stalinskrapans mörkaste prång Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige […]

  9. Nya strövtåg med Den maskerade proggaren bland kommunismens ruiner « David Nessle Says:

    […] motormuseet i Riga Mitt livländska leverne Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet I Stalinskrapans mörkaste prång Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: