Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son

Här ovan ser vi en välmående familj från förra sekelskiftets Riga. Far i huset är varken lett eller ryss — på mödernet är han av svensk och på fädernet av tyskjudisk härkomst. Icke desto mindre har det gått väldigt bra för honom under tsaren: som ingenjör har han lett många större anläggningsprojekt, och  han har lyckats bli en av Rigas mest eftersökta arkitekter.

Han kan omöjligt ana att hela hans värld inom ett tiotal år kommer att ligga i spillror — att en revolution kommer att tvinga honom i landsflykt och att hans son — denna välartade, sjömanskostymsklädde yngling — kommer att förvandlas till …

… Sergei Eisenstein — det unga Sovjetrysslands mest uppburne filmregissör, det vildvuxna snillet bakom banbrytande verk som Pansarkryssaren Potemkin och Ivan den förskräcklige

Mikhail Eisenstein — som fadern alltså hette — flydde efter revolutionen till Berlin där han dog 1920. Omvälvningarna hade även trasat sönder förhållandet mellan far och son — det skulle dröja hela tre år innan Sergei fick veta att hans tsartrogne gamle far hade gått ur tiden …

Så långt känns alltsammans som en närmast arketypisk saga om konflikten mellan tradition och förnyelse, nytt och gammalt, fader och son.

Men det räcker med att kasta en blick på en av Mikhails många hus i Riga för att inse att äpplet inte hamnat så långt från trädet som man i först hade kunnat tro. Mikhail arbetade i en stil som har kommit att kallas Art Noveau — en variant på jugend med mjukare former — mera blommor, brudar och biologi.

Art Noveau som vi är vana att se den — här i en affisch av tjecken Alphonse Mucha

Men i Mikhail Eisensteins händer exploderar Art Noveauns formspråk — man kan med visst fog hävda att han använder stilen på ett helt avantgardistiskt sätt.

Elisabetes Iela 11 — en av Mikhail Eisensteins mest sjövilda skapelser

Barbystade brudar, grinande getkranier, pråliga påfåglar, demoner med slokmustasch,  geometriserande element som ser ut som märkliga maskiner, stora kvinnohuvuden som bär fasadpelarnas tyngd på sina huvuden och förefaller yla av migrän — kort sagt: en normal Mikhail Eisenstein-fasad … (för att urskilja alla dessa element kanske man måste klicka på bilden och betrakta den i full storlek).

Som den begåvade läsekretsen redan listat ut var det just till Rigas Art Noveau-kvarter som vi ställde stegen resans tredje dag. Vi hade även den stora turen att stöta på en hucklesförsedd kvinna som bodde i en av fastigheterna och släppte in oss i ett fantastiskt smyckat trapphus.

Just den fastigheten var som synes nyrenoverad, men en del lika underbara Mikahil Eisenstein-hus har man ännu inte gjort något åt — som den här superbt symbolstinna, smått sinistra byggnaden som vaktas av en solkig sfinx …

Dan Andersson förevigar sfinxen (Det plötsliga tövädret mellan övre och nedre bilden beror på att de är tagna vid olika tillfällen — den övre är från rekognosceringsresan i februari.)

Och efter att vi alltså med egna ögon kunnat konstatera att Eisenstein den äldre var minst så innovativ inom sitt gebit som sonen var som filmskapare bar det av till den fantastiska Brödrakyrkogården och därefter till bilmuseet, vars skatter jag i någon mån redovisat i ett tidigare inlägg. Sista programpunkten på resan blev det storvulna Segermonumentet som skymtade i mitt första inlägg. (Pust! Nu tror jag att jag i alla fall hjälpligt har redovisat höjdpunkterna från denna fullmatade exkursion.)

(som även inrymde ett besök på den fantastiska brödrakyrkogården och en längre rundvandring på Rigas bilmuseum, vars klenoder jag redan förevisat för er).

14 svar to “Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son”

  1. mirotanien Says:

    Eisenstein hade alltså svenska anor. Två andra svenskättlingar som präglade det tidiga sovjetiska filmlivet var Vladimir och Georgij Stenberg. Fadern svensk, modern ryska. Bröderna gjorde karriär i 1920-talets Sovjet som filmaffischdesigners:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Stenberg_brothers

    Roligt annars att ni fick se lite jugendformer på er resa, den striktare modernismen kan göra en lite svältfödd.

    • David Says:

      Ah — du föregriper ett blogginlägg som jag tänkt skriva länge. Bröderna Stenbergs affischer har ett förbluffande friskt, frejdigt, fantasifullt och frimodigt formspråk — de hör till den bästa design jag sett, någonsin. Tragiskt att den stilen florerade så kort tid — i princip bara under NEP-perioden, såvitt jag förstått — innan den försvann …

  2. Syskonen Stenbergs sovjetiska storhetstid « David Nessle Says:

    […] kommentarerna till förra inlägget talar jag i glödande ordalag om bröderna Vladimir Avgustovitj Stenberg och […]

  3. Tusse Says:

    Fordomdags pryddes entrén till Lunds universitetsbyggnad av liknande sfinxer. Dessa sfinxer blev dock med tiden tämligen solkiga och avlägsnades. På senare år (1970-talet?) har en av dem återuppsatts i djupet av Botaniska trädgården. Mycket solkig är den.

    • Fredrik T Says:

      Tusse:Lunds universitetssfinxer stod inte framför ingången utan satt – och sitter ånyo – uppe på taket. De ursprungliga plockades mycket riktigt ner (någonstans på 1950- eller 1960-talet) p g a att Helgo Zetterwalls sekunda 1800-talscement då höll på att vittra sönder, men på 1990-talet kunde tack vare privata donationer nya (och förhoppningsvis hållbarare) kopior sättas upp igen.

      Mycket riktigt står dock en av de mindre bedagade originalsfinxerna i Botan, donerad dit av Uarda-akademien.

      Bildbevis: http://sv.wikipedia.org/wiki/Universitetshuset,_Lund

  4. Urban Says:

    Tack så mycket för reserapporterna. Det var tråkigt att jag fick stanna hemma men nu får jag åtminstone en tröstkaka.

    Jag hade lagt en fråga på väskan för att ställa någon kväll men nu stängdes ju aldrig packningen så jag får skriva den här istället:
    I Den Maskerade Proggaren är det (väl?) ett återkommande inslag att olika sovjetiska grunkor har en upp till sextiotreprocentig tillförlitlighet. Det är ju roligt i sig – säger man så betyder det att det är lite bättre chans än hälften att maskinen varken strejkar eller exploderar -men det känns som att det syftar på något. Är det en allusion på någon känd östlig 63%-grunka som jag missat?

    undrar

    född 1980

    • David Says:

      Jag tror jag kom fram till att det var just 63 procents tillförlitlighet för att jag ville ha ett ojämnt tal som var aningen högre än femtio procent, helt enkelt. Såvitt jag minns förekommer siffran första gången i serien där proggaren möter Leninmumien, och sedan blev den av sig själv ett löpande skämt …

      Beklagar för övrigt att du fick förhinder — ett ensamt tomt bussäte skvallrade om platsen som var vikt för dig. Men jag misstänker att det kommer att bli fler resor österut i Herodotos regi. Watch this space.

  5. ban~ken Says:

    Underbara krokanhus! Man undrar lätt om inte bilden av Sergej Éjzenštejn med bakbelyst kalufs inspirerade David Lynch till Jack Nances likaledes uppåtstävande frilla i ”Eraserhead”. Här är annars min favoritfoto på filmkonstens pionjärmontör, taget i Mexiko: http://tinyurl.com/6dezlzo

    • David Says:

      Märkligt — jag och en mig närstående källa diskuterade parallellerna mellan det där Eisensteinfotot och Eraserhead ungefär samtidigt som du måste ha postat din kommentar — å andra sidan ligger associationen kanske rätt nära till hands.

      Fotot du länkade till fick mig att allvarligt överväga att överge mitt stränga förbud mot att skriva ”LOL!” i något sammanhang … För det var det jag gjorde när jag såg Eisenstein med sin magnumfallos — ribbed for her pleasure …

  6. Tusse Says:

    Fredrik T: Okej, du har rätt beträffande sfinxerna som pryder universitetshusets TAK. Det är tydligen en av takfigurerna som blivit återuppsatt i Botan.

    Men om du läser högst densamma artikeln du skickade till mig, alltså http://sv.wikipedia.org/wiki/Universitetshuset,_Lund
    ser du att det fordomdags fanns YTTERLIGARE FYRA BILDSTODER och dessa stod framför entrén. Det var en av dessa jag förmodade hade blivit återfunnen och återuppsatt, men så var det tydligen inte! Tack!

    • Fredrik T Says:

      Ah, Du tänker på de så kallade ”fakultetsmadammerna”: fyra enorma allegoriska kvinnogestalter som skulle symbolisera varsin fakultet. De plockades bort tidigt (redan kring 1902 tror jag), enligt legenden för att de skulle ha skrämt vettet ur en nattvandrande professorska men i praktiken snarast för att redan samtiden ansåg dem anskrämliga i största allmänhet. Huvudet från en av dem finns dock numera uppställt i ett hörn på andra våningen av atriet i byggnaden.

  7. DEN FEMHUNDRADE BLOGGPOSTEN — pukor, trumpeter och ett par glada tillkännagivanden « David Nessle Says:

    […] Strövtåg bland kommunismens ruiner med den maskerade proggaren På motormuseet i Riga Mitt livländska leverne Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet I Stalinskrapans mörkaste prång Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son […]

  8. Nya strövtåg med Den maskerade proggaren bland kommunismens ruiner « David Nessle Says:

    […] På motormuseet i Riga Mitt livländska leverne Sagan om gumman, katten, hunden och TV-tornet I Stalinskrapans mörkaste prång Den fantasifulle ingenjören och hans vanartige son […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: