Laila Kinnunen — polyglott popprinsessa

Som jag tidigare har nämnt här på bloggen envisades finnarna förvånansvärt långt fram i tiden med att översätta alla pop- och schlagerlåtar till ärans och Vänämöinens språk — så sent som på åttiotalet finnifierade man fermt alla hårdrocklåtar och spelade in dem i coverversioner med lokala spandexdemoner.

Därför känns det helt kongenialt  att även den slagdänga som har kallats för den första hårdrocklåten — Kinks ”You Really Got Me” — finns på finska.

Ja — våra vänner på andra sidan viken har faktiskt inte nöjt sig med att bara göra en rak cover på sången — de låter den oförlikneliga Laila Kinnunen framföra den i något slags förjazzad version. Utklädd till pirat. På ett piratskepp. Medan hon med utstuderad grymhet kör upp värjan under hakan på tillfångatagna ädlingar. De har kort sagt förbättrat konceptet på ett fullkomligt förbluffande sätt:

Men trots  att Laila verkar lite  Kinks-kinky här ovan så är hon faktiskt inte helt Mersey-less … jag  menar Mersey-beat-less … vilket torde framgå av hennes engelskspråkiga version av den kardiologiskt känsliga Liverpoolgruppen Gerry and the Pacemakers vackra örhänge:

Och ännu mindre är förstås den fala finska förtrollerskan … host …  Beatles-less. Nej, lyssna bara till hennes orädda svenskspråkiga  tolkning av Lennons A Day in Life:

Just det. Ni hörde rätt. Laila såg en festlig grabb, oh boy. En festlig kille som var jätteskoj.

Librettisten har kanske inte helt lyckats återskapa ödesstämningen i Lennons mästerverk, men ingen kan klaga på Kinnunens känsliga språköra — hon sjunger på en rikssvenska så perfekt att Fröken Ur framstår som ett bygdeoriginal från hjärtat av Ekshärad. Och förutom finska, svenska och engelska behärskade Laila även tyska, urdu och klingon. Okej — de två sista var ren lögn, mest bara för att understryka hur imponerad jag är av Lailas lingvistiska skicklighet. För att nu inte tala om hennes piratkostym.

Annonser

14 svar to “Laila Kinnunen — polyglott popprinsessa”

  1. Exter Says:

    Hon avslöjar sig när hon tappar g:et i ”såg” – men annars låter det ju förträffligt.

    • David Says:

      Hmm … det skulle kunna bero på att den svenska hon från början lärt sig är skånska — Laila vistades som krigsbarn i Simrishamn från fyra till tio års ålder — och skåningar har ju en tendens att tappa g-et i ord som ”såg”. Annars gör sig ju inte dialekten påmind precis — liksom de ursprungligen scanophona (ord jag just uppfann för ”skånsktalande”) sångerskekollegorna Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson har Laila läkt alla tungsrotsärr …

  2. Bo Bävertoft Says:

    Ja, det kanske inte bara är när det gäller sången som finnarna är lite speciella, även dansare i bakgrunden kan få en att häpna och småle (om man är snäll).

    Se på flickan med huula-hoopen i den här versionen av Putti putti: http://youtu.be/i6r4OINDLtQ .

    • David Says:

      hula hoopsan! Jag skrattade högt. — den folkdräktsklädda rockeringande danserskan måste nog sägas vara något av det mer valhänta jag sett på ett tag — men jag tycker nog inte att varken hon eller låtens sångare är helt representativa för nivån på finsk underhållning, som tvärtom ofta överträffar samtida svenska exempel …

  3. Martin Rundkvist Says:

    En kompis till mig har en fan-kompilerad CD med idel finska covers på Uriah Heep. Festlig kille som är jätteskoj, faktiskt.

    • David Says:

      Ju mer jag fördjupar mig i den finska popkulturens kökkenmödding, desto mer inser jag att jag knappt har skrapat på ytan … förmodligen finns även hela Mötley Crües produktion i finsk version …

  4. ban~ken Says:

    Sjörövar-Laila regerar. Hoppla!

  5. Kaisa Kyläkoski Says:

    Översättningar var lite löjliga men dock ett tecke av det värde vi i Finland ställer på vår majoritetsspråk.

    Känner inte till Vänämöinen, refererar du till Väinämöinen, Kalevalas ”hjelte”?

    • David Says:

      Väinämöinen ska det förstås vara — tack för rättelsen. Jag googlade faktiskt namnet för att försäkra mig om att jag stavade rätt — ändå lyckades jag gå vilse bland vokalernas slösande mångfald …

      Vill dessutom understryka att jag uppskattar det finska värnandet om såväl modersmålet som svenskan — Hufvudstadsbladet är fortfarande den mest välskrivna svenskspråkiga tidningen, såvitt jag kan avgöra …

  6. svensson Says:

    Kinnunen, A Day in the Life: stilkrock med vårdad skönsång och pekoraltext. Men låten och framförandet vinner, by golly, hon var bra hon.

    Sedan Kinks med jazz-arr i TV-studio… ruggigt. Det blir ungefär som annat man kan hitta på Tuben, typ ”skolorkester spelar Sabbaths Iron Man”… bisarrt.

  7. svensson Says:

    För att anknyta till vad som sagts förr på denna blogg (om robotar och hur de upplevs): alltför bisarra covers är inte ens löjliga eller tröttsamma, nej, de tar en till musikens ”uncanny valley”. De känslor man upplever när man hör You Really Got Me med jazzblås är omöjliga att sammanfatta. Det blir musikaliska simulacra, signalerna går åt alla möjliga håll samtidigt för att slutligen hamna i mörker och dimma, på botten av Uncanny Valley. The Valley of no return.

    Som sagt: Stäm fiolen, Brogren! En dödsdans i stillöshetens helvete.

    • David Says:

      Intressant resonemang — även om jag kanske tycker att man mera hamnar i något slags korsdrag mellan kulturella signaler — en Strange But Stimulating Valley snarare än en Uncanny Valley. Mer kulturkrockar åt folket, kort sagt …

  8. 2011-11-25: Hallåviin! « Magma i Radio Eskilstuna 92,7 Says:

    […] väl tacka David Nessle för det påpassliga pekandet på Laila Kinnunen. Att det fortfarande fanns finlandssvenska […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: