Kult, komik, kitsch och kulturella kontexter

Jag började intressera mig för hindifilm cirka 1998 — hyrde skamfilade, otextade pirat-VHS:er i en kryddbutik i Majorna och lät mig föras iväg till ett exotiskt och främmande kulturellt landskap.

En av de första filmerna jag såg var David Dhawans Raja Babu (राजा बाबू, 1994) med nittiotalshindifilmens Fred och Ginger i huvudrollerna — Govinda (गोविंदा) och Karisma Kapoor (करिश्मा कपूर). Jag blev helt hänförd, särskilt av sångnumret Aaja Yaad Sataye Teri Neend som gav mig mild svindel med sina saffransgula jättesitarer, exploderande färgpulverbomber och stjärnan Govindas talrika kostymbyten:

Liten guide till Govindas garderob: 1.13 — vår hjälte kommer springande bland färgexplosionerna på stranden iförd doktorshatt och med ett diplom i handen. 1.48 — Govinda har fått på sig kaptensuniform och börjar jucka loss i ett gigantiskt hinduiskt stentempel.  3.26 — stjärnan har plötsligt brun brittisk arméuniform och styrstångsmustasch och ser ut som en indisk Graham Chapman (som dock underlåter att utropa ”Stop this! Stop this! Too silly!”).  4.40 — Govinda har flygkaptensuniform och ser omåttligt nöjd ut.

Jag skrattade så jag grät första gången jag såg det här dansnumret och förundrades över den vilt främmande estetiken. Men vad jag inte alls kunde se var att numret är en ganska utstuderad parodi på en äldre hindifilmsestetik — jag saknade helt referenser för att sätta in sångnumret i ett sammanhang.

Inte blev det bättre av att jag begrep på sin höjd 17 procent av handlingen (jag har fortfarande inte lyckats hitta en textad version av filmen). Men genom  idogt googlande och konsultationer med personalen i lokala kryddbutiker har jag i alla fall lyckats förstå att huvudpersonen Raja Babu är en bortskämd landsortsanalfabet som ständigt fantiserar om en glamorös, urban tillvaro — ett slags indisk Walter Mitty.

Sångnumret ovan är en dröm om utbildning och prestige — därav doktorshatt och diplom, därav alla uniformerna (den egendomliga klädsel som Govinda och hans sidekick Shakti Kapoor uppträder i innan sångnumret utbryter härrör från en indisk fantasyfilm från sjuttiotalet — ännu en referens som riskerar att gå den västerländska betraktaren spårlöst förbi).

Det jag alltså felaktigt såg som en förtjusande och ohöljd naivitet är alltså en rätt sofistikerad lek med konventionerna i äldre hindifilm — jag saknade alla redskap och referenser i min verktygslåda för att kunna ta till mig dessa cineliterata och kulturella blinkningar.

Inte för att det gjorde så mycket — jag älskade de starka, överdrivna uttrycken. Jag älskade det faktum att skådespelarnas stjärnstatus verkade härröra mer från utstrålning än utseende. Karisma levde högt på sin karisma och publiken verkade skita helt i att hon hade lika utstående öron som Tony Blair. Inte heller bekymrades betraktarna nämnvärt av Govindas något satta och knubbiga kroppsbyggnad, eller det faktum  att han såg ut som den felande länken mellan Elvis och Kent Finell.

Men det stör mig ändå att jag så helt kunde missa det parodiska i anslaget i filmen — titta tillexempel på  sångnumret Uee Amma Uee Amma där Govinda ertappas när han sitter och kissar vid vägkanten av Karisma som kommer ridande på en elefant, omgiven av dansare som överhöljer den med gula blommor. Det parodiska uppsåtet är rätt uppenbart, kan man tycka …

Några höjdpunkter: Govinda kissar — 00.1. Närbild på elefantens blomsterbeströdda bak — 0.34. Blottarbaletten — 3.14

Ja — det finns förstås mycket i Raja Babu som jag fortfarande undrar över. Hur kan man till exempel i en så pass pryd kultur tillåta det oupphörliga juckandet och sängstudsandet i sångnumret Sarkai Lo Khatiya:

Höjdpunkter: hela numret, men dessutom slår Govinda en frivolt 1.22

Sensmoralen är möjligen att man ska vara medveten om hur lite man begriper om andra kulturer — och att det tar decennier att ens glänta på förlåten till en djupare förståelse …

Annonser

4 svar to “Kult, komik, kitsch och kulturella kontexter”

  1. Gunnar Gällmo Says:

    Otextat? Så vad? Min dåvarande hustru släpade en gång med mig på hindifilm som visades i Sri Lanka, och hindi och sinhala är visserligen båda indoeuropeiska, men allt annat än inbördes förståeliga; fast inte var filmen textad inte. Då jag uttryckte en undring om detta menade hon att det var inget problem – har man sett en hindifilm förut så kan man intrigen.

  2. svensson Says:

    Som västerlänning brukar man få smäll hur man än uppfattar Orienten. Gillar man den – ah, du projicerar en romantisk bild på en allt annat än romantisk verklighet. Och ogillar man den – ja då är man r#sist.

    Kan man naivt älska något bör man inte fråga för mycket, det är bara att go with the flow antar jag.

    Än värre blir det om man tar en mer närliggande exotism, som att gilla jazz, svarta musiker, rap och allt. Då är ”wigger”-stämpeln nära. Säger man sedan att en sådan som Jimi Hendrix är inte specifikt svart, han är en Genialisk Konstnär – då träder man La Negritude förnär.

    Lite OT om att gilla svarta musiker. På Alternative Right diskuterades något, jag minns inte vad. Men i resonemanget kom jag in detta att gilla ”The Birth of Cool”; denna coolness i kavaj är ljusår från stillösheten i trängingsoveralls-hiphip. På vilket jag fick repliken, ”Birth of Cool, där hade vi Miles Davis, mannen som sa, ”If I had an hour left I’d spend it strangling a white man. I’d do it real’ nice and slow.” That’s coolness for you.” Touché. Men jag kommer ändå att fortsätta gilla Miles Davis’ musik.

  3. David Says:

    Personligen har jag aldrig upplevt det som problematiskt att gilla ”Orienten” eller främmande kulturer överhuvudtaget — tvärtom har alla indier som jag diskuterat hindifilm verkat väldigt stimulerade av mitt intresse och flödat över av vänlighet och hjälpsamhet.

    Enda gången som jag har fått en känsla av att en kulturell barriär restes mellan mig och min konversationspartner var faktiskt här hemma i Nordeuropa. Jag befann mig i ett engelskt antikvariat och pratade med ägaren om den store brittiske dagboksförfattaren Samuel Pepys — men när jag hade ofinheten att komma med den i mitt tycke helt oskyldiga observationen att Samuel P var en ganska fåfäng individ så spred sig genast en tung rimfrost över hela samtalet och antikvaristen antydde — på det där väluppfostrat brittiska sättet — med kroppspråk och tonfall att jag i egenskap av Bloody Foreigner borde avhålla mig från att anlägga kritiska synpunkter på brittiska kulturpersonligheter, även om de hade varit döda sedan 1703.

  4. svensson Says:

    England är insulärt. Och det påverkar kulturen. Det är litegrann som Japan: man odlar sin särart. Osynliga barriärer existerar.

    Man har utvecklats lite på sidan om, har kunnat bevara sina domarperuker, vänstertrafik och måttsystem i kontrast mot kontinentens metersystem och mer egalitära, moderna stil.

    Göran Printz-Påhlsson var en littvetare som var professor i England. Han talade om svårigheten för en utlänning att komma in i samhället: man måste tillhöra de rätta klubbarna. Själv hade han verkat där i 20 utan att bli en sådan insider. Se där en subtil barriär för en svensk i England, som man får för sig har allt upplagt för sig.

    Ämne för en artikel: det höjda ögonbrynets järnridå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: