3. Bing Crosby sjunger Wrap Your Troubles in Dreams, och croonar fram en improviserad och rimmad kritik av studioteknikerna:
På tredje plats hittar vi Bing Crosby, som gör en av de elegantaste felsjungningar jag har hört — låtstrukturen är ändrad, men Bing fortsätter heroiskt att sjunga en improviserad text där han ger utlopp för sitt missnöje:
Sang the wrong melody, we’ll play it back/ See what it sounds like, Hey Hey!/ They cut out eight bars, the dirty bastards/ I didn’t know which eight bars he was gonna cut/ Why don’t somebody tell me these things around here?/ Holy Christ, I’m goin’ off my nut!
2. Julie London försöker sjunga in The Man I Love. Hon är glamourös, elegant, sval, mystisk — och hon svär som en hamnsjåare
Redan vid Julies första inpass — ”what the FUCK key are we in?” — börjar vi ana att hon privat kanske inte har en fullt lika fin och fernissad framtoning som på scenen — och sedan följer knappa två minuter där hennes försök att framföra The Man I Love gång på gång interfolieras med de färgstarkaste invektiv.
Jul i London! Den svala sånggudinnan som vi är vana att se henne
1. Orson Welles försöker spela in en speakertext till en reklamfilm för Findus Fiskpinnar, och uppträder som en vredgad åskgud
Orson Welles började som bekant på toppen och arbetade sig nedåt — efter debuten som filmresgissör med mästerverket Citzien Kane var hans karriär i princip ett enda utförslöpa. Och någon gång efter nittonhundrasextio hade det gått så långt att den forne demonregissören såg sig tvingad att ta reklamjobb.
Men Orson verkar ha delat Dylan Thomas uppfattning: ”Do not go gentle into that good night” — han fäktar och kämpar som en sårad Gulliver mot reklambranschens lilliputtar.
Man kan å ena sidan uppfatta honom som en påfrestande primadonna — men å andra sidan fylls åtminstone jag av en stor respekt för hans försök att demonstrera att ”beggars can be choosers”. Vid de få tillfällen då jag själv tagit reklamjobb har jag inte sällan haft lust att citera några av Orsons odödliga ord från Findussessionen — framför allt ”In your depths of your ignorance, what is it you want?”, och den underbart artiga förolämpningen ”That’s just idiotic, if you’ll forgive me my saying so.”
november 4, 2011 kl. 1:58 e m |
Onekligen upplevelse att få se Orson Welles balansera på tåspetsarna , med Leningrad Cowboys-skor ….
Ser fram emot nästa version , med nya videosar.
november 4, 2011 kl. 4:46 e m |
Ja — om inspirationen tryter kan jag ju fylla bloggen i veckor med diverse sköna uptpagningar, räddade från kontrollrummets golv … vi får se om det inträffar …
november 4, 2011 kl. 3:08 e m |
Underbara! Tror jag har hört Orson förut, på nån av Bakhålls ljudskivor.
november 4, 2011 kl. 4:47 e m |
Tack! Det gläder mig att Bakhåll har hjälpt till att sprida Welles domedagspredikan mot reklambranschen …
november 4, 2011 kl. 3:10 e m |
Man kan ju för skojs skull dra sig till minnes Welles’ sista roll – rösten till jätteplanetroboten Unicron i den animerade filmen Transformers: The movie från 1986. Om jag inte kommer ihåg helt fel är väl hans sista replik någonting i stil med ”NOOOOoo” innan han sprängs till bitar. Från Citizen Kane till det… Quite a journey.
november 4, 2011 kl. 4:45 e m |
Detta slut för Orsons offentliga liv känns minst sagt kongenialt — en rasande jätte som dukar under i subkulturens frodigaste undervegetation …
november 4, 2011 kl. 4:07 e m |
En outtake som är värd att lyssna på, men är hemsk är sessionen där Brian Wilson spelar in Beach Boys som försöker göra pålägg på Help me Rhonda.
Då dyker farsan Murry Wilson upp i studion, full och jävlig och försöker ta produktionsjobbet ifrån Brian och läxar upp strandpojkarna om att de inte låter som att de ler när de sjunger.
http://blog.wfmu.org/freeform/2005/10/im_a_genius_too.html
”I’m a genius too” hör man Murry Wilson säga.
november 4, 2011 kl. 4:42 e m |
”What’s the matter, boys? Making too much money?” är ett annat av Murrays små konstruktiva bidrag. Jag har faktiskt nämnt inspelningen som hastigast här på bloggen:
https://davidnessle.wordpress.com/2009/05/28/dessa-obegripligt-sexiga-underrattelsetjanster-och-deras-sexigt-obegripliga-forkortningar/#comment-38606
… men den förtjänar ju definitivt en ny vår …
november 4, 2011 kl. 10:24 e m
Wow — den här versionen hade bättre ljud och var längre än den jag har hört tidigare, inser jag när jag lyssnar på den. Stort tack!
november 4, 2011 kl. 7:35 e m |
Denna är ju en klassiker. Barry White cordially invite yo ass to come on down to Paul Quinn College.
november 4, 2011 kl. 7:42 e m |
Ah! Ännu en höjdare! Och jag är böjd att hålla med Barry om copywriterns tillkortakommanden — ”This asshole fucked these words up so bad” — det är en sällsport knöligt skriven text han har att brottas med. Den version jag har hört tidigare är längre, men i den här har de fått med alla höjdpunkterna, även om det psykologiska dramat och Barrys gradvis stigande frustration kanske kommer fram bättre i fullängdaren …
november 5, 2011 kl. 11:26 f m |
Orson (typ) i the Critic… http://www.youtube.com/watch?v=SREB09cwnAw
november 5, 2011 kl. 11:30 f m |
fast originalet e ju lite tyngre… http://www.youtube.com/watch?v=VFevH5vP32s
november 7, 2011 kl. 11:53 e m |
Åh, du han före mig att posta denna, en underbar katastrof! Har jag en dålig dag så tänker jag bara ”Mwaaaaaa…. the French” så blir allt bra igen!
Trots det katastrofala resultatet från inspelningen så räddades det som filmats där med hjälp av voice-over från en nykter Welles, resultater blev så här: http://youtu.be/pl8-nL-QvQ0
november 5, 2011 kl. 11:39 f m |
Jacob: Det övre klippet var ju intressant för att det visar hur Orsons havererade reklamuppdrag gått in i något slags allmänt medvetande … men det undre var ju bara fasansfullt — den rasande titanen är en skugga av sitt forna jag, och verkar ha styrkt sig med ett par helflaskor champagne fermented in the bottle i förväg för att överleva drabbningen med den snöde mammons lakejer … huga …
november 11, 2011 kl. 9:58 e m |
vilken kung du är, nessle, som postar sånt här. somliga kanske skulle säga att det här ändå var welles lägsta punkt: http://www.youtube.com/watch?v=tMD33cdIlpw
november 15, 2011 kl. 2:55 e m |
Åh, tack! ”Kung” är väl att ta i — jag är fullt nöjd med titeln ”Hertig av Jämtland”. Och stort tack även för Manowarlåten med Orsons stämningsfulla pratparti — den hade jag aldrig hört tidigare! Och jag skulle dessutom gärna vilja höra vad Orson hade för synpunkter på texten bandet satte i hans händer:
And they placed in his hands
A sword
Made for him
Called: Vengeance
Forged in brimstone
And tempered
By the Wolf in tears of the Unavenged
And to carry him up on his journey
Back to the upper world
They brought forth
Their Demon horse
Called: Black Death
Jag tänker mig gärna att han hejdar sig efter den här tiraden och säger: ”That’s just idiotic, if you’ll forgive me my saying so.”
november 15, 2011 kl. 3:00 e m
Förresten — föt de av er som vill höra Orsons åska på om hästar som heter Black Death men inte riktigt har tålamod att avnjuta hela Manowars mäktiga skapelse kan jag tala om att pratpartiet utbryter vid 2.35 …
november 28, 2011 kl. 4:52 f m
Apropå Orson Welles i… metal (eller vad det nu är), det är väl bekant att Christopher Lee också gjort karriär inom metal? (Med ett l, alltså inte fackförbundet).
Troligen är han den ende ättlingen (?) till Karl den store som gjort symfoni-metal i åttioårsåldern.. :)
november 28, 2011 kl. 4:57 f m
Ignorera det där med ättlingskapet, riktigt så bra var det ju förstås inte. Lite önsketänkande, men av gammal europeisk adel i alla fall.
november 28, 2011 kl. 5:02 f m
Eller jo, visst påstår han det själv? Jag blev förvirrad då jag inget hittade på Wikipedia eller vid en snabb googling.
Å andra sidan – kan något vara sant om det inte står på Wikipedia..? ;)
november 15, 2011 kl. 5:14 e m |
Ja, texten är minst sagt bloddrypande och full av sexuellt våld. Men sen är det också grekisk mytologi vi snackar om. (Sen misstänker jag att ”By the Wolf in tears of the Unavenged” ska vara ”by the woeful tears of the unavenged.”)
november 15, 2011 kl. 5:21 e m |
Jag tyckte också den raden såg lite märklig ut — jag copypejstade texten från en fansajt, men tydligen lyckas inte ens bandets egna tillskyndare få någon riktig rätsida på det pompösa nonsens som Orson har anlitats för att kväka ur sig …
november 15, 2011 kl. 5:22 e m |
Oj, nu syftade jag på resten av låttexten, inte pratpartiet. Jag måste faktiskt erkänna att jag bortsett från en del skavanker ändå finner manuset rätt mäktigt. men det kan nog vara orsons förtjänst.