Vansinnets Rand

I slutet av nitiotalet hittade jag Ayn Rands genombrottsbok The Fountainhead på Myrorna i Götgatsbacken för femton kronor och tog hem den för vidare självstudier. Tryckåret var 1943 och efter ett tag insåg jag att det rörde sig om förstaupplagan av detta centrala verk i nittonhundratalets idéhistoria.

En snabb googling visar att förstaupplagan idag betingar ett pris av mellan 350 dollar och 740 dollar — det vill säga någonstans mellan 2376.85 och 4821.61 kronor (i runda slängar).

Jag är ju inte dummare än att jag insåg att boken var värd en del pengar även innan jag kollade upp den — men så till den grad irriterad blev jag av Ayn Rands egoistiska evangelium att jag inte kunde förmå mig att sälja den rara volymen. I stället kastade jag den med en irriterad uppsyn i en banankartong för vidare befordran till Saronkyrkans loppmarknad senast jag  företog en utrensning i mitt bokbestånd.

Jag skänkte alltså bort  ett värde av någonstans mellan 2500 och 5000 kronor — av pur irritation. Möjligen gjorde jag någon objektivistisk tänkare överlycklig när han/hon hittade volymen för mellan en femma och en tjuga.

Jag vill gärna föreställa mig att personen som hittade boken var centerpartiets nya ledare Annie Lööf, som förutom en — för vissa av oss svårförståelig — vurm för järnladyn Maggie Thatcher även har  talat sig varm för Ayn Rand, och har gått så långt som att utnämna henne till ”en av 1900-talets största tänkare”.

I sanningens namn kom jag aldrig igenom hela det mäktiga arbetet — drygt halva boken räckte rätt bra för att stilla min intellektuella nyfikenhet och ge mig lätt värk i  Fontänhuvudet.

För att nu snabbt summera Ayn Rands filosfofi på ett raljant och oseriöst sätt:

Verkligheten är objektiv. Vad nu det vill säga — andra filosofer har munhuggits i över tvåtusen år om verklighetens natur — Kant lät sitt Ding an Sich filtreras genom varseblivningens kategorier — Wittgenstein gjorde ett indiskt reptrick genom att klättra upp på en stege som han sedan kastade ifrån sig. Rand är mera praktiskt lagd. Verkligheten är objektiv. Ska det vara så svårt att begripa?

Så långt är väl inte irritationsfaktorn högre än på Klickbilagan — men sedan kommer vi till Rands funderingar kring egoism och altruism. Egoism är inte bara naturligt — det är moraliskt föredömligt! Nej, mer än så — det är snarast en plikt. Altruismen, å andra sidan, är inte bara allmänt suspekt — den är direkt moraliskt förkastlig.

Summa summarum: Verkligheten är objektiv — okej. Egoism — skitbra. Altruism — dumt och farligt.

Ja, det är ju en bit från min egen ideologiska hemvist (jag hör väl snarast hemma någonstans i den vänstra änden av socialdemokratin — det vill säga ”Marknadsekonomi, ja tack — men först ett rejält samhällsansvar!”) — så det är kanske inte så märkligt att jag drar öronen åt mig. Det är inte heller märkligt att förlaget och tanke-tröskverket Timbro välsiignar oss med ständigt nya upplagor av Urkällan, som boken fått heta på svenska.

Trailern till filmversionen av The Fountainhead från 1949 ger oss några smakprov på den överhettade drivhusatmosfär och den ideologiska nyansrikedom som genomsyrar verket   …

Bloggens falkögda läsare har väl vid det här laget insett att jag inte hör till författarinnans främsta fans och att min … öh … objektivitet därför kan ifrågasättas. Av det skälet ska jag be att få citera Timbros egen reklamtext om boken. Det här är alltså hur de som sympatiserar med Rand summerar handlingen:

Urkällan ställer invanda föreställningar på ända kring etik, högtidlighet och ett gott liv. Här är den osjälviske humanisten Ellsworth Toohey en skurk, och den kompromisslöse arkitekten Howard Roark en hjälte. Här beskrivs den maktlystne tidningsmagnaten Gail Wynand och den hänsynslöse karriärklättraren Peter Keating som i grunden osjälviska. Och vem kan rädda den självdestruktiva Dominique Francon från likgiltighetens bojor?

Ja, den där ”självdestruktiva Dominique Francon” är ett kapitel för sig — jag tror inte någon kan bestrida att det rör sig om ett tämligen tydligt exempel på en Mary Sue-figur (dvs en förskönad, fiktiv upplaga av Ayn Rand själv).

Därför är det ju inte så överraskande att Mary Sue Francon får till det med hjälten, den övermänskligt begåvade, urstilige ur-självikern Howard Roark. Vad som möjligen förvånar mera är att det sker i en våldtäktsscen.

Men ta inte mitt ord för det. Jag lämnar över ordet till objektivitetens översteprästinna själv:

She fought like an animal. But she made no sound. She did not call for help. (…) He did it as an act of scorn. Not as love, but as defilement. And this made her lie still and submit. One gesture of tenderness from him – and she would have remained cold, untouched by the things done to her body. But the act of a master taking shameful, contemptuous possession of her was the kind of rapture she had wanted.

Ja — det är starka saker det här, som ni märker. När Dominque senare står och beundrar sina blåmärken i badrumsspegeln kommer hon  fram till att hon nog ska låta bli att duscha, eftersom ”she wanted to keep the feeling of his body” — och sedan summerar hon sina intryck av den påtvingade kärleksstunden med de minnesvärda orden: ”she had found joy in her revulsion, in her terror and in his strength. That was the degradation she had wanted and she hated him for it.”

Eller med andra ord — ¿Qué?

Något inger mig en krypande misstanke om att denna rationalitetens och objektivitetens översteprästinna inte alltid själv var så där sjusärdeles rationell och objektiv …

Den övermänskligt begåvade arkitekten Howard Roark vägrar att kompromissa — så till den grad att när en av hans hypermoderna byggnader uppförs med klassicistiskt tingeltangel som lagts till av andra rangens arkitekter så gör han vad varje fri, rättänkande arkitekt skulle ha gjort — han SPRÄNGER HELA SKITEN I LUFTEN! Vid den efterföljande rättegången håller Roark givetvis ett försvarstal som elektrifierar allmogen ….

Annonser

20 svar to “Vansinnets Rand”

  1. ban~ken Says:

    På sätt och viss hade det varit roligare om objektivismens litterära superhjälte hade varit fotograf och inte arkitekt. Men vänta nu, det finns ju en riktig objektivismens superhjälte, som varken är fotograf eller arkitekt, han är… Steve Ditkos Mr. A.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Mr._A

    • David Says:

      Justja — Ditko är ju själv Randanhängare, det glömde jag bort i hastigheten. På det hela taget är det ju ett ganska skönt gäng hon har lyckats dra ihop: Steve Ditko, Alan Greenspan, Annie Lööf, Tom Cruise — nej vänta nu, han vurmar för en annan fyrtiotalspulpförfattares rosenskimrande drömmerier och vill bli Operativ Thetan istället …

      • David Says:

        Okej — jag börjar tro att vi fick med nästan hela listan i första svepet. När jag kollar på nätet vilka berömdheter som objektivisterna själva anger som sina ledande ljus hittar jag detta:

        ”There are many famous objectivists and Alan Greenspan, Neil Peart and Steve Ditko number among the most famous.”

        Jag ställde mig något frågande inför Neal Peart — men en googling visar att han är trummis i Rush.

        Med en sådan förstakedja kan inte världsherraväldet vara långt borta ….

      • ban~ken Says:

        Du får helt enkelt lägga Ditko till dina Randanteckningar. Gör det nu: Ayn, zwei, drei…

        (och glöm för all del inte trummisen i Rush, Neil Peart)

        Själv gillar jag inte objektivismen, det verkar vara något Galt med både den och tanten.

      • ban~ken Says:

        Steget efter, ser jag. Tyvärr kände jag till honom.

      • David Says:

        Av någon anledning förvånar det mig inte alls att du var au courant med Peart (säg det elva gånger fort) …

  2. P Says:

    http://ayndie.wordpress.com/

    En liten satirpryl jag gjorde på fymman en kväll för ett tag sen.

  3. P Says:

    fyllan

    • David Says:

      ”fymman” känns som en kongenial stavning i sammanhanget — annars tycker jag att det verkar vara ett ovanligt ambitiöst fylleprojekt. Och Ayndies svar förefaller ganska illusoriskt Lång-Randiga …

  4. P Says:

    Det roliga är ju att de mest vansinniga sakerna hon säger är riktiga citat — inte parodi. Jag är helt enkelt inte lika tokig.

  5. P Says:

    Roligt också att de fullkomligt bakom flötet randianerna kommenterade min satir:

    http://www.objectivistliving.com/forums/index.php?showtopic=7870

  6. Mats Dannewitz Linder Says:

    P:s parodi är ju helt lysande!

    För övrigt tycker jag att Roark innan han höll sitt pinsamma försvarstal kunde ha funderat lite över dom som byggde hans kåk. Om alla hade följt hans principer — samarbeta aldrig med någon människa — så hade varken hans fina byggnad eller över huvud taget någonting annat i hela världen åstadkommits, annat än vad var och en på egen hand kunnat skapa. (Definitivt inte Ayn Rands böcker; bara ett manus som hon själv hade fått kopiera för hand, med gåspenna doppad i färgad vätska som hon själv hade tillverkat.)

    • David Says:

      Jag tänker mig gärna att Ayn tvingas mångfaldiga sitt fläskiga epos på en hemgjord ister-hektograf — det skulle väl kunna ge henne en viss hälsosam respekt för fysiskt arbete …

  7. P Says:

    Mats: Tack! Jag borde kanske skriva några fler inlägg, det är litet tunt — men jag har ju såklart glömt lösenordet.

  8. Helena Says:

    Ayn Rand har förstås en Facebooksida (att man är död är inget hinder). I dag kan man till exempel läsa följande visdomsord:
    Thanksgiving is a typically American holiday. In spite of its religious form (giving thanks to God for a good harvest), its essential, secular meaning is a celebration of successful production. It is a producers’ holiday. The lavish meal is a symbol of the fact that abundant consumption is the result and reward of production. Abundance is (or was and ought to be) America’s pride—just as it is the pride of American parents that their children need never know starvation. | The Ayn Rand Letter, III, 23, 1

    • David Says:

      Tack för tips — även om sidan känns lite blodfattig vid sidan av Fountainheads Sturm und Drang och dynamitbeväpnade övermänniskor … Verkar nästan som om objektivisterna är på väg att tappa stinget en smula …

  9. Jonas Wiklund Says:

    @P> Genialt!

  10. Dov Says:

    T.o.m jag som är nyliberal tycker Rand är en dåre!

  11. Arrug Slahmag Says:

    Det här är ju en helt fantastisk politisk slogan!

    ”Marknadsekonomi, ja tack — men först ett rejält samhällsansvar!”

  12. Ahrvid Engholm Says:

    Det var väl en viss John-Henri Holmberg som såg till att utge Ayn Rand på svenska när han jobbade på Timbro. Därvid tog han det enligt min mening föga lyckade redaktionella beslutet att på prominent plats i blurben till en bok fråga ”Vem var John Galt?” – ett uttryck som ger ”chavinistiskt svin” en ny dimension. Och världen skälvde, och jag med den…av skratt. Funkar inte på norska heller. ”Galt” = galet.
    Och nog är det något galet med Ayns randanmärkning om egoismen som det högsta. Förvisso skall individen ha sin rätteliga och generösa plats, men det finns också gränser där man kan trampa över på någon annans rättigheter.
    En fråga till Ms Rand: Om egoismen är det högsta och man får trampa på andra, hur väger hon då det mot andras ev rätt att trampa på en själv? Är meningen med denna ”etik” att alla skall trampa på varandra tills hela mänskligheten är full av skosulemärken?

    –Ahrvid

    Ps. Filmen ”The Fountainhead” (1949, med Gary Cooper) finns på Youtube. Den är tyvärr pratig, melodramatisk i överkant och en smula tråkig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: