Livsmedel och dödsmedel del 2 — The times they are a-changin’

20 januari 2009 skrev jag ett blogginlägg om hur livsmedelsindustrin verkade benägen att börja försöka snatta s k ”cred” från sextiotalets alternativkultur, bland annat genom att lansera Cheech Marin — mannen som gav Cannabis Sativa ett ansikte — som varumärkesfigur för pepparsås.

Föga anade jag då att detta bara var början — under de tre år som förflutit sedan dess har vi fått uppleva hur den ena ”alternativa” portalgestalten efter den andra dukar under för den snöda Mammons lockrop.

Ja, inte ens sextiotalets kanske ledande pelarhelgon Bob Dylan har lyckats hålla fingrarna ur syltburken — tvärtom, han har gjort reklam för såväl bilar och banker som — det man kanske har lättast att förknippa den nasale portalgestalten med — sexiga underkläder. Här nedan ser vi honom svårmodigt vandra kring i en reklamfilm för Victoria’s Secret och utväxla sugande blickar med en sensuell siren i sidentrosor som möjligen är något yngre än sin motpart …

Bob Dylan gör reklam för Victoria’s Secret

”Don’t criticize what you can’t understand.” heter det som bekant i visan — men jag är faktiskt trots det benägen att inta en något skeptisk hållning till Bobs utveckling från munspelsmisshandlande messiasgestalt till  marknadsgycklare.

Och ännu svårare har jag att förstå varför Paul McCartney känner ett behov av att göra reklam för Visa. Behöver den forna fabulösa fyrlingen halvsula skorna och har svårt att skrapa samman kopparmynt att betala skomakaren med? Försöker han fixa ett hål där regnet kommer in på något av sina oräknerliga slott? Det hela är faktiskt något av ett mysterium.

Det är isåfall betydligt mindre förvånande om det seniga kraftpaketet Iggy Pop har lyckats hamna på obestånd efter ett långt och utsvävande liv, och därför känner ett behov av att sälja sitt namn och dåliga rykte för att få en tryggad ålderdom. Däremot är kanske inte bilförsäkringar det första man kommer att tänka på i samband med detta självdestruktivitetens ledande affischnamn:

Iggy om bilförsäkringens fröjder

Iggys mini-me i reklamen ovan är på något vis grädden på sell out-moset …

Den enda rockgigant jag är beredd att ge full absolution för hans reklaminsatser är Johnny Rotten — han lyckades inte ens få ut några skivroyalties när han var som störst och sparkades summariskt ur Sex Pistols när han bad managern Malcolm McLaren om löneförhöjning. Dessutom finner jag anblicken av en tweedklädd Rotten som vandrar runt på den engelska landsbygden och predikar om det brittiska smörets förtjänster oemotståndligt inkongruent och närmast charmerande …

Johnny Rotten kommer upp i smöret

(Tipstack till Wee One för Iggys bilförsäkringsreklam)

Annonser

8 svar to “Livsmedel och dödsmedel del 2 — The times they are a-changin’”

  1. arn Says:

    Jag hoppas att han Lydon har rätt. I övrigt lånade jag en bok på biblioteket, framför allt för att den var skriven av Stephen Fry, men även för att den var översatt av David Nessle. Den ligger här bredvid mig i en tygpåse, och det är en härlig känsla. I övrigt har jag som vanligt bara detta att säga:

  2. Helena Says:

    Smörreklamen är ju faktiskt gjord med glimten i ögat till skillnad från underklädesreklamen, som är totalt befriad från allt vad humor och ironi heter. Å andra sidan har väl His Bobness aldrig utmärkt sig för just humor, så det passar ju rätt bra.

    • David Says:

      o-Ö-Helena: jag misstänker att Rottenreklamen även är den mest effektiva av mina tre exempel — jag läste att försäljningen av smörfabrikatet ifråga steg med svårbegripliga åttio procent efter att de hade kört den första gången …

      Och Bobs något anspråksfulla framtoning ligger honom onekligen i fatet när han ska försöka dryga ut folkpensionen på det här viset — man hade knappast blivit förvånad om texten på slutet istället hade lytt: ”Pretentious? Moi?” …

  3. August L S Says:

    Till sist är det bara Tom Waits och Maskerade Proggaren som inte kränger mobiltelefoner och ansiktskrämer!

    • David Says:

      Den maskerade proggaren gjorde en gång reklam för hemelektronik — dock utan min välsignelse. Någon frisk, frejdig och frisinnad entreprenör hade helt självsvåldigt tagit Herta och Proggaren från omslaget till Kapten Stofil nummer fyra och lät dem falla i hänryckning över någon elektronikkomponenthökare. Med Walt Disney-lik närighet skickade jag en marschbataljon av jurister för att slakta upphovsmänniskan — eller rättare sagt: jag undslapp mig en trött suck och gjorde absolut ingenting åt saken, och efter någon vecka försvann reklamen (som bland annat visades på TV3:s hemsida) för att aldrig vidare avhöras …

  4. Lemmy Caution Says:

    Eller som Bob också sjunger: Things have changed. Underklädesvideon ser fel ut på alla sätt för alla inblandade. Möjligen vänder den sig till herrar som ska förmås ta steget in i underklädesavdelningarna och handla presenter till sina bättre hälfter, men näe…

  5. Kampen om den mest krystade kändiskommersen | David Nessle Says:

    […] Något senare tillägg: Jag har förstås skrivit tidigare om  sällsamma celebra sellouts av mera samtida snitt — såsom Bob Dylans underklädsreklam och Johnny Rottens odödliga reklamfilm för British Country Butter — och den texten återfinner ni HÄR. […]

  6. embla Says:

    Jag väntade mig nästan att se Bob Dylan iförd endast underkläder. Vet inte riktigt om jag ska säga att jag blev besviken eller ej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: