Lever vi i en Sheen-värld — eller ”Which Blair?”

Michael Sheen ÄR Tony Blair

Jag vet inte hur bekant Michael Sheens namn är i svenska stugor — han är en av dessa överjordiskt skickliga brittiska skådespelare som ofta är så kameleontiskt kamouflerad att man inte känner igen honom från en roll till en annan. Själv har jag sett honom både som barbringad supervampyr i Underworldfilmerna, som mindre barbringad och mera seriös vampyr i Twilight,  och dessutom som ansträngande brittisk pojkvän i Tina Feys 30 Rock utan att märka att det rörde sig om samma aktör — som dessutom visar sig vara titelrollsinnehavaren i den mäktiga Blair-trilogin:

The Deal (2003, regi Stephen Frears) En ung överklassig opportunist och en köttig, surmulen skotte blir vänner som unga parlamentsledamöter — och kämpar sedan med näbbar och klor om att få leda Labour. Michael Sheen är storartad i rollen som den oupphörligt leende charmknutten med den opålitligt irrande blicken — och David Morrisey gör en lika oförglömlig insats som den episkt mulne och monolitiske Gordon Brown.

The Queen (2006, också i regi av Stephen Frears) Drottning Elizabeth den andra (spelad av Helen Mirren) förstår inte riktigt poängen med moderna mediers behov av känslosamma utspel och starka åtbörder efter att hennes forna svärdotter har omkommit i en bilolycka — men en oupphörligt leende charmknutte med opålitligt irrande blick har betydligt mer utvecklad fingertoppskänsla och tar oombedd på sig uppdraget att bli drottningens mediakonsult. Mästarmöte mellan Mirren och Michael — men Sheen klarar sig utmärkt i duellerna med den dynamiska Dame Helen.

The Special Relationship (2010, regisserad av Richard Loncraine) I början av 90-talet har en charmigt hes och ständigt leende sydstatsadvokat just lyckats bli den första demokratiska presidenten sedan Jimmy Carter. Och på andra sidan Atlanten har en annan ständigt leende liberal lyckats leda Labour ut ur labyrinten och återerövrat regeringsmakten. De båda syltar in sig rejält med varandra, vilket blir allt mer betungande för den brittiska parten i bromansen när det visar sig att sydstatsadvokaten har lite svårt att hålla gylfen stängd. Förmodligen den svagaste filmen i sviten — men Michael Sheen fortsätter Sheena som Tony Blair, och Dennis Quaid är en kul, kättjeful och karismatisk Clinton.

(Av de ovanstående filmerna är The Deal min favorit — det politiska rävspelet skildras med den diskbänksrealism som är något av Stephen ”Min sköna tvättomat” Frears signum.)

Förutom alla dessa meriter har Michael Sheen dessutom alltid framstått som en hyvens kille när han gästat Mark Kermodes och Simon Mayos underbara filmprogram på BBC 5 (som är ett slags gemytligt grälsjuk tvålopera där programledaren Simon spottar stillsamma sarkasmer och Marks filmrecensioner hela tiden hotar att övergå i upphetsade tirader).

Och nu har jag fått ännu ett skäl att uppskatta Michael Sheen: nyligen gästade han det klassiska BBC-programmet Great Lives och fick lägga ut texten om en valfri idol. Det visar sig att hans idol är Philip K Dick — och under det halvtimmeslånga programmet presenterar han vältaligt den vildögde visionären och avslöjar dessutom att den uppsättning av Hamlet som han regisserar och spelar huvudrollen i just nu är starkt influerad av Dicks idéer. (Programmet kan ni ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR).

Förutom Sheen medverkar även en viss Roger Lockhurst som ska föreställa expert på Dick — men jag får snarast intrycket att Sheen är bättre påläst än auktoriteten, som bl a hävdar att Flow My Tears the Policeman Said (1974) och A Scanner Darkly (1977) kom ut på sextiotalet och dessutom driver den  dubiösa tesen att Dicks femtiotals-SF var ”konventionell” och att det först var efter The Man in the High Castle som han fann sig själv som författare (personligen tycker jag Dicks egenart är uppenbar redan i debutromanen Solar Lottery (1955) — och jag förstår inte hur man hävda att t ex Time Out of Joint  från 1959 inte är fullfjädrat Dickig).

Det går knappt att säga ett ord om handlingen i mästerverket Time Out of Joint utan att det blir en spoiler — jag kan möjligen sträcka mig så långt att jag citerar ett par meningar ur baksidestexten på min gamla Penguinpocket från sjuttiotalet: ”Ragle Gumm started thinking he was the center of the universe. All the evidence seemed to back him. The trouble was — which universe?”

Men hur som helst är det ett mycket hörvärt program — och ett strålande skäl för oss gamla Dickfans att utropa ett rungande: ”VÅR BY ÄR PÅ TV!” för att sedan, efter en sekunds betänketid,  lite moloket tillägga: ”…eller rättare sagt på radio”.

(Philip K Dick har förstås figurerat tidigare här på bloggen — bland annat i det här inlägget.)

14 svar to “Lever vi i en Sheen-värld — eller ”Which Blair?””

  1. Martin R Says:

    Låter som bra grejor!

    Här om dagen fick jag veta att redovisningskonsulten Alexandra på Vitterhetsakademien där jag jobbar deltid är salajänta. Hon hade Nessle Senior som bildlärare i skolan och minns undervisningen med glädje.

    • David Says:

      Pappa var bildlärare i många år på Kungsängsskolan — han har indoktrinerat generationer av salabor med sin sköna kultursyn, misstänker jag.

  2. August L S Says:

    Bei mir bist du Sheen. Han är största ljuspunkten som huvudpersonen i Kenneth Williams, fantabulosa! också. Mycket porträttlik även där. Fast jag gillade nog inte filmen i stort så mycket.

    • David Says:

      Ah! Den har jag inte sett — men just Kenneth Williams har ju en …öh … tämligen omisskännlig persona som torde vara relativt lätt att härma för en högt begåvad imitatör som Sheen — det saknas ju inte direkt sköna maner att jobba med, som nedanstående klipp möjligen kan ge en antydan om:

      Vid 1:20 — Williams obetalbart Shakespearoida och sarkastiska uttal av ordet ”bRRRRoadcastable” …

      Själv har jag med stort nöje lyssnat på Williams memoarer som talbok — kanske den bästa författarinläsningen någonsin …

      Senare tillägg: Nu har jag fortsatt se på U-tubeklippet och upptäckt att killen i den bruna kavajen som sitter och skrattar åt Williams anekdoter är Tom Lehrer. Vilken förstakedja — soffprogrammen var verkligen bättre förr …

      • David Says:

        Det måste ha varit ett synnerligen skabröst avsnitt av Parkinson — nu har jag rotat fram ett klipp från samma program där Tom Lehrer framför den olympiskt snuskiga sången ”I Got It from Agnes” — fortfarande iförd samma bruna kavaj:

        (Minnesgoda läsare erinrar sig kanske klippet ifråga från ett tidigare inlägg här på bloggen.)

  3. ban~ken Says:

    Sheen är lite kul som en conferencier-artad klubbkung i den i övrigt mycket plågsamma uppföljaren till Tron, vilket eventuellt är det närmaste han kommit att vara med i något som man med god vilja skulle kunna säga vara dickskt. Utan att vara särdeles intresserad av fotboll hade jag desto större behållning av honom som tränare i The Damned United, av Tom Hooper som senare lyckades göra The King’s Speech utan att använda sig av Sheen.

    • David Says:

      Hmm … Jag vill minnas att även Kermode var entusiastisk över The Damned United. Men när det gäller sportfilmer följer jag samma regel som när jag på mellanstadiet satt hemma hos kompisar och läste deras serietidningar — Buster läste jag bara i extrema nödfall, strax efter tidningen Western

      Jag försöker fåfängt komma på en sportfilm som inte har tråkat ut mig till tårar — det skulle möjligen vara hindieposet Laagan där de nedtryckta indierna spelar cricket mot de onda engelsmännen i cirka två timmar — eftersom själva sporten är fullkomligt obegriplig för alla som inte har haft förmånen att bli invaderade av det brittiska imperiet var jag inte så mycket uttråkad som direkt perplex medan inning efter inning släpade sig fram i slow motion …

      Nu har jag i alla fall förmått mig att se den amerikanska trailern till The Damned United, där mannen med den murriga trailerrösten infriar mina förväntningar genom att efter 21 sekunder säga ”But ONE MAN … will CHANGE EVERYTHING”. (Jag är dock lite besviken över att han aldrig sa ”In a WORLD … of SOCCER …”)

      och den man som — i vanlig ordning — har lyckats ändra på allt är förstås Michael Sheen, som plötsligt är mörkare i synen, grövre i hyn, pratar med en ny dialekt och har ett helt nytt kroppsspråk — det är verkligen anmärkningsvärt att en skådespelare med så karakteristiskt utseende kan förvandla sig så …

      • ban~ken Says:

        Hur var det ramsan gick? Vi ska äta och sen ska vi ta vår Nissan och åka och titta på Lagaan?

        Man kan lugnt säga att fotbollen och matcherna är lite i bakgrunden i TDU, fokus är på vänrelationen mellan två män som jobbar ihop. Amerikaner kan ju inte göra trailrar, här är den brittiska.

      • ban~ken Says:

        Varför kan inte jag embedda? Är det för att svaren i dina kommentartrådar är så slanka?

        Jag glömde nämna att manuset till TDU är skrivet av Peter Morgan som skrev manusen till Blair-trilogin och Frost/Nixon.

      • David Says:

        Okej — nu har du snart övertalat mig att se den. Och när det gäller länkar så verkar det inte som om den gamla, konventionella visdomen gäller längre: numera funkar det bäst att bara ta adressen till U-tubesidan (och gärna också en där det inte står nåt sånt som ”=related” eller så) och klistra in den helt utan krusiduller eller specialtecken. Och den kod som U-tube säger är avsedd för inbäddning verkar av någon anledning inte alls funka längre … Näe, tacka vet jag handschlöjdade HTML-taggar som en fick lära se stava i farens knä i mitten av nittotalet. Visst var he simipelt. Visst var he schlitigt. Men en försto i alla fall va en gjorde …

  4. In a LAND… of TRAILERS… it’s the DESTINY of ONE MAN … to CHALLENGE the CLICHÉS … « David Nessle Says:

    […] David Nessle The pun is mightier than the word « Lever vi i en Sheen-värld — eller ”Which Blair?” […]

  5. Spiring Says:

    Jag är rätt så svag för de där tidiga Dickarna. ”Konventionell” SF är det egentligen bara i den bemärkelsen att man efter att ha läst sista sidan har ett hum om vad som faktiskt hänt… kanske hjälper det att jag upptäckte Dick med ”En handfull mörker”, en samling noveller från tidigt 50-tal (mestadels åtminstone) som jag blev väldigt förtjust i. Det är det inte säkert att jag blivit om jag börjat med till exempel ”Ubik”. Fast jag gillar hans senare också, en kombination av hårdkokt prosa och intriger så djupa att man undrar om han själv hade koll på dem.

    Just ”A time out of joint” är en av mina favoriter. En annan är ”A maze of death”, som trots att den är en senare roman har en hyfsat begriplig upplösning.

    • David Says:

      Min första Dickbok var antingen Do Androids... eller Flow My Tears … — det var hursomhelst en av de båda som Sven Christer Swahn gav ut på svenska i Bernces SF-serie (de med de feta, svarta,, illa limmade ryggarna). Jag har aldrig gjort särskilt mycket boskillnad mellan nytt och gammalt hos Dick — förutom att allt från A Scanner Darkly och framåt har ballat ur en smula — särskilt då VALIS-trilogin, som mera är ett fascinerande personligt dokument — eller en exploderad ide-anteckningsbok …

      Jag tror mig ha läst alla Dicks romaner utom Cosmic Puppets, Deus Irae och We Can Build You — eller rättare sagt .. det slår mig just att det postumt har kommit ut en del tidigare outgivna mainstreamromaner och Directors Cut-versioner av redaktörsmisshandlade SF-böcker — de har jag inte läst.

      Däremot har jag knappt läst hans noveller alls. Jag vet inte vad det är — jag har något slags motstånd mot SF-noveller. Ja, noveller överhuvudtaget, kanske. Jag har ägt ett par av novellsamlingarna i ca 35 år utan att läsa dem — så min väg in i Dick torde kunna sägas vara rakt motsatt din …

      • ban~ken Says:

        Jag började också med Bernces-böckerna och övergick till de engelska romanerna, men har faktiskt läst några av novellerna på senare år. Ett par av dem är inte så dumma. Och det tyckte nog inte James Cameron heller, om novellen Second Variety (som man gratis, och legalt, kan ta del av här: http://www.gutenberg.org/ebooks/32032 ). Novellen blev sedan filmatiserad mer officiellt i form av långfilmen Screamers, i Kanada. En annan novell som jag fann fantasieggande heter http://en.wikipedia.org/wiki/Autofac

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: