Archive for januari, 2012

E T A phone home! — Hoffmanns gruvliga äventyr

januari 26, 2012

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776 – 1822), av tjocka släkten kallad Ernst Theodor Wilhelm. Hoffmann tog sitt sköna nya mellannamn efter en av epokens stora rockstjärnor,  som lustigt nog själv egentligen hette Wolfgang Gottlieb Mozart innan han fick för sig att han skulle latinisera gudskärleken.

En hel del av skräckpionjären E T A Hoffmanns produktion går fortfarande att hitta på svenska i någotsånär nyutgivna novellsamlingar, men märkligt nog har jag inte lyckats få tag på Die Bergwerke zu Falun, trots att berättelsen utspelar sig i Sverige och inleds med en underbar skildring av livet i min hemstad:

An einem heitern sonnenhellen Juliustag hatte sich alles Volk zu Göthaborg auf der Reede versammelt. Ein reicher Ostindienfahrer, glücklich heimgekehrt aus dem fernen Lande, lag im Klippahafen vor Anker und ließ die langen Wimpel, die schwedischen Flaggen, lustig hinauswehen in die azurblaue Luft, während hunderte von Fahrzeugen, Booten, Kähnen, vollgepfropft mit jubelnden Seeleuten, auf den spiegelblanken Wellen der Göthaelf hin und her schwammen und die Kanonen von Masthuggetorg ihre weithallenden Grüße hinüberdonnerten in das weite Meer.

(Hela den tyska texten till novellen hittar ni HÄR.)

För de av läsarna som i likhet med mig inte läser tyska obehindrat har jag gjort en provisorisk översättning, under skelögt sneglande på originalet och de två engelskspråkiga varianter jag har tillgång till — en gammal Penguinpocket och Projekt Gutenbergs nätversion:

En varm och solig julidag hade hela Göteborgs befolkning samlats nere i hamnen. En praktfull ostidindiafarare, lyckligen hemkommen från fjärran land, låg för ankar vid Klippan och lät sina långa svenska flaggvimplar lustigt fladdra i den azurblåa brisen, medan hundrataals fartyg, båtar och jollar fullproppade med jublande sjömän flöt fram och tillbaka på Göta Älvs spegelblåa yta och kanonerna på Masthuggstorget sköt salut så att det gav genljud vida över havet.

Ja — som ni märker verkar Göthaborg vara ett livat ställe. Snart har sjömännen lämnat skeppet vid Klippan och vandrat till värdshusen i Haga där Wein, Weib und Gesang väntar. Dessa festligheter går för övrigt under det kärnsvenska namnet ”hönsning”, får vi veta.

Överhuvudtaget lär man sig en hel del nytt om sitt hemland. En sjöman vid namn Elis Fröbom vägrar delta i hönsningen och får höra av kollegan Jöns att hans bristande entusiasm beror på att han härstammar från Närke:

”Ich weiß es ja, du bist ein Neriker von Geburt, und die sind alle trübe und traurig und haben keine rechte Lust am wackern Seemannsleben!”

(”Jag vet att du är född närking, och de är alla tillknäppta och dystra, och saknar håg för det glada sjömanslivet!”)

Jöns försöker även sporra den buttre närkingen att tömma bägaren med en äktsvensk hotelse:

”Trink, Bursche! oder der Seeteufel Näcken – der ganze Troll soll dir über den Hals kommen!”

(”Drick, gosse lille! Annars får du vattendjävulen Näcken och alla trollen på halsen!”)

… men utan framgång. Elis Fröbom trivs bäst på torra land — eller kanske rentav något hundratal meter under torra land, som det kommer att visa sig.

För Elis tar till sig Jöns något rasistiskt färgade kritik av hans utförsgåvor som sjöman, får höra talas om Falu gruva av en mystisk gammal bergsman och lämnar Göteborg ”längs vägen som leder till Gävle”.

Om Göteborg var ett Schlaraffenland där vinet ständigt porlade ur karafferna, befolkningen jublade, solen sken och värdshusservitriserna var mer tillmötesgående än nöden krävde så visar sig Falun vara rena helveteshålet, ett höllenhöhle:

Kein Baum, kein Grashalm sproßt in dem kahlen zerbröckelten Steingeklüft, und in wunderlichen Gebilden, manchmal riesenhaften versteinerten Tieren, manchmal menschlichen Kolossen ähnlich; ragen die zackigen Felsenmassen ringsumher empor. Im Abgrunde liegen in wilder Zerstörung durcheinander Steine, Schlacken – ausgebranntes Erz, und ein ewiger betäubender Schwefeldunst steigt aus der Tiefe, als würde unten der Höllensud gekocht, dessen Dämpfe alle grüne Lust der Natur vergiften. Man sollte glauben, hier sei Dante herabgestiegen und habe den Inferno geschaut mit all seiner trostlosen Qual, mit all seinem Entsetzen.

(Inga träd, inget gräs växte i den gapande kala klyftan, men taggiga klippor och stenblock tornade upp sig till förunderliga former, liknande enorma förstenade djur eller mänskliga jättegestalter. I avgrundens djup låg huller om buller rasmassor, slagg, sotig malm och en evig kväljande svaveldunst steg ur djupet, som om en helvetesbrygd kokade där nere och förgiftade naturens hela gröna levnadsglädje. Det var lätt att föreställa sig att det var här Dante hade stigit ner och skådat ut över infernot med alla dess tröstlösa plågor, alla dess fasor.)

Trots detta något avskräckande första intryck ser Elis Fröbom till att få arbete under en bergsman med det superbt svenskklingande namnet Pehrson Dahlsjö (i likhet med David Fincher verkar Hoffmann anse att alla svenska personnamn bör innehålla minst ett Ö — i den nya Millenniumfilmen fullkomligt svärmar umlautsen på alla affärsskyltar och bilar).

Den infernaliska gruvan i Falun

Den unge närkingen befinner sig plötsligt i sitt rätta element och utvecklas på rekordtid till en gruvarbetare av Guds nåde, samtidigt som han smider planer på att föra Pehrson Dahlsjös dotter, den undersköna Ulla, till altaret.

Men den mysteriöse mannen som först lockade honom att lämna sjömanslivet dyker plötsligt oväntat upp i en mörk gruvgång och muttrar dolska hotelser. Såvitt jag förstår visar han sig vara vålnaden av en gammal gruvarbetare och är underställd en annan avgrundsande som har artistnamnet ”Metallernas furste”. (Den ädla legeringen av metal, demoner och umlauts känns kanske bekant för bloggens läsare.)

Mörksens makter blir inte milda att tas med när de börjar inse att Elis Fröbom är beredd att låta könsdriften gå före gruvdriften. Ja — jag ska väl inte spoliera slutet, men om jag nämner att novellen utgår från en verklig händelse, falubon Fet-Mats förunderliga öde, har jag förmodligen redan sagt för mycket.

Richard Wagner gick loss på Die Bergwerke zu Falun så till den grad att hans skrev ett operascenario i tre akter. Tvvärr kom han att distraheras av Tännhauserlegenden och gjorde en opera om den istället — jag hade gärnat velat se scenerna där Elis Fröboms hallucinerar att han befinner sig i en gruva av kristall med spirande skogar av metallträd vars grenar dignar av övermogna ädelstenar — gärna till ackompanjemang av en klämmig bit i stil med Walkürenritt

Och Hoffmann kom istället att i egen hög person bli ämne för en opera — Offenbachs mästerliga Hoffmanns äventyr

På sin gravsten har Hoffmann egendomligt nog fått tillbaka sitt gamla mellannamn — tjocka släkten verkar ha triumferat — dessutom kan vi konstatera att om jag hade lagt upp den här posten i förrgår så hade jag kunnat hänvisa till att det var The Hoffs födelsedag … Ännu en missad möjlighet …

Annonser

Vid Profetens skägg! Dramatisk Dickdokumentär!

januari 25, 2012

Här ovan ser vi det senaste belägget för att nördiga nischintressen är det nya mainstream — en dokumentär om Philip K Dicks liv och gärning som sändes på Science Channel i slutet av förra året i serien Prophets of Science Fiction.

Jag är lite kluven till programmet ifråga — visst är det jättebra att Dicks författarskap exponeras för en bredare publik, Ridley Scotts minnen från sina möten med författaren under arbetet med Blade Runner är fascinerande att ta del av, och Paul Verhoeven är lika vergnügende verrückt och vildögd som vanligt.

Men jag förstår fortfarande inte varför alla TV-dokumentärer måste vara så generöst kryddade med klyschor. Inte sällan verkar de vara skrivna av någon praktikant som har sett på tok för många gamla actionfilmstrailers och känner ett överväldigande behov av att inför varje reklamavbrott bränna av någon av de tröttaste standardfraserna: ”But HIS WORLD was about to CHANGE … FOR EVER!”

Fast Philip K Dick var ju inte bara en av historiens mest innovativa SF-författare — han var också  en skarpögd samtidssatiriker med synnerligen svart skämtlynne, och det är inte otroligt att han skulle ha skrattat gott åt anblicken av en aktör i ett av tidernas minst övertygande lösskägg som står och stirrar fjärrskådande in i tjugoförsta århundradet och föreställer hans nåd själv … (Denna praktfulla ansiktsbehåring — som verkligen får en att börja ifrågasätta verklighetens natur — kan ni inspektera 1.56 in i U-tubeklippet ovan. Som en ytterligare Verfremdungseffekt envisas textningen ofta med att ligga före själva programmet, vilket gör oss alla till precogs i bästa Dickanda.)

Men som sagt — på det hela taget är det väl behjärtansvärt att man missionerar för detta inflytelserika, men ändå på många sätt märkligt förbisedda författarskap.

Och den som vill se en något bättre Dickdokumentär rekommenderas att istället klicka på länken ovan och se Philip K Dick — A Day in the Afterlife. Om inte annat kan ni hoppa till 0.56 i klippet och se Terry Gilliam göra en underbar liten hyllning till reklamparodierna i UBIK:

”Despite manufacturers warnings, I use PKD washing up liquid to unclog my brains. Why don’t you?”

Visa ord från en annan visionär.

Mina hjältar fortsätter hylla varandra — Robert Crumb har gjort en serie om Philip K Dicks religiösa uppenbarelser …

Mr De Mille — I’m ready for my plagiarism charge!

januari 20, 2012

The Legend of Lylah Clare — en sällsam blandning av Vertigo och Sunset Boulevard

Personligen väntar jag med tindrande ögon på den nya stumfilmen The Artist, som fått lysande recensioner och blivit Oscarstippad.  Men alla är tydligen inte lika entusiastiska.

Filmstjärnan Kim Novak känner sig ”våldtagen” av filmen, enligt en annons som hon satte in i Variety häromveckan. Hon nyanserar sitt uttalande — en liten aning — genom att fortsätta:

”I feel as if my body—or, at least my body of work—has been violated by the movie, The Artist.”

Såvitt jag förstår har The Artist förgripit sig på fru Novak genom att använda musik från Vertigo, den film stjärnan främst är hågkommen för.

Först får det här uttalandet mig att tänka på den åldrande divan Norma Desmond i Billy Wilders svarta mästerverk Sunset Boulevard — den grandiosa självuppfattningen, den något bristfälliga verklighetsförankringen, det storslagna utspelet.

Men sedan kommer jag i stället att tänka på den lika magnifika gamla filmvampen Lylah Clare i en film som stjäl friskt från Vertigo — framför allt genom att kombinera Pygmaliontemat med själavandring.

I The Legend of Lylah Clare (1968) är filmregissören Lewis Zarken besatt av sin avlidna fru, filmstjärnan Lylah Clare. När han hittar en ung skådespelerska vid namn Elsie Brinkmann som är kusligt lik den döda divan gör han allt för att forma henne till en avbild av hustrun.

Rollen som Lylah Clare/Elsie Brinkmann spelas av en viss Kim Novak.

På svenska har The Legend of Lylah Clare fått den något intetsägande titeln Vad hände den natten — den franska titeln Le demon des femmes ger en bättre fingervisning om filmens innehåll …

Jag ska inte påstå att TLoLC helt och hållet är ett plagiat på Vertigo — manusförfattarna har tillsatt en generös dos av Sunset Boulevard och låter dessutom Elsie vara besatt av Lylah på ett sätt som snarast föregriper Exorcisten med några år. The Legend of Lylah Clare är också på sitt sätt en tämligen originell film — den har en nästan hypnotiskt pervers ton från start till mål (se klippet ovan).

Men ingen kan hävda att den skulle existera utan Hitchcocks Vertigo — eller för den delen Sunset Boulevard.

Man skulle möjligen kunna rekommendera Die Novak att låta den som är utan skuld kasta första stenen i glashuset.

En äventyrlig afton i den tvivelaktiga smakens tecken

januari 9, 2012

Love Antell och Beata Harryson framför Johnny Bode-klassikern När atombomben kommer och kongenialt apokalyptisk feststämning uppstår i lokalen. Man kan se överdelen på  mitt entusiastiskt guppande huvud cirka femtiosju sekunder in i klippet.

Igår var jag en smula konvalescent efter lördagskvällens prövningar, men idag är jag beredd att avslöja vad som egentligen tilldrog sig på Kulturhuset Oceanen vid Stigbergstorget när det stora Bodejubileet avfyrades.

Jag anlände strax efter sex, väpnad till tänderna med brända CD:s. Insläppet började inte förrän sju så lokalen var rätt ödslig — framme på scenen soundcheckade Love Antell, Beata Harryson och Bordellorkestern. Medan jag försökte utforska DJ-anläggningens mysterier kom en dam i sjuttioårsåldern fram till mig och presenterade sig med de svårförglömliga orden:

”Det är jag som är bordellmammas dotter.”

Vi vet ju alla att det är Lillemor Dahlqvist som sjunger på Bordellmammas visor — Johnny Bode hade älskvärdheten att avslöja det för hela världen tämligen snart efter att skivan hade släppts.

Men Lena Junoff — som damen framför mig på Oceanen hette — hade klarat sig bättre. Hon kunde länge dväljas under anonymitetens osynlighetsmantel. Och just ikväll hade hon tydligen bestämt sig för att slutgiltigt träda fram i offentligheten som Bordellmammas avkomma. Hon berättade för mig att hon hade gjort sig av med skivan för många år sedan — ”Jag ville inte ha den hemma” — och därför varit tvungen att lyssna till sig själv på U-tube för att friska upp minnet av sina skabrösa sånginsatser.

Klockan sju började insläppet och jag satte igång med att spinna heta vax. Ganska snart stod det klart att Gustaf G:s farhågor om att konserten inte skulle bli slutsåld var tämligen ogrundade — lokalen fylldes till bristningsgränsen. Demografiskt sett var det en rätt udda samling som skuffades i baren — de två befolkningsgrupper som var påtagligt överrepresenterade var punkare och pensionärer.

Till min glädje kunde jag konstatera att åtminstone fem av bloggens trognaste kommentatorer var på plats. Och ännu gladare blev jag när jag lyckades spela åtminstone  en Hilmer Borgerling-låt som Fredrik Tersmeden aldrig hade hört förut — Heja Gunder, en hyllning till den oslagbare Hägg-löparen: ”Nu ditt namn i eterns vågor svingar / från publiken jubelropen klingar / HEJA GUNDER!/Du är häggen som slår ut på höst och vår!”

Konsertprogrammet var fullspäckat, men i pauserna mellan uppträdandena skohornade jag in så mycket bakelitpop jag kunde.

Av någon anledning har kvällens händelser en tendens att flyta ihop en smula i mitt minne — här nedan följer i alla fall ett antal av höjdpunkterna i någotsånär kronologisk ordning:

Den svenska dragspelsjazzen lever och har hälsan. Här ovan ser vi Nisse Linds och Erik Franks främsta nu levande arvtagare, de underbara Bröderna Trück. Och till höger på bilden stuffar Ingemar Norlen, Bodeexperten framför andra, loss med Anna-Lena Lodenius.

Lillemor Dahlqvist gör en inspirerad tolkning av Johnnys största trettiotalshit En herre i frack. Låten har löpt i evighetsslinga i min hjärna sedan dess …

En av kvällens små malörer — de vansinniga apdvärgarna har lyckats rymma och kastar bananer på sin skötare.

Lena Junoff sjunger Jag är bordellmammas dotter. Vid gitarren ser vi Bodesällskapets Torvid Jorbring.

Allsång med hela kvällens artistuppbåd — från vänster ser vi Beata Harryson, Mattias Enn, Lillemor Dahlqvist, Bröderna Trück och Love Antell. Vad Love och Bröderna Trücks Eleonore Larsson stirrar så förvånat på lär vi dock aldrig få veta.

Uppriktigt talat vet jag inte riktigt vad det är som händer på bilden ovan. Det ser ut som om Lillemor Dahlqvist försöker strypa Love Antell medan Mattias Enn och Bröderna Trück applåderar tilltaget.

När de sista tonerna förklingat vacklade jag och några från Stockholm hitresta vänner iväg nerför Stigbergsbacken för att ha lite stillsamt gum- och gubbhäng i TV-rummet på deras vandrarhem. Festen var över, och det var dags att vila våra utpartajade, femtioplussiga kroppar.

Vi hade dock inte suttit länge i TV-rummet förrän Love Antell, Beata Harryson och Bordellorkestern — som tydligen bodde på samma vandrarhem — vällde in och en smärre akustisk spontankonsert utbröt — bland annat framförde Beata H en finstämd tolkning av Zarah Leander-klassikern Sång om syrsor, och Fredrik af Trampe sjöng Kjell Höglunds Man vänjer sig med stor brio.

Sedan förvånade Love mig och Martin Kristenson genom att berätta att han fått namnet till sitt band Florence Valentin från en uppräkning av Bodepseudonymer i Martins artikel om schlagersångaren på Stupidos webbplats — en något oväntad återkoppling.

Klockan närmade sig väl tre när jag tämligen trött och rusig tog farväl av gänget i TV-rummet och raglade ner på vandrarhemmets innergård. Först när porten upp till rummen slagit igen insåg jag att det krävdes nyckel för att låsa upp porten ut till Stigbergsliden. Jag var fången på innergården.  Det vill säga — det var jag ju egentligen inte, men all denna retromusik hade på något vis förflyttat mig i tiden till en punkt före 1997, så jag tänkte inte ett ögonblick på att folk faktiskt har mobiler nuförtiden.

Jag har lite svårt att begripa varför jag hejdade mig halvvägs i min klättring för att ta det är fotografiet. Men det gjorde jag uppenbarligen.

Istället började jag — iförd kostym, skjorta och slips — att klättra uppför den synnerligen leriga och regnhala sluttningen upp mot Masthugget. Efter en rejäl inledande vurpa nyktrade jag till en aning och lyckades tillryggalägga cirka tjugofem branta meter genom att krampaktigt klamra mig fast vid trädstammar, slyn och små strategiskt placerade stenblock.

Sedan lullade jag längs den långa svängda gatan ner till Stigbergstorget och spårvagnshållplatsen, där jag — genom en lycklig slump — sammanstrålade med ett band av trötta, men synnerligen nöjda arrangörer som just hade städat färdigt i festlokalen. Under spårvagnsresan försåg de mig sedan med det senaste snaskiga skvallret från festen innan vi skildes åt vid Brunnsparken. En afton av succéer,  snusk  och skandaler — helt i mästarens anda — var till ända …

Bode i Falköping och Göteborg

januari 6, 2012

Johnny Bode och Hasse Ekman var goda vänner under en period — innan Johnny stal Gösta Ekman den äldres persiska matta. Hasse ger oss en mycket underhållande nidbild av sin forne kamrat i filmen Flicka och hyacinter, där Karl Arne Holmsten spelar en suspekt, slipprig och skabrös plattcharmör vid namn ”Willy Borge”.

Idag är det exakt hundra år sedan schlagercharmören, svärmorsdrömmen, sexsångspionjären och skandalartisten Johnny Bode föddes i Falköping.

För att fira den glada tilldragelsen reste en delegation från Johnny Bode-sällskapet under dagen till Falbygdens mörka hjärta och satte — i samarbete med kommunala krafter på orten — upp en minnesplakett över denne fallne antihjälte på hans födelsehus.

Själv var jag dessvärre förhindrad att delta, men jag tänker ta skadan igen i morgon när den stora jubileumskonserten går av stapeln på Oceanen vid Stigbergstorget. Jag är inkallad som stenkake-DJ och har samlat på mig högar av heta vax — en del Bode, men även härligt tvetydiga Hilmer Borgerling-låtar, sprudlande Sickan-sånger och trallvänliga Tutta-trudelutter — mycket annat att förtiga.

Ur Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950.  Birgit Tengroth och Ulf Palme lyssnar på en stenkaka med Johnny Bodes alias ”Willy Borge” och pratar om plattcharmören. Palme är inte nådig: ”Jag känner den där typen. Vi var skolkamrater i Norra Latin, han var ett äckel redan på den tiden”. Mot slutet av klippet får vi se ett kort, suggestivt smakprov på Karl-Arne Holmsten som den hale Willy/Johnny …

Morgondagens konsert — som jag för övrigt gjorde reklam för redan i somras — verkar bli något i hästväg.

Den legendariska Lillemor Dahlqvist, Bodes mångåriga väninna och den inte längre så anonyma sångerskan på verk som Bordellmammas visor uppträder med en bukett Bodekompositioner. I övrigt bjuds vi på en bred blandning av Bodelåtar — från mera oskyldiga trettiotalsnummer till de skabrösa sjuttiotalsångerna — framförda av Bröderna Trück, Love Antell och Beata Harryson — samt som ett senkommet tillskott dessutom Sveriges ledande chapeau-claque-estradör Mattias Enn.

Mirakulöst nog finns det faktiskt fortfarande ett antal biljetter kvar — förköpskassan är stängd, men kultur- och skandalintresserade kan med fördel ta sig till Oceanen vid Stigbergstorget i morgon klockan 19.00 och pröva sin lycka i dörren. För att bli insläppt i helgedomen måste man bli medlem i Bodesällskapet (pris 100 kronor) samt lösa biljett (för facila 50 kronor) — omätliga kulturskatter, suspekta sånger och vansinniga nazistiska apdvärgar väntar er på andra sidan porten …

Mer information hittar ni på Johnny Bode-sällskapets hemsida.

Skylten på Bodes födelsehus — Storgatan 11 i Falköping, Kilanderska huset — är formgiven av Lisa Lundgren, och jag anar att det är Gustaf Görfelts förtjänst att Johnny Bode numera officiellt bär hederstiteln ”skandalartist” …