Mr De Mille — I’m ready for my plagiarism charge!

The Legend of Lylah Clare — en sällsam blandning av Vertigo och Sunset Boulevard

Personligen väntar jag med tindrande ögon på den nya stumfilmen The Artist, som fått lysande recensioner och blivit Oscarstippad.  Men alla är tydligen inte lika entusiastiska.

Filmstjärnan Kim Novak känner sig ”våldtagen” av filmen, enligt en annons som hon satte in i Variety häromveckan. Hon nyanserar sitt uttalande — en liten aning — genom att fortsätta:

”I feel as if my body—or, at least my body of work—has been violated by the movie, The Artist.”

Såvitt jag förstår har The Artist förgripit sig på fru Novak genom att använda musik från Vertigo, den film stjärnan främst är hågkommen för.

Först får det här uttalandet mig att tänka på den åldrande divan Norma Desmond i Billy Wilders svarta mästerverk Sunset Boulevard — den grandiosa självuppfattningen, den något bristfälliga verklighetsförankringen, det storslagna utspelet.

Men sedan kommer jag i stället att tänka på den lika magnifika gamla filmvampen Lylah Clare i en film som stjäl friskt från Vertigo — framför allt genom att kombinera Pygmaliontemat med själavandring.

I The Legend of Lylah Clare (1968) är filmregissören Lewis Zarken besatt av sin avlidna fru, filmstjärnan Lylah Clare. När han hittar en ung skådespelerska vid namn Elsie Brinkmann som är kusligt lik den döda divan gör han allt för att forma henne till en avbild av hustrun.

Rollen som Lylah Clare/Elsie Brinkmann spelas av en viss Kim Novak.

På svenska har The Legend of Lylah Clare fått den något intetsägande titeln Vad hände den natten — den franska titeln Le demon des femmes ger en bättre fingervisning om filmens innehåll …

Jag ska inte påstå att TLoLC helt och hållet är ett plagiat på Vertigo — manusförfattarna har tillsatt en generös dos av Sunset Boulevard och låter dessutom Elsie vara besatt av Lylah på ett sätt som snarast föregriper Exorcisten med några år. The Legend of Lylah Clare är också på sitt sätt en tämligen originell film — den har en nästan hypnotiskt pervers ton från start till mål (se klippet ovan).

Men ingen kan hävda att den skulle existera utan Hitchcocks Vertigo — eller för den delen Sunset Boulevard.

Man skulle möjligen kunna rekommendera Die Novak att låta den som är utan skuld kasta första stenen i glashuset.

Annonser

8 svar to “Mr De Mille — I’m ready for my plagiarism charge!”

  1. Martin R Says:

    låter dessutom Elsie vara besatt av Lylah

    (påsatt)

  2. Anders E Says:

    Nu ser jag att filmen regisserades av ingen mindre än Robert Aldrich, och det förklarar en del. Aldrich var ju rätt bra på att få till en skruvad stämning i sina alster – jag förmodar att exv ”Kiss Me Deadly” är bekant. Den filmens inledning går sannerligen inte av för hackor…

    • David Says:

      Jo — från inledningen med bara flämtande andhämtning på soundtracket i flera minuter till den närmast metafysiska finalen med den lysande lådan har Kiss Me Deadly samma märkliga överskruv som Lylah Clare — även om KMD med de flesta kriterier är en mer helgjuten film …

  3. M Says:

    Appropå Bernard Hermann återanvändning koms (Combs) det inte helt osökt att tänkas på Re – animator. Hoppa fram till 2 minuter för att höra några högst välbekanta stråkar.

    (…gissningsvis har de använt sig av musiken lite som en högst lekfull ögonglimt till en gammal klassiker, lite för att signalera till publiken att de vridit upp reglagen några snäpp på 25 år. vilket väl är ok.)

    • David Says:

      Ännu en klassiker! En av H P Lovecrafts sämsta berättelser som genom en märklig alkemi har blivit en av de bästa HPL-filmatiseringarna (i den mån Reanimator nu överhuvudtaget har några beröringspunkter med den litterära källan).

      Psycho-lånet i musiken får mig att tänka på Herrmanns duschmordsstråkar — enligt samma kriterier som Kim Novak använder kan ju Janet Leigh känna sig ”våldtagen” av alla de hundratals filmer och TV-serier som har lånat de huggande stråkarna — Ouipp! Ouipp! Ouipp!

      • M Says:

        jajojajoo,iofs… ,novellen är rätt kul ändå(gillar de ‘to be continuuuued…’ avslutade kapiteln) , om än väldigt o-hplig. Vilket väl är därför det åtminstone finns en möjlighet till att den skulle gå att filmatisera – och en möjlighet att en skulle förlåta dess något respektlösa flyhänthet.
        Hoppas en del på the Whisperer in the Darkness, apropå det.

        (Första gången jag såg kiss me deadly gjorde jag det med en del hpl i tanken. Funkade ganska bra, särskilt slutet. )

      • David Says:

        Personligen hoppas jag att Guillermo del Toro äntligen ska få sin Mountains of Madness-filmatisering finansierad — El espinazo del diablo höll på att skrämma spillningen ur mig, kan jag ju säga …

        Jag håller med dig om att det finns en del problem med att filmatisera många HPL-historier — bristen på intrig, dialog och annat som filmmakare normalt sett brukar gilla att ha med.

        Whisperer in Darkness är ju rätt actionmättad för
        att vara Lovecraft och det finns ett par andra berättelser — The Shadow Over Innsmouth t ex — som borde vara lite tacksammare att filma.

        Mountains of Madness är ju mestadels atmosfär (utom finalen då) — men om någon kan få rätsida på den så är det nog Guillermo …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: