E T A phone home! — Hoffmanns gruvliga äventyr

Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776 – 1822), av tjocka släkten kallad Ernst Theodor Wilhelm. Hoffmann tog sitt sköna nya mellannamn efter en av epokens stora rockstjärnor,  som lustigt nog själv egentligen hette Wolfgang Gottlieb Mozart innan han fick för sig att han skulle latinisera gudskärleken.

En hel del av skräckpionjären E T A Hoffmanns produktion går fortfarande att hitta på svenska i någotsånär nyutgivna novellsamlingar, men märkligt nog har jag inte lyckats få tag på Die Bergwerke zu Falun, trots att berättelsen utspelar sig i Sverige och inleds med en underbar skildring av livet i min hemstad:

An einem heitern sonnenhellen Juliustag hatte sich alles Volk zu Göthaborg auf der Reede versammelt. Ein reicher Ostindienfahrer, glücklich heimgekehrt aus dem fernen Lande, lag im Klippahafen vor Anker und ließ die langen Wimpel, die schwedischen Flaggen, lustig hinauswehen in die azurblaue Luft, während hunderte von Fahrzeugen, Booten, Kähnen, vollgepfropft mit jubelnden Seeleuten, auf den spiegelblanken Wellen der Göthaelf hin und her schwammen und die Kanonen von Masthuggetorg ihre weithallenden Grüße hinüberdonnerten in das weite Meer.

(Hela den tyska texten till novellen hittar ni HÄR.)

För de av läsarna som i likhet med mig inte läser tyska obehindrat har jag gjort en provisorisk översättning, under skelögt sneglande på originalet och de två engelskspråkiga varianter jag har tillgång till — en gammal Penguinpocket och Projekt Gutenbergs nätversion:

En varm och solig julidag hade hela Göteborgs befolkning samlats nere i hamnen. En praktfull ostidindiafarare, lyckligen hemkommen från fjärran land, låg för ankar vid Klippan och lät sina långa svenska flaggvimplar lustigt fladdra i den azurblåa brisen, medan hundrataals fartyg, båtar och jollar fullproppade med jublande sjömän flöt fram och tillbaka på Göta Älvs spegelblåa yta och kanonerna på Masthuggstorget sköt salut så att det gav genljud vida över havet.

Ja — som ni märker verkar Göthaborg vara ett livat ställe. Snart har sjömännen lämnat skeppet vid Klippan och vandrat till värdshusen i Haga där Wein, Weib und Gesang väntar. Dessa festligheter går för övrigt under det kärnsvenska namnet ”hönsning”, får vi veta.

Överhuvudtaget lär man sig en hel del nytt om sitt hemland. En sjöman vid namn Elis Fröbom vägrar delta i hönsningen och får höra av kollegan Jöns att hans bristande entusiasm beror på att han härstammar från Närke:

”Ich weiß es ja, du bist ein Neriker von Geburt, und die sind alle trübe und traurig und haben keine rechte Lust am wackern Seemannsleben!”

(”Jag vet att du är född närking, och de är alla tillknäppta och dystra, och saknar håg för det glada sjömanslivet!”)

Jöns försöker även sporra den buttre närkingen att tömma bägaren med en äktsvensk hotelse:

”Trink, Bursche! oder der Seeteufel Näcken – der ganze Troll soll dir über den Hals kommen!”

(”Drick, gosse lille! Annars får du vattendjävulen Näcken och alla trollen på halsen!”)

… men utan framgång. Elis Fröbom trivs bäst på torra land — eller kanske rentav något hundratal meter under torra land, som det kommer att visa sig.

För Elis tar till sig Jöns något rasistiskt färgade kritik av hans utförsgåvor som sjöman, får höra talas om Falu gruva av en mystisk gammal bergsman och lämnar Göteborg ”längs vägen som leder till Gävle”.

Om Göteborg var ett Schlaraffenland där vinet ständigt porlade ur karafferna, befolkningen jublade, solen sken och värdshusservitriserna var mer tillmötesgående än nöden krävde så visar sig Falun vara rena helveteshålet, ett höllenhöhle:

Kein Baum, kein Grashalm sproßt in dem kahlen zerbröckelten Steingeklüft, und in wunderlichen Gebilden, manchmal riesenhaften versteinerten Tieren, manchmal menschlichen Kolossen ähnlich; ragen die zackigen Felsenmassen ringsumher empor. Im Abgrunde liegen in wilder Zerstörung durcheinander Steine, Schlacken – ausgebranntes Erz, und ein ewiger betäubender Schwefeldunst steigt aus der Tiefe, als würde unten der Höllensud gekocht, dessen Dämpfe alle grüne Lust der Natur vergiften. Man sollte glauben, hier sei Dante herabgestiegen und habe den Inferno geschaut mit all seiner trostlosen Qual, mit all seinem Entsetzen.

(Inga träd, inget gräs växte i den gapande kala klyftan, men taggiga klippor och stenblock tornade upp sig till förunderliga former, liknande enorma förstenade djur eller mänskliga jättegestalter. I avgrundens djup låg huller om buller rasmassor, slagg, sotig malm och en evig kväljande svaveldunst steg ur djupet, som om en helvetesbrygd kokade där nere och förgiftade naturens hela gröna levnadsglädje. Det var lätt att föreställa sig att det var här Dante hade stigit ner och skådat ut över infernot med alla dess tröstlösa plågor, alla dess fasor.)

Trots detta något avskräckande första intryck ser Elis Fröbom till att få arbete under en bergsman med det superbt svenskklingande namnet Pehrson Dahlsjö (i likhet med David Fincher verkar Hoffmann anse att alla svenska personnamn bör innehålla minst ett Ö — i den nya Millenniumfilmen fullkomligt svärmar umlautsen på alla affärsskyltar och bilar).

Den infernaliska gruvan i Falun

Den unge närkingen befinner sig plötsligt i sitt rätta element och utvecklas på rekordtid till en gruvarbetare av Guds nåde, samtidigt som han smider planer på att föra Pehrson Dahlsjös dotter, den undersköna Ulla, till altaret.

Men den mysteriöse mannen som först lockade honom att lämna sjömanslivet dyker plötsligt oväntat upp i en mörk gruvgång och muttrar dolska hotelser. Såvitt jag förstår visar han sig vara vålnaden av en gammal gruvarbetare och är underställd en annan avgrundsande som har artistnamnet ”Metallernas furste”. (Den ädla legeringen av metal, demoner och umlauts känns kanske bekant för bloggens läsare.)

Mörksens makter blir inte milda att tas med när de börjar inse att Elis Fröbom är beredd att låta könsdriften gå före gruvdriften. Ja — jag ska väl inte spoliera slutet, men om jag nämner att novellen utgår från en verklig händelse, falubon Fet-Mats förunderliga öde, har jag förmodligen redan sagt för mycket.

Richard Wagner gick loss på Die Bergwerke zu Falun så till den grad att hans skrev ett operascenario i tre akter. Tvvärr kom han att distraheras av Tännhauserlegenden och gjorde en opera om den istället — jag hade gärnat velat se scenerna där Elis Fröboms hallucinerar att han befinner sig i en gruva av kristall med spirande skogar av metallträd vars grenar dignar av övermogna ädelstenar — gärna till ackompanjemang av en klämmig bit i stil med Walkürenritt

Och Hoffmann kom istället att i egen hög person bli ämne för en opera — Offenbachs mästerliga Hoffmanns äventyr

På sin gravsten har Hoffmann egendomligt nog fått tillbaka sitt gamla mellannamn — tjocka släkten verkar ha triumferat — dessutom kan vi konstatera att om jag hade lagt upp den här posten i förrgår så hade jag kunnat hänvisa till att det var The Hoffs födelsedag … Ännu en missad möjlighet …

20 svar to “E T A phone home! — Hoffmanns gruvliga äventyr”

  1. schleiermacher Says:

    I Eirik Hornborgs Segelsjöfartens historia kan man — via SAOBs förmedling — inhämta följande om ordet linie-dop: ”sjöt. ceremoni som företages, när ett fartyg ”passerar linjen”, varvid personer som icke tidigare ”passerat linjen” underkastas skämtsam behandling (intvålning, neddoppning i en bassäng o. d.), hönsning.”

    Intvålning! Sannerligen dråpligt.

    • David Says:

      Inte så mycket tvåla till som tvåla in — och sedan doppa i vatten — ett slags hygienisk pennalism m a o.

      Men i ETA:s idylliska värld förefaller hönsningen uteslutande bestå av sprit, skrål och skörlevnad — det är svårt att riktigt se kopplingen …

  2. Henrik Says:

    Svårt att ha hönsning i Haga nuförtiden, Det bedrivs ju i stort sett ingen annan verksamhet än lattefik och inredningsbutiker där numera.

  3. David Says:

    Jag skulle vilja se den scenen — Elis Fröbom som svårmodigt sörplar moccacino ur en frigolitmugg medan Jöns funderar på att köpa en svindyr stringhylla på Be-Bop — eller vad butiken nu heter — för att fira hemkomsten …

  4. eklipspringer Says:

    Om det här redan är ett välbekant meme ber jag om ursäkt. Annars kan ni läsa ”The Girl Who Fixed the Umlaut” på New Yorkers site.
    http://www.newyorker.com/humor/2010/07/05/100705sh_shouts_ephron.

    Tack för ett oerhört intressant inlägg. Synd att Wagner inte fullbordade sina planer. Nog vore Fet-Mats mera spännande än Lohengrin eller Tannhäuser.

    Bengt O.

    • David Says:

      Jag minns ärligt talat inte om romedylegenden Nora Ephrons lilla pärla har varit uppe på bloggen tidigare — jag har i alla fall läst den förut, men skrattar fortfarande gott åt rader som ”Many italic thoughts flew through her mind. Go away. Perhaps. So what. Etc”.

      Jag roas lite av hennes frustration över den grundliga geografiska beskrivningen av Stockholm:

      But where in Sweden were they? There was no way to know, especially if you’d never been to Sweden. A few chapters ago, for example, an unscrupulous agent from Swedish Intelligence had tailed Blomkvist by taking Stora Essingen and Gröndal into Södermalm, and then driving down Hornsgatan and across Bellmansgatan via Brännkyrkagatan, with a final left onto Tavastgatan. Who cared, but there it was, in black-and-white, taking up space.

      … Med tanke på att amerikanska författare minst lika kärleksfullt beskriver platser där vi aldrig varit gata för gata — och de talar inte ens om hela gatunamnen utan bara saker i stil med ”On the corner of Sunset and Vine”.

      Som översättare av James Ellroy och Bret Easton Ellis har jag tillbringat många timmar med att studera Los Angeles-kartor för att försöka utröna om gator som omnämns är Avenues, Boulevards eller Streets. Därför känns LA-bon Ephrons frustration över Brännkyrkagatan som ett slags gudomlig vedergällning …

  5. Mats Henricson Says:

    Nejmen, bor du i Falun?! Jag är där rätt ofta, eftersom min svägerska är rektor på högskolan där. Vi får ta en latte nån gång! Har du nåt treleflon eller nåt?

    Aproå Lohengrin så har min 12-åring blivit uttagen att sjunga i denna opera under våren. Han tycker det är så spännande att han offrade en vecka i Egypten över sportlovet mot att få gapa på Operan.

  6. Mats Henricson Says:

    Jo, dessutom har jag alltid tyckt extra synd om Fet-Mats.

  7. kris08 Says:

    I ”Läsning för svenska folket af Sällskapet för nyttiga Kunskapers spridande” beskrivs en hönsning på den världsomseglande fregatten Eugenie 1852:

    ”Han [”Neptunus”] säger sig derefter skola anteckna på sitt papper alla dem af besättningen, som ej förut gjort resan öfwer linien, dock böra dessa, för att blifwa wärdiga en dylik nåd, först rakas och twättas. Rakningen sker sålunda: sedan ögonen blifwit förbundna, på dem som skall rakas, nyttjas kimrök i stället för twållödder och en träknif i stallet för rakknif. Derefter blir den rakade kastad i en wattenbassin, för att skölja af sig,”

    ”Slutligen kringbäres en fattigbössa, hwaruti hwar och en efter råd och lägenhet offrar en skärf, hwilka penningar wid resans slut skänkas till de fattiga.”

    Speciellt när insamlingen gjordes på skepp med betalande passagerare kunde det nog bli en liten slant över till de törstiga insamlarna…

    • David Says:

      Ah — tafck för denna fördjupningskurs i hönsningens konst. Även om jag fortfarande inte riktigt förstår hur Hoffmanns trivsamma spritfest har förvandlats till ett slags maritim nollning …

  8. Dvärghundspossen Says:

    Jag har bara läst Sandmannen av ETA, och den har jag alltid uppfattat som komedi snarare än skräck. Det är ju otroligt roligt att huvudpersonen är så självupptagen att han inte ser nåt konstigt med att hans älskade aldrig säger nåt annat än ”oh ja” vad han än säger.

    • David Says:

      ETA har den där mixen av skräck och humor som jag skattar högt — och dessutom ett lite sagoaktigt anslag.

      Jag anar i Sandmannen en drift med artonhundratalsmännens ointresse för det som dväljs under ytan på kvinnor som de anser sig ”hänförda av” — lite grann som när ETA:s discipel Edlar Allan Poe i The Spectacles låter huvudpersonen bli så upp över öronen kär i en kvinna han ser på operan när han inte har glasögonen på sig att han tillochmed för henne till altaret — bara för att sedan upptäcka att hon är 82 år gammal …

      • Dvärghundspossen Says:

        Absolut! Slutet är ju också underbart, när männen i staden börjar lära sej att uppskatta att deras flickvänner har personlighet och inte bara är vackra ansikten. Nu var det ett tag sen jag läste den så jag minns inte exakt, men det står nånting om att när flickvännen hellre vill leka med sin hund än hänfört lyssna till oändliga poesi-recitationer så kan man iaf trösta sej med att det bevisar att hon är en människa och inte en robot.

  9. Tusse Says:

    Herregud! Var ETA Hoffmann SÅ rolig? Det hade jag inte en aning om!

  10. kris08 Says:

    Det finns en hel avhandling om Fet-Mats!

    ”Endast två gånger, och för ganska länge sedan, har den översatts till svenska. Först av Axel Petre under titeln »Fahlu Grufwa« i Natt-stycken af Hoffman samt Bergwerket i Fahlun ur samma författares Die Serapions Brüder (Linköping, 1829) och sedan av Karl Benzon under titeln »Falu grufva« i Fantasiens värld (Första samlingen. Stockholm, 1909).”

    Hans sverigeskildringar bygger tydligen på:

    Ernst Moritz Arndt, Reise durch Schweden im Jahr 1804. Del 2. Berlin, 1806, s. 16.

    Johann Friedrich Ludwig Hausmann Reise durch Skandinavien in den Jah¬ren 1806 und 1807 [Resa genom Skandinavien under åren 1806 och 1807] (publicerad i fem delar, Göttingen 1811–1818).

    Petres version lyder:

    En klar molnfri dag, i Julii månad, var en stor folkmängd församlad på Götheborgs redd. En rik Ostindiefarare, lyckligen återkommen från aflägsna länder, låg för ankar vid Klippan, och svenska flaggan och de långa vimplarna fladdrade muntert i den azurblå luften, under det hundrade farkoster, båtar och ökstockar fullproppade med jubilerande sjömän, simmade hit och dit på Götha elfs spegelklara böljor, och Masthuggets kanoner dundrade sin vidt skallande helsning ut öfver det vida hafvet. Ostindiska kompagniets interessenter vandrade af och an vid hamnen, beräknade med leende ansigten den rika vinst som blifvit dem till del, och hade sin innerliga glädje öfver, att deras vågsamma företag, med hvarje år bättre lyckades, och det goda Götheborg allt mer och mer uppblomstrade i det herrligaste och friskaste handelsflor. En hvar betraktade deföre med glädje och förnöjelse de redlige herrarne, och gladde sig med dem, ty deras vinst gaf ju kraft och lif åt hela den folkrika stadens verksamhet.
    Ostindiefararens besättning, väl hundra femtio man stark, landade i många dertill utrustade båtar, och gjorde sig färdig att hålla sin Hönsning. Så kallades nämligen den lustbarhet, som skeppsmanskapet vid dylika tillfällen firar, och som ofta varar i flere dagar.

    http://www.du.se/PageFiles/3889/Fet-Mats%20Version%202010.pdf

    En annan intressant variant ges av Grazia Pierantoni-Mancini, »La miniera di Faluna« :

    Solen skiner inte i Norden. Härskarinnan här är istället den oändliga isen. I intelligenshänseende är nordbon trög men han äger dock ett modigt hjärta. Vemod härskar över hans själ.
    I landet Sverige finns blåa sjöar, berg och tallar.
    Sverige är berömt för sina titaniska krig och stora militära segrar. Vintern är väldigt isig och ljusets tid kortvarig. Nordens täta mörker förgylls dock av norrskenet som bländar med tusen vackra färger.

    • David Says:

      Tack för ett mycket intressant och matnyttigt inlägg!

      Spännande att ta del av en riktig översättning — gjord av någon som faktiskt behärskar tyska — av inledningen och jämföra den med mitt försök att jämka ihop tre källor — jag har uppenbarligen smält samman två flaggor till en, bommat att kanonerna skickar sin ”hälsning” ut över havet och jag är inte heller bekant med begreppet ”ökstockar” — även om jag önskar att jag vore det.

      En välgjord, samtida översättning är överhuvudtaget nästan alltid överlägsen sentida försök att överflytta samma text — jag njuter i fulla drag av formuleringar som den om att Göteborg ”uppblomstrade i det herrligaste och friskaste handelsflor” — skulle hemskt gärna vilja läsa hela texten i denna herrliga version.

  11. D Says:

    Enligt Wikipedia finns den i en översättning från 1829 av Axel Petre: ”Natt-stycken af Hoffman, samt Bergwerket i Fahlun ur samma författares Die Serapions Brüder”

  12. D Says:

    Missade helt kris08:s kommentar ovan. Glöm det jag skrev.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: