Soundtrack för en ny lågkonjunktur

Förra gången världen sjönk ner i en rejäl recession var som bekant i decennieskiftet mellan 1920- och 1930-talet.

Efter detta lilla missöde reglerades finansmarknaden så att katastrofen aldrig skulle kunna upprepas, och säkerhetsåtgärderna  fanns till stor del kvar under en mansålder, ända fram till 1990-talet, när lagstiftare och politiker i sin visdom plötsligt insåg att de  finansiella regleringen inte längre behövdes och förpassade den till historiens soptipp.

Tack för det,  Bill ”What could possibly go wrong?” Clinton, Alan ”Ayn Rand är jättebra” Greenspan och alla andra snillen som gjorde detta möjligt.

Hursomhelst befinner vi oss nu mitt uppe i en ny finansiell härdsmälta av globala mått, inte helt olik den som drabbade världen efter den svarta torsdagen 24 oktober 1929.

Den största skillnaden mellan den här depressionen och den föregående är — såvitt jag kan se — att världens schlagerkompositörer inte med liv och lust har slängt sig över detta starka nya tema och börjat skriva snärtiga slagdängor om massarbetslöshet, ekonomiska problem och social utslagning. I det avseendet var deras kollegor på tjugo- och trettiotalet betydligt mer alerta.

Vissa av tidens librettister nöjde sig visserligen med att använda marknadens kapriser som metaforiskt råmaterial för mera romantiskt stämda nummer:

You’re going up, up, up in my estimation.
I want a thousand shares of your caresses too.
We’ll count the hugs and kisses,
When dividends are due,
‘Cause I’m in the market for you.

(I’m in the Market for You)

Eller som det heter i den här nästan perverst Pollyanna-peppiga poplåten:

Stocks are low, May get lower
Things are slow, May get slower
Hey! Hey! I’m glad to say
There’s No Depression In Love

Bankers sad, getting sadder
Times are bad. Doesn’t matter
Hey! Hey! I’m glad to say
There’s No Depression In Love

Folks go right on making love
and how it’s enjoyed
When the moon is up above
Nobody’s unemployed

(There’s No Depression In Love)

… Men många av låtarna från sent tjugotal och tidigt trettiotal tacklar faktiskt lågkonjunkturens brutala verklighet med en för sentida lyssnare snarast förbluffande frispråkighet.

Florence Desmond, endast iförd en fantastisk art deco-fåtölj

Ta till exempel Florence Desmonds hjärtslitande sång om en prostituerad cigarrettflicka:

I work in a speak that’s dim and dingy,
Where spenders are pretenders, cheap and stingy,
All I smell is rotten scotch and gin — gee!
Cigarettes, cigars!

Now I’ve learned what smoking coke and snow means,
Among the guys who’ve never learned what ”no” means,
You ask me do I know what making dough means,
Cigarettes, cigars!

(Cigarettes, Cigars)

”Speak” är en kortform för ”speakeasy”, d v s en lönnkrog — och jag är beredd att utdela extrapoäng för rimflätan ”dingy/stingy/gin — gee!”

Lite längre fram i låten kopplar Florence på turbopatetiken:

Say, have you ever seen Broadway when its glamour is gone?
When the nightclubs are closing and the whole world is dozing and sleeping until the dawn? Why, all its glory and splendor and marvelous sights, they all fade out together as they turn out the lights, with street beggars mumbling, milk wagons rumbling, dream castles tumbling in the air.
Oh, it’s lonesome and weary, friendless and dreary, a pitiful sight of despair!

Trots den vilt vibrerande stämman och den nästan viktorianska sentimentaliteten är sången faktiskt riktigt gripande ”på riktigt” (som vi ironiskadade säger).

Ruth Etting på omslaget till Radio Mirror

Ännu värre misär — och ännu intrikatare rimflätor — möter oss i Ruth Ettings klassiska Ten Cents a Dance, skriven av Rodgers & Hart:

I work at the Palace Ballroom,
but, gee that Palace is cheap;
when I get back to my chilly hall room
I’m much to tired to sleep.
I’m one of those lady teachers,
a beautiful hostess, you know,
the kind the Palace features
for only a dime a throw.

Ten cents a dance
that’s what they pay me,
gosh, how they weigh me down!
Ten cents a dance
pansies and rough guys
tough guys who tear my gown!
Seven to midnight I hear drums.
Loudly the saxophone blows.
Trumpets are tearing my eardrums.
Customers crush my toes.
Sometime I think
I’ve found my hero,
but it’s a queer romance.
All that you need is a ticket
Come on, big boy, ten cents a dance

Fighters and sailors and bowlegged tailors
can pay for their ticket and rent me!
Butchers and barbers and rats from the harbors
are sweethearts my good luck has send me.
Though I’ve a chorus of elderly beaux ,
stockings are porous with holes at the toes.
I’m here till closing time.
Dance and be merry, it’s only a dime.

Rimflätan ”chorus of elderly beaux /stockings are porous with holes at the toes” skåpar ut det mesta, tycker jag.

Lågkonjunkturen slog  förstås inte bara mot kvinnor — minst två sånger från perioden fokuserar på veteranerna från första världskriget. Demonkoreografen Busby Berkeley använde en av dem — Remember My Forgotten Man — som utgångspunkt för ett hisnande musikalnummer som helt kretsar kring soppköer, misär och social utslagning i filmen Gold Diggers of 1933.

Som så ofta hos Bubsy Berkeley så börjar numret tämligen stillsamt, i det här fallet med att precode-sirenen Joan Blondell deklamerar snarare  än sjunger den tunga texten:

Remember my forgotten man
You put a rifle in his hand
You sent him far away
You shouted: ”Hip-hooray!”
But look at him today

Remember my forgotten man
You had him cultivate the land
He walked behind the plow
The sweat fell from his brow
But look at him right now

Full fart på misären blir det inte förrän vid 3:50 i klippet ovan — läsare av mer rastlös läggning kan hoppa fram dit direkt.

Joan Blondell, endast iförd en annan fantastisk Art Deco-fåtölj.

Samma tema ekar även i den mer välkända Brother, Can You Spare a Dime som nästan har kommit att bli trettiotalsdepressionens officiella signaturmelodi:

Once I built a railroad, I made it run, made it race against time.
Once I built a railroad; now it’s done. Brother, can you spare a dime?
Once I built a tower, up to the sun, brick, and rivet, and lime;
Once I built a tower, now it’s done. Brother, can you spare a dime?

Once in khaki suits, gee we looked swell,
Full of that Yankee Doodly Dum,
Half a million boots went slogging through Hell,
And I was the kid with the drum!

Say, don’t you remember, they called me Al; it was Al all the time.
Why don’t you remember, I’m your pal! Buddy, can you spare a dime?

Raden ”Half a million boots went slogging through Hell” ger mig gåshud varje gång jag hör den — här kan vi tala om bra patetik. Om någon nutida schlagersnickare får ihop något hälften så bra om vår nuvarande ekonomiska kris så kan vi skatta oss lyckliga.

Trettiotalsdepressionen verkar också ha skänkt en del sångförfattare en särskild stoicism kryddad med generösa mängder galghumor.  Sången It’s a Great Life if You Don’t Weaken är ett bra exempel:

If you let him biff you,
Mr. Gloom will knock you cold;
Get him, never let him
Use that well-known strangle-hold.

It’s a great life if you don’t weaken,
You’re a great guy if won’t weaken,
If you do, oh well, what the heck,
It’s still a great life!

It’s a great life if you don’t weaken,
You’re a great guy if won’t weaken,
If you don’t lose heart,
The hardest part is the first hundred years.

Eddie Cantor

1931 fick den något ödlelike sångaren Eddie Cantor nog av sånger i stil med Cheer Up, Good Times Are Coming som sade åt honom att rycka upp sig och sjöng in ett ilsket genmäle — Cheer Up, Smile, Nertz!

Sure, business is bunk,
And Wall Street is sunk,
We’re all of us broke, and ready to croak.
We’ve nothing to dunk,
Can’t even get drunk,
And all the while, they tell us to smile:

Cheer up, gentle citizens, though you have no shirts,
Happy days are here again. Cheer up, smile, nertz!
All aboard prosperity, giggle ‘till it hurts!
No more bread-line charity. Cheer up, smile, nertz!

Cheer up, cheer up, cheer up, cheer up, cheer,
Up cheer, up cheer, up cheer, better times are here.
Sunny smilers we must be, the optimist asserts,
Let’s hang the fat-head to a tree! Cheer up, smile, nertz!

”Nertz” är ett slangord från tiden som uttrycker milt ogillande, enligt intierade källor.

Och i väntan på att vår tids schlagerkompositörer ska ta sig i kragen och börja komponera sånger som kan ackompanjera eurozonens kollaps har jag — förstås — ställt samman en liten Spotify-spellista med några favoriter från den förra stora lågkonjunkturen. Här kan ni höra alla låtar jag behandlar ovan, plus ytterligare ett antal höjdare med titlar som ”I’m An Unemployed Sweetheart” och ”Sitting On A Rubbish Can” (Why don’t you just jump right in / and help keep the city clean?”.

(Senare tillägg: Eftersom Utubelänken till Remember My Forgotten Man självdog på ny rekordtid har jag idag, den 13/9, lagt till en ny länk, lite ny text — och fler nakna blondiner som skyler sig nödtorftigt med Art Deco-möbler.)

Annonser

11 svar to “Soundtrack för en ny lågkonjunktur”

  1. ordlena Says:

    En underbar text och en fin (om än deprimerande) spotifylista.

  2. Fredrik Tersmeden Says:

    Cantor lär ha haft all anledning att sjunga sin ”nertz-visa” med inlevelse – vad jag har förstått blev han själv tämligen barskrapad av börskraschen!

    Bland klassiska misär-schlagers från denna tid bör man inte glömma ”Just a Gigolo”. Innan den av Louis Prima och David Lee Roth förvandlades till att bara bli något slags maskinsvängig del av ett stående potpurri ihop med ”I Ain’t Got Nodody” så var den en gripande historia om en utfattig herre som hankar sig fram genom att mot betalning bjuda upp och dansa med överåriga kärlekskranka damer. Anledningen till hans misär varierar i de olika språkversionerna: i den engelska är han en fransk veteran från första världskriget; i den svenska (”Stackars gigolo”, insjungen av bl a Sven-Olof Sandberg) en exilrysk adelsman.

    • David Says:

      Okej — det förklarar varför en underhållare av den generationen var verksam långt efter gängse pensionsålder. Cantor var född 1892 men fortsatte filma och sjunga in nya sånger in på femtiotalet. I likhet med sina generationskamrater bröderna Marx var han alltså över fyrtio innan ljudfilmen slog igenom på allvar — och i likhet med dem var han en stor stjärna på scenen som hade investerat alla sina pengar i aktier och stod med lång näsa efter börskraschen.

      Utan Black Thursday hade sannolikt bröderna Marx inte heller gjort tillnärmelsevis lika många filmer — alla de tre principalerna var över fyrtio när de blev filmstjärnor, och Julius/Groucho (född 1890) var redan rätt trött på att försöka hålla ordning på sina stökiga storebröder Arthur/Harpo (född 1888) och Leonard/Chico (född 1887) — något han hade ägnat sig åt sedan nittonhundratalets gryning, när de började uppträda ihop.

      Måste för övrigt genast kolla upp SOS nödrop från en rysk adelsman i exil. Och jag håller med dig om att Primas version inte är lika prima som originalet — han har ju tagit bort all patetiken och hojtar bara på i sin patenterade King Louie-stil …

  3. Martin R Says:

    Mäktig genomgång! Jag gillar Roy Zimmermans svar på ”Buddy Can You Spare A Dime” från här om året. http://www.youtube.com/watch?v=tjoshMpYfmg

  4. Ahrvid Engholm Says:

    Det är nog inte riktigt sant att nutida kompositörer förbigått dagens ekonomiska läge. Den dominerande s k popvänstern slipar sina knivar, om än på annat vis än under glada 30-talsschlagerdagar. Om inte annat har Mikael Wiehe farit land och rike runt och erbjudit skärslipartjänster.
    Sedan är beskrivningen inte heller sann att minsann på 30-talet reglerade Roosevelt och då gick det bra, och på 90-talet avreglerade Clinton (sedan Bush) och då gick det dåligt. Vi kan till att börja med konstatera att Clinton ledde den längsta uppgången i USA:s ekonomi hittills – så det gick inte dåligt! Men det är också av intresse att notera att sentida ekonomer är inne på att Roosevelt inte åstadkom så mycket. Depressionen fortsatte intill slutet av 30-talet, och bröts först – en smula artificiellt – av de kraftigt ökade industribeställningarna som orsakades av annalkande WWII.
    Inte heller *avreglerade* GW Bush. Han skall ha infört fler finansregleringar än föregångarna, och det riktigt katastrofala var regleringarna som skulle puffa ut bostadslån till icke-kreditvärdiga (s k subprime-lån). Det blåste upp en bostadsbubbla,och var alltså en statlig reglering. Utan denna statliga keditreglering (att släppa ut onödiga lån är ju också en reglering, eller hur!) skulle färre bostadslån med dålig täckning beviljats, bostadsbubblan hade inte blåsts upp, och bankerna hade inte stått med de enorma kreditförluster som är startpunkten för dagens skakiga ekonomi.
    Två noteringar:
    Delförklaring till USA:s halvdassiga läge är det helt onödiga kriget i Irak,som kostat enorma belopp.
    Viktig förklaring till eurozonens dassiga läge (sämre än USAs) är att man visserligen antog ”stabilitetspakten”, men man glömde att kolla om den åtföljdes. Men jag vet inte om regleringar hjälpt för att avslöja t ex avancerade grekiska bokföringstrick. (Regleringar hjälper om man är villig att följa reglerna – det hörs på namnet.)
    Men allt blir nog bra så småningom.

    –Ahrvid

    • David Says:

      Okej — angående avregleringarnas roll för den finansiella krisen ber jag att få hänvisa t ex till Wikitikeln om The Glass-Steagall Act.


      Här ett litet smakprov:

      Robert Kuttner, Joseph Stiglitz, Elizabeth Warren, Robert Weissman, and others have tied Glass-Steagall repeal to the late-2000s financial crisis. Kuttner acknowledged “de facto enroads” before Glass-Steagall “repeal” but argued the GLBA’s “repeal” had permitted “super-banks” to “re-enact the same kinds of structural conflicts of interest that were endemic in the 1920s”, which he characterized as “lending to speculators, packaging and securitizing credits and then selling them off, wholesale or retail, and extracting fees at every step along the way.”[7] Stiglitz argued “the most important consequence of Glass-Steagall repeal” was in changing the culture of commercial banking so that the “bigger risk” culture of investment banking “came out on top.”[8] He also argued the GLBA “created ever larger banks that were too big to be allowed to fail”, which “provided incentives for excessive risk taking.”[396] Warren explained Glass-Steagall had kept banks from doing “crazy things.” She credited FDIC insurance, the Glass-Steagall separation of investment banking, and SEC regulations as providing “50 years without a crisis”

      … sen kan man givetvis diskutera detaljerna i vilka avregleringar som ledde till vad. Men vi kan kanske enas att det här är ett av de få riktigt usla amerikanska besluten under senare tid som George W Bush inte hade något att göra med …

  5. Ahrvid Engholm Says:

    Hoppas det ursäktas om jag dröjer vid ämnet ekonomisk kris (för iaf jag finner det intressant). Jag vet inte om förklaringar modell ”argued the GLBA’s “repeal” had permitted “super-banks” to “re-enact the same kinds of structural conflicts of interest that were endemic in the 1920s”, which he characterized as “lending to speculators, packaging and securitizing credits and then selling them off” är så tydliga. Det dunkelt sagda osv.
    Men såvitt jag ser i ev dunkelhet ligger det dock något i citatet. ”Packaging” av lån handlade om att s k subprime-lån (kreditovärdiga lån) pga regleringar från GW Bush blandades med normala lån, som trots att lånepaketen därmed blev ”giftiga”, dvs riskabla, pushades ut på marknade med högsta kreditvärdighet. Och så pålurades banker och kreditinstitut en massa giftiga lån, och så gick det som det gick.
    I grunden handlade det om bostadsmarknaden, där politikerna reglerade för att tillåta riskabla lån så att fler kunde bli egnahemsägare. Tanken var att det ju var riskfritt då fastigheter alltid stiger i pris. Funkade tills den dag då fastighetspriser började vackla. Då spred sig giftet från de skumma lånepaketen.
    En som beskrivit detta är t ex Johan Norberg i boken En perfekt storm. Jag vill påpeka att han är djupt kritisk till det mesta som hänt. Det är alldeles sant att olika mekanismer gör att t ex banker lockats ta stora risker. Tanken har varit att man KAN ta risker, för blir det vinst är det bra, blir det förlust kommer staten att rädda oss. Det är ett spel modell ”krona jag vinner, klave du förlorar”. Norberg har jämfört det med en religion utan ett helvete.
    Riskerar man våghalsigt och förlorar, då skall aktieägarna förlora sina pengar, direktörerna sparkas och antingen konkurs eller om staten räddar banken skall finansdepartementet ta över alla aktier. Annars finns inget helvete och man lockar till våghalsighet utan risker. Det var ungefär som gjordes i Sverige under tidiga 90-talets finanskris (ett agerande som har berömts av ekonomer). Staten kan sedan efter ett tag under lugnare former omstrukturera, sälja av ägandet och få tllbaka en stor del av räddningspengarna.
    Jag har i grunden inget emot beskrivningar om att banker agerat oansvarigt och att det funnits systemfel. Det är bara det att mycket av felen berott på politik, inte marknad. Regleringar har *skapat* fel (det tas upp en hel del i En perfekt storm).
    Det finns också goda skäl att vara kritisk till bankdirektörers s k bonusar, tydligen kopplat till ”prestation”. Men det lockar bankirerna att kortsiktigt manipulera och ta risker. Det vore bättre om de fick reguljär miljonlön istället, en medalj om det gick bra, men sparken om det gick dåligt. De kan för all del få hög lön, bara det är reguljär lön, inte ”bonusar”.

    –Ahrvid

    Ps. Jo det stämmer att Glass-Steagall-lagen försvann under Clinton, inte Bush. Det hävdas dock att den då sedan länge var irrelevant, och den hade inte så mycket att göra med bolånekrisen tio år senare. Det riktigt usla var snarare subprime-lånen och regleringarna som släppte ut dessa med påstämplig om hög kreditvärdighet.

  6. bleeding hemorrhoids remedies Says:

    I was recommended this web site by way of my cousin.
    I’m not certain whether or not this put up is written by way of him as nobody else know such designated approximately my difficulty. You are amazing! Thanks!

    • David Says:

      Bästa Bleeding Hemorrhoids Remedies! Tack för dessa vänliga — om än något kryptiska — ord. Jag beundrar även det civilkurage som måste krävas för att stolt stå upp för dina båda ovanliga förnamn — en svagare själ hade säkert valt att kalla sig för ”B. H. Remedies” …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: