Richard den tredjes kvarlevor verkar av någon anledning vaktas av ett par vilsna lajvare …
Alla utom jag — som bara ytterst sporadiskt tar del av nyhetsflödet — har säkert redan hört talas om det här, men jag kan bara inte låta bli att skriva om det: Mycket tyder på att arkeologer har hittat Richard den tredjes kvarlevor under en kommunal parkering i Leicester.
Igår höll stadens vise en presskonferens och redovisade sina indicier för att det verkligen var den herostratiskt ryktbara Plantagenetkungen som de hade grävt fram — en Daily Telegraph-artikel med vidhängande, icke inbäddningsbar, video hittar ni HÄR.
Richard ”The Head” Taylor gestikulerar upprymt under gårdagens presskonferens
Jag gillar att borgmästaren Peter Soulsby talar om slaget vid Bosworth den 22 augusti 1485 som om det hade ägt rum förra veckan, och stolt berättar att Richard ofta hade vägarna förbi Leicester. Sedan lämnar han över ordet till akademikern Richard Taylor som är nära att spricka av upphetsning.
Taylor påminner lite om skådespelaren Stephen Tobolowsky — han som gestaltar den ansträngande försäkringsagenten Ned ”The Head” Ryerson i Måndag hela veckan. Och när Taylor börjar räkna upp indicierna för att det verkligen är Richard III som de har hittat verkar han kämpa för att inte — likt Ned ”The Head” — gång på gång ropa ”BING!”. Jag har sällan hört någon säga ”spinal abnormalities” med sådan entusiasm.
Det främsta skälet till att alla är så upprymda över detta likfynd är förstås att en handskmakarson från Stratford on Avon odödliggjort Richard som den engelska regentlängdens värsta skurk. Redan i början av krönikespelet levererar Plantagenetkungen ett slags ondskans mission statement —
”Why, I can smile, and murder whiles I smile, / And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart, / And wet my cheeks with artificial fears, / And frame my face to all occasions.[…] / I can add colours to the chameleon / Change shapes with Proteus for advantages, / And set the murderous Machiavel to school. / Can I do this, and cannot get a crown? / Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.”
— ett vällustigt virtuosnummer som premiäraktörerna älskar att sätta tänderna i. Så t ex sir Laurence Olivier i filmversionen från 1955:
Som ni märker pratar den puckelryggige usurpatorn lika ogenerat med kameran som Groucho Marx — det är i princip bara ögonbrynsviftningarna som fattas. En annan populärkulturell parallell är att den unge John Lydon tog så starkt intryck av Oliviers/Richards särpräglade röstbehandling och frasering att han valde att kopiera den i rollen som Johnny Rotten.
Och visst är Oliviers Richard den III tacksam att imitera — se bara på Peter Sellers här nedan. Han påannonseras lite nonchalant av två killar från Liverpool och framför sedan med stora histrioniska åtbörder texten till A Hard Days Night:
Faktum är att sir Laurences version blivit något patinerad av allt parodierande och parafraserande. För att frigöra sig från hans tolkning krävs kanske krafttag — vad sägs till exempel om att låta Gandalf Grå/Magneto uppträda som fascistisk trettiotalsdiktator?
Jag blir faktiskt lite sugen på att se om den här versionen — inte minst efter att ha sett en trailer i klassisk stil — full av ”one man” och ”his world” — på utube, och detta trots att jag vill minnas att jag inte var överväldigad första gången jag såg Ian McKellen som den fascistoida fulingen.
Men den kanske mest fascinerande detaljen i den här historien är att forskarna tänker försöka avgöra om det verkligen är Plantagenetkungen som har tillbringat så många missnöjda vintrar under asfalten i Leicester genom att jämföra skelettets DNA med Richards ättling i sextonde led — en kandensisk möbelsnickare med det dramturgiskt oförvitliga namnet ”Michael Ibsen”. Jag väntar andlöst på fortsättningen …
Michael Ibsen topsar sig själv för att kunna bidra till lösningen av den månghundraåriga gåtan
september 13, 2012 kl. 12:28 e m |
Fantastiskt! Helt enkelt.
september 13, 2012 kl. 1:36 e m |
Ja — jag hoppas verkligen ”The Head” och hans kompisar lyckas fastslå att det är Richard de har hittat …
september 13, 2012 kl. 1:34 e m |
Jag har alltid haft så svårt med uttalet av Plantagenet, dvs jag har inte förstått hur namnet ska låta. Fast när jag har försökt har det inte handlat om denn nr III utan om hans anfader med tillnamnet Lejonhjärta på nyårsdagen. Hur sk det låta?
september 13, 2012 kl. 2:15 e m |
Ursäkta — du fastnade i spamfiltret av någon anledning. Jag vet inte om jag säger rätt, men jag har något slags vagt franskt uttal: ”Plaantachene'”, ungefär.
september 13, 2012 kl. 3:49 e m
Och jag säger ”plant-Asje-nett” efter att ha läst i min ungdom
– Är ej din ros maskstungen, Somerset?
– Har ej din ros en törn, Plantagenet?
(http://runeberg.org/hagberg/d/0132.html)
och inte fått det att rimma annars.
september 13, 2012 kl. 3:59 e m
Okej — bra iakttagelse, där … Det engelska originalet har samma rim:
PLANTAGENET
Hath not thy rose a canker, Somerset?
SOMERSET
Hath not thy rose a thorn, Plantagenet?
Min grodlikt galliskt svalda sista stavelse kan alltså inte komma ifråga .
september 16, 2012 kl. 9:02 e m |
Wikipedia anger uttalet /plænˈtædʒənət/ (IPA), eller i annan uttalsangivelse (pronouncuation respelling) plan-TAJ-ə-nət, om man nu begriper sådant (jag kan inte påstå att jag gör det själv).
september 13, 2012 kl. 1:35 e m |
Förvånar mig att Du har ett så pass svalt minne av McKellens Richard III-gestaltning. För egen del håller jag detta för en av de mest formidabla filmatiseringar av bardens verk jag har sett – och det trots att jag egentligen är spontant allergisk mot att flytta runt historiska dramer till fel århundraden.
september 13, 2012 kl. 1:40 e m |
Det kanske var just den där aversionen — som jag delar — mot att låta Romeo och Julia avlida efter att ha druckit förgiftad Vira Blårira ur en PET-flaska, eller att vira in Lady Macbeth i gladpack och spela hårdrock medan hon mördar Kung Duncan med en AK4 som gjorde att jag hade lite svårt för Ian McKellen-versionen.
När jag nu ser om hans tolkning av Winter of our discontent-talet så slår det mig att han är helt fantastisk — jag blir nog tvungen att ge den här versionen en ny chans …
september 13, 2012 kl. 4:47 e m |
Tack för den underbara uttalslektionen! Uttal av utländska namn kan ju alltid vara svårt – jag kommer ihåg från gymnasiet att jag skulle hålla ett ”föredrag” om Faust. Efteråt sa läraren att han accepterade att jag inte var säker på hur Mefistofeles skulle uttalas – ”men du kunde väl ha hållit dig till ett uttal och inte olika varje gång du nämnde hans namn!”.
september 13, 2012 kl. 4:53 e m |
Just Mefistofeles vet jag att jag själv uttalade som yngre med tonvikt på FEL-stavelsen — i alla bemärkelser …
september 13, 2012 kl. 5:06 e m
Jag blev som sjuåring hånad för att jag uttalade von-et i Joakim von Anka med v. ”Det heter ju FÅNN, vet du inte det!” skränade mina bättre upplysta kamrater. Jag var arg i veckor. Hur löjligt låter inte Joakim FÅNN Anka?
september 13, 2012 kl. 5:13 e m |
PS. Jag kommer faktiskt ihåg en sak till från gymnasiet – att engelska ord normalt har betoningen på tredje stavelsen från slutet. Och det stämmer ju med ovanstående. Men det knepiga var väl att avgöra om Plantagenet var ett engelskt eller franskt ord.
september 13, 2012 kl. 5:17 e m |
Med den här verkligheten behöver man inte mycket skönlitteratur.
september 13, 2012 kl. 8:06 e m |
Ja, verkligheten tar sig — som så ofta — friheter som konsten knappast kan kosta på sig …
september 14, 2012 kl. 12:40 f m |
”And wet my cheeks with artificial fears”???
Är det förresten inte Plantagenetiken som blommar där under asfalten?
september 14, 2012 kl. 4:13 e m |
Denna Plant-genetik är nog helt biodynamisk — såvida det inte visar sig efter Michael Ibsens topsning att det rör sig om en hårt förädlad monokultur med obetydlig genetisk variation (när man jämför fotot på Ibsen med det samtida porträttet på Richard ovan tycker jag faktiskt att de är misstänkt lika …)
september 16, 2012 kl. 9:18 f m
Men visst är det väl ”tears” han säger?
Du menar biodynamisk i så måtto att man har en djurskalle, Richards, i jorden…
september 21, 2012 kl. 3:09 e m |
Hej David.
Visst är det intressant. Kan i sammanhanget rekommendera Josephine Teys deckare från 1959 – ”En gammal skandal” där kommissarie Grant vid Scotland Yard rotar i den gamla historien om R III:s eventeulla skuld till sina systersöners försvinnande.
september 21, 2012 kl. 3:19 e m |
Just ja, den glömde jag nämna! Tack för påminnelsen! Jag läste Teys roman i förhållandevis späd ålder, jag var kanske femton, vilket innebär att jag fick motbilden långt innan jag stötte på Shakespeares/Oliviers/Magnetos nidbild — något märkligt. Jag minns boken som en utmärkt — och tämligen originell — pusseldeckare …
februari 4, 2013 kl. 4:39 e m |
DNA – analysen har just bekräftats , och revisionister vädrar morronluft :
”• Richard III Society hails news as a ‘unique moment in history’
• Society claims news is ‘spine-tingling’, ‘the stuff of legend’ and ‘an emotional link to a bygone age’
• Will inspire a renaissance in the study of the life and times of Richard III and the re-writing of history
• Calls to end the ‘lazy acquiescence with the Tudor and Shakespearean myths’ about the king”
Klicka för att komma åt 2013_02_04_a_new_richard.pdf
I morron så skall det även avtäckas en ansiktsrekonstruktion – vilket ger mig tvångstankar om andaktsfulla monarkister som möter en Marty Feldman-nuna.
februari 6, 2013 kl. 7:31 e m |
[…] den välinformerade Vistet meddelade i en kommentar här på bloggen häromdagen är det alltså numera fastslaget — det var verkligen Richard den III:s […]
december 2, 2018 kl. 11:32 e m |
Hello colleagues, how is everything, and what you wish
for to say concerning this post, in my view its actually remarkable designed for me.