Under asfalten blommar Plantageneten

Richard den tredjes kvarlevor verkar av någon anledning vaktas av ett par vilsna lajvare …

Alla utom jag — som bara ytterst sporadiskt tar del av nyhetsflödet — har säkert redan hört talas om det här, men jag kan bara inte låta bli att skriva om det: Mycket tyder på att arkeologer har hittat Richard den tredjes kvarlevor under en kommunal parkering i Leicester.

Igår höll stadens vise en presskonferens och redovisade sina indicier för att det verkligen var den herostratiskt ryktbara Plantagenetkungen som de hade grävt fram — en Daily Telegraph-artikel med vidhängande, icke inbäddningsbar, video hittar ni HÄR.

Richard ”The Head” Taylor gestikulerar upprymt under gårdagens presskonferens

Jag gillar att borgmästaren Peter Soulsby talar om slaget vid Bosworth den 22 augusti 1485 som om det hade ägt rum förra veckan, och stolt berättar att Richard ofta hade vägarna förbi Leicester. Sedan lämnar han över ordet till akademikern Richard Taylor som är nära att spricka av upphetsning.

Taylor  påminner lite om skådespelaren Stephen Tobolowsky — han som gestaltar den ansträngande försäkringsagenten Ned ”The Head” Ryerson i Måndag hela veckan. Och när Taylor börjar räkna upp indicierna för att det verkligen är Richard III som de har hittat verkar han kämpa för att inte — likt Ned ”The Head” — gång på gång ropa ”BING!”. Jag har sällan hört någon säga ”spinal abnormalities” med sådan entusiasm.

Det främsta skälet till att alla är så upprymda över detta likfynd är förstås att en handskmakarson från Stratford on Avon odödliggjort Richard som den engelska regentlängdens värsta skurk. Redan i början av krönikespelet levererar Plantagenetkungen ett slags ondskans mission statement —

”Why, I can smile, and murder whiles I smile, / And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart, / And wet my cheeks with artificial fears, / And frame my face to all occasions.[…] / I can add colours to the chameleon / Change shapes with Proteus for advantages, / And set the murderous Machiavel to school. / Can I do this, and cannot get a crown? / Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.”

— ett vällustigt virtuosnummer som premiäraktörerna älskar att sätta tänderna i. Så t ex sir Laurence Olivier i filmversionen från 1955:

Som ni märker pratar den puckelryggige usurpatorn lika ogenerat med kameran som Groucho Marx — det är i princip bara ögonbrynsviftningarna som fattas. En annan populärkulturell parallell är att den unge John Lydon tog så starkt intryck av Oliviers/Richards särpräglade röstbehandling och frasering att han valde att kopiera den i rollen som Johnny Rotten.

Och visst är Oliviers Richard den III tacksam att imitera — se bara på Peter Sellers här nedan. Han påannonseras lite nonchalant av två killar från Liverpool och framför sedan med stora histrioniska åtbörder texten till A Hard Days Night:

Faktum är att sir Laurences version blivit något patinerad av allt parodierande och parafraserande. För att frigöra sig från hans tolkning krävs kanske krafttag — vad sägs till exempel om att låta Gandalf Grå/Magneto uppträda som fascistisk trettiotalsdiktator?

Jag blir faktiskt lite sugen på att se om den här versionen — inte minst efter att ha sett en trailer i klassisk stil — full av ”one man” och ”his world” — på utube, och detta trots att jag vill minnas att jag inte var överväldigad första gången jag såg Ian McKellen som den fascistoida fulingen.

Men den kanske mest fascinerande detaljen i den här historien är att forskarna tänker försöka avgöra om det verkligen är Plantagenetkungen som har tillbringat så många missnöjda vintrar under asfalten i Leicester genom att jämföra skelettets DNA med Richards ättling i sextonde led — en kandensisk möbelsnickare med det dramturgiskt oförvitliga namnet ”Michael Ibsen”. Jag väntar andlöst på fortsättningen …

Michael Ibsen topsar sig själv för att kunna bidra till lösningen av den månghundraåriga gåtan 

Annons