Den dynamiska duon möter The Fab Four — och utreder ”Paul is Dead”-ryktet

Sa jag ”Paul is dead”-ryktet? Ursäkta, jag menar förstås ”Saul is dead”-ryktet.

Jag talar alltså om Saul Cartwright. Ni vet — han som är med i en fiktiv popgrupp som inte alls är Beatles, tillsammans med Glennan Johnston, Hal Farmington och Benji Stark, och har gett ut en Sergeant Pepper-aktig skiva med den något övertydliga titeln ”Dead Till Proven Alive”.

Dessutom verkar bandet ha tryfferat sin skiva med hemliga budskap som man hör om man spelar den baklänges, eller på en annan hastighet — precis som konpirationsteoretikerna hävdade att Beatles hade gjort på Sergeant Pepper.

Men Läderlappen och Robin får möjlighet att utreda gåtan med den möjligen avlidne Saul Cartwright närmare. Bandet kommer nämligen till Gotham City och låter sig bjudas in till Wayne Manor (en inte helt plausibel händelseutveckling, kan man tycka) där Dick/Robin och Bruce/Läderlappen sedan håller uppsikt över dem dygnet runt.

Den dynamiska duon försöker spela in Sauls sångröst för att kunna jämföra med tidigare skivinspelningar — det är därför de  lurar i The Fab Four att Alfred fyller år här ovanför.

Till sist tror Läderlappen och Robin att de har fattat hur allt ligger till och Stör Saul, Glennan och gänget mitt i en högtidsstund framför TV:n.

Men situationen spårar ur — Glennan drar fram en pistol och får på nöten av Robin. Och sedan visar det sig att Superdetektiverna fått situationen med Saul en smula om bakfoten …

SPOILERVARNING — FÖR DEN OSANNOLIKA EVENTUALITET ATT NI HAR FYRTIO ÅR GAMLA, OLÄSTA LÄDERLAPPSTIDNINGAR LIGGANDE HEMMA!

Det är inte Saul som är död — utan resten av bandet. Planet som förde dem tillbaka från Indien, där de — som Saul så minnesvärt formulerar det — hade ägnat sig åt att ”Groove with the mysteries of the east” , störtade, och bara Saul, som redan befann sig hemma i London, överlevde.

Läng näsa på Flädermusen och Rödhaken, med andra ord.

Sedan kan man ju undra vad den verklige Paul McCartney tyckte om serien — med tanke på att han av allt att döma var en trogen läsare av DC-förlagets tidningar. I alla fall om man ska tro på de här bilderna ur filmen Help!:

Nej, tacka vet jag Stålmannenredaktionen — där bangade de inte för att kalla Beatles vid deras rätta namn, och arbetade  gärna in bandet i de mest magnifikt krystade sammanhang:

Stålmannens bästa kompis Jimmy Olsen har av någon anledning dragit igång en Beatleshysteri i det gammaltestamentliga Jerusalem. Och Titanen från Krypton själv är inte heller immun mot Liverpoolbandets grymma grooves, som framgår nedan:

Några länkar till tidigare inlägg om DC:s särpräglade Silver Age-serier:

Återkomsten till Bisarrovärlden (november 2008)

Batman och Robin — hur gay är de egentligen? (september 2007)

Batman och Robin — hur gay är de egentligen II (januari 2011)

 

Advertisements

4 svar to “Den dynamiska duon möter The Fab Four — och utreder ”Paul is Dead”-ryktet”

  1. Spiring Says:

    Underbart! Vore detta parodier från MAD skulle man tycka de missade målen helt. Nästan för bra för att vara sant. I synnerhet det sista Jimmy Olsen-omslaget.

    John, Paul och Yoko var med i ett avsnitt av Grimjack (publicerat i Maxx en gång i tiden), men det var inte tillräckligt uselt för att platsa här. Snarare rätt OK, vill jag minnas. Och därför inte alls lika intressant.

    • David Says:

      Jag har funderat lite på huruvida DC:s bisarra Silver Age-serier ska karakteriseras som ”bra” eller ”dåliga” — i slutändan spelar det väl ingen större roll, för eftersom jag skrattar så jag vrider mig när jag läser dem måste de sägas vara väldigt ”bra” i något avseende. Men sedan har jag även börjat misstänka att serieskaparna var mer medvetna popkulturprovokatörer än vad jag tidigare trott.

      Serierna är helt enkelt lite för konsekvent befängda för att man ska kunna se det som en slump — och sedan är det ju lätt att förledas av den stela femtiotalsformen, det faktum att teckningsstilen ofta verkar vara lyft direkt ur tidningen Vakttornet, osv. Jag misstänker alltså DC:s Silver Age-serieskapare för att ha varit subversiva snillen i det fördolda. Och Paul verkar ju ha tyckt att de var popkonstiga så att det förslog …

      • Dvärghundspossen Says:

        Jag älskar också gamla Silver-age-serier! Historier där Lex Luthor teamar upp med en hyperintelligent larv görs liksom inte längre…

        Jag håller just på och läser Grant Morrisons ”Supergods” om superhjälteseriernas och hans egen karriärs historia…

        Grejen var att DC liksom tvingades bort från golden-age-erans mer verklighetstrogna plotter av den moralpanik som rådde kring serier. Stålmannen blev superpatriot, och hans äventyr totalt världsfrånvända, för att han inte längre skulle uppfattas som ett hot mot den oskyldiga ungdomen. MEN dom kan ju samtidigt ha varit lite medvetet subversiva mitt i all bisarritet…
        Inget snusk fick förekomma i serierna, men Jimmy Olsen hade flera transvestit-äventyr som tydligen passerade eftersom han bara klädde ut sej till snygg brud och flirtade med män som en del i sin journalistiska gärning.
        Det finns en gammal ”imaginary story” där Jimmy Olsen gifter sej med Stålflickan, varpå totalt omvända könsroller vidtar – Jimmy råkar konstant i trubbel, kidnappas av nån amazondrottning som vill ha honom som man, fångas av monster och beter sej hjälplöst korkat från början till slut, och Stålflickan måste hela tiden rädda honom.
        Sen introducerades ju också konceptet med att golden-age-hjältarna var seriefigurer i silver-age-hjältarnas värld, men att silver-age-hjältarna under speciella omständigheter ändå kunde resa till golden-age-hjältarnas värld… Alltså dom började med en sorts meta-serier.

        (F ö rekommenderar jag alla att läsa ”Supergods”. Blandat med seriös och intressant seriehistoria har vi Morrisons egna bisarra serieteorier. Han tror seriöst att superhjältarna är en egen livsform, och att liksom vi är tredimensionella varelser som skapat en tvådimensionell värld i serietidningarna, så är vår värld en skapelse av fyrdimensionella varelser…)

      • Dvärghundspossen Says:

        En av dom konstigaste nånsin: http://www.comics.org/issue/14715/ Superman’s new power. Det handlar INTE om att Stålis plötsligt utvecklar, tja, telepati eller nån annan ”normal” superkraft. Nej, han får förmågan att skapa en miniatyrversion av sej själv som växer fram ur hans handflata.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: