”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know …”

The+Troggs+trooooogs

The Troggs verkar ha vissa kommunikationsproblem …

Det är inte lätt att vara en ung, strävsam artist som inte når någon verklig framgång.

Å andra sidan är det inte helt lätt att vara en ung, strävsam artist som plötsligt får en världshit heller.

Tänk  bara på kämparna i bandet The Troggs. Helt otippat hade  fyra unga britter från Hampshire plötsligt lagt världen för sina fötter med låten ”Wild Thing” sommaren 1966. Vad skulle de göra nu? Skulle de lyckas upprepa succén?

Bandet verkar ha lidit en smula av den musikaliska motsvarigheten till ”Second novel syndrome” — de ville visa för världen att de inte bara var en blixt i grytan eller en entricksponny (som vi översättare säger).

00:26 i klippet ovan hör ni den odödliga repliken ”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know.”

Vi kan vara tacksamma över att någon påpasslig amatörantropolog har spelat in The Troggs diskussioner i studion kring uppföljarlåten på band och vidarebefordrat dem till eftervärlden (lyssna ovan). Med mustig, märgfull och målande — om än inte särdeles variationsrik — vokabulär avhandlar bandet ödesfrågan om den nya singeln:

Ronnie: Whether you think so or not, that is a number-fucking one, and if that bastard don’t go, then I’ll fucking retire! I fucking do!

Dennis: I think it is a good song. I agree, it is a good song.

Ronnie: But it fucking well won’t be unless we spend a little bit of fucking thought and imagination to fucking make it a fucking number one. You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know…..

Dennis: Oh, we’ll put some fairy dust over it. I’ll piss over the tape.

Uppföljarsingeln blev ingen större framgång, men det är osäkert huruvida det berodde på att bandet inte hade lyckats strössla tillräckligt med sagostoft över skiten eller på andra, mera alldagliga skäl — som att sex olika producenter hade samlats till polsk riksdag i inspelningsstudion.

TheChampsGoChampsGo-

Ett annat band som hade problem med att upprepa en tidig världsframgång var kaliforniska The Champs, som lyckades få till en jättehit innan de ens hade börjat existera. De var nämligen ett gäng studiomusiker som råkade jamma fram ”Tequila” som utfyllnadsspår till B-sidan av en singel, och blev lika tagna på sängkanten som skivbolaget när de upptäckte att fillerspåret hade blivit en världssensation.

Första steget efter detta var förstås att börja finnas till. Bandets frontfigur var utan tvekan Danny Flores, som både skrev större delen av låten, spelar den skönt  spräckiga Earl Bostick-saxofonen och dessutom skrovlar ”Tequila!” med sydländsk sälta i breaken. Han byggde upp ett band kring sin oväntade framgång och började turnera.

Här ovan ser vi Danny Flores och resten av The Champs framföra sin stora hit live på TV någon gång kring 1960. Hur viktig låten är för dem framgår av det faktum att de har skrivit ”TEQUILA” med lika stora bokstäver som bandnamnet på bastrumman. Flores har bara mikrofon till saxen och är tvungen att falla på knä varje gång han överväldigas av törsten efter kaktusbrännvin.

The Champs ställdes snart inför samma problem som The Troggs: hur skulle de kunna upprepa sitt framgångsrecept? Men istället för att börja gräla i inspelningsstudion fann de snart på råd. Varför inte helt enkelt spela in ”nya” låtar som var en smula svåra att skilja från succéschlagern i svag belysning ? Med snarlika sax- och gitarrriff och någon annan skön catchphrase att hojta i breaken — saker i stil med ”Caramba!”, ”Where is my sombrero?” eller — mest hjärtknipande av dem alla — ”Kahlua!”

Här nedan har jag sammanställt några av The Champs mest skamlöst självplagiatoriska sånger till en Spotifyspellista:

Själv älskar jag låten ”Tequila” och kan med nöje höra hur många grova plagiat på den som helst, så jag är förstås helt nöjd …

Pee-Wee Herman bidrar till att cementera Tequilas starka ställning i det allmänna medvetandet.

Annonser

17 svar to “”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know …””

  1. Jesper Larsson (@avadeaux) Says:

    Mycket intressant, och ett mycket användbart uttryck det där med fucking fairy dust, men jag nöds påpeka att tequila i motsats till vad många tror inte är kaktusbrännvin. (Min besserwisserstolthet sväller av att jag får tillfälle att göra det just på denna så allmänt sett välinformerade blogg.)

    • David Says:

      Tack för tillrättaläggandet — nu har jag grenslat wikipeden och fortbildat mig. Härmed införs en rättelse: Tequila görs på agave, som är en kusin från Mexiko till liljeväxterna, och alls inte släkt med kaktusar, vilket jag alltså hade fått för mig.

  2. Ahrvid Engholm Says:

    Och hr Nessle är kanske intresserad av att upplysas om var ”flash in the pan” kommer från?
    Från gamla flintlåsgevär.
    Det hände att flintstycket slog an och det kom en blixt, men inget skott – fängkrutet hade inte antänts i ”the pan”, där det låg, eller så hade det antänts men det hade inte spritt sig vidare till huvudladdningen i pipan.
    Det hände att krutet blev blött,om det regnade, eller att det blåste bort ifall det var storm. Det var ett elände att kriga förr i tiden med så opålitliga vapen.
    Men sedan Knallhatten uppfanns kan alla enkelt bli seriemördare.

    –Ahrvid

    • David Says:

      Intressant … och medan vi är inne på etymologi finner jag det förbryllande att Knallhattens andliga fader heter Al Capp — möjligen kallad ”firing Capp” när han summariskt avskedade sina assistenter …

  3. Anders Engwall Says:

    Angående The Troggs så var de banne mig icke de en-hit-underverk som här utmålas. Betrakta följande sammanställning ur Wikipedia:

    http://en.wikipedia.org/wiki/The_Troggs#Singles

    Uppföljarsingeln – ”ingen större framgång” – blev således Englandsetta (till skillnad från ”Wild Thing” som bara nådde andraplatsen), och singeln därefter (med den odödliga textraden ”Your slacks are low and your hips are showing”) nådde en andraplats. Detta i England, då. I USA var det sämre beställt med listframgångarna. Tills 1967, när ”Love Is All Around” blev Englandsfemma och Amerikasjua. Därefter helmörker, dock.

    Denna b-sida från 1972 är för övrigt en höjdare, om än kanske inte textmässigt. Lester Bangs beskrivning av deras musik som ”groin thunder” var sannerligen på pricken.

    Men tillbaks till ”Wild Thing”. Denna socialrealistiska skildring från Odenplans T-banestation torde vara svåröverträffad. Notera särskilt tanten som vid ca 0:30 banar sig väg genom bandet. Inget tjafs där inte!

    • David Says:

      Ursäkta! Ditt vittra tillrättaläggande hamnade i spamfiltret — som samtidigt passade på att släppa igenom lite omisskännligt digitalt ogräs, som jag just har rensat bort.

      Okej — det var uppenbarligen mera fairydust på fanskapet än vad jag ville göra gällande. Men såvitt jag förstår förblev Wild Thing den enda verkliga världshiten på bandets repertoar, även om listframgångarna fortsatte rinna till på hemmaplan under några år.

      Tack även för Utubeklipp, som jag dessvärre inte lyckas titta på för tillfället (min browser bråkar med flashfilmer av någon anledning) men det låter mycket lovande med Troggs på Odenplan …

      • David Says:

        Nu har jag lyckats se på videon — starkt dogmainfluerad med sin naket avskalade skildring av livet i Stockholms T-bana. Och Troggs lyckas mima med stor abandon, upphöjt obesvärade av den armé av stelfrusna och stenansiktade resenärer som omger dem — och de svartklädda, brutala frunns födda cirka 1880 som armbågar sig fram över perrongen. Mycket bra!

  4. Jonas Says:

    När det gäller the Troggs, så låg ju t.o.m. debuten Lost Girl på svenska Tio-i-Topp utan att ha varit en hit i hemlandet. På tal om ängladamm så lyckades Troggs ganska bra med olika musikstilar även psykedelia, tänker t.ex. på Maybe the Madman…

  5. Jonas Says:

    Det var ju inte bara Champs som försökte mjölka Tequilakonceptet. Det gjordes massor med ripoffs, men det var nog ingen som var så framgångsrik försäljningsmässigt som Cerveza med Boots Brown.

    • David Says:

      Cerveza fick genast en plats på min spellista — som nu är utvidgad till att även innefatta andra artisters ripoffs på Tequila — och dessutom hittade jag faktisk en annan Boots Brown-låt som var incestuöst nära släkt med Champs hit — Trollin’ (som man kan lyssna på medan man skriver särskilt äreröriga nätkommentarer).

      Stort tack för detta! Och läsare som känner till andra plagiat/efterföljare till Tequila får gärna hojta till så ska jag infoga även dem i spellistan …

      • Jonas Says:

        Några noterbara:
        The Royaltones: Tacos
        Chuck Rio & the Originals: Margarita
        Danny Bell & the Bell Hops: Chili with Honey

      • David Says:

        Ah! Tack! Det var just det här jag hoppades på — låtarna levde upp till höga krav på tequilaness och är redan infogade i spellistan.

  6. Joakim Lindengren Says:

    Men har ingen svaret på den fråga som alltid förbryllat mig: Varför kör the Troggs ett lergökssolo i Wild Thing? Är det månne det som är ”the fairy dust”?

    • David Says:

      Jag gjorde faktiskt samma reflektion när jag såg videon från OdenplansT-banestation ovan — månne kan någon av bloggens mera popsprängda kommentatorer upplysa oss om huruvida det finns andra rockklassiker med lergökssolon — och om hur många av dem som sålt guld. Här finns möjligen ett föga utforskat framgångsrecept att slå mynt av.

    • Jonas Says:

      Den vanligaste förklaringen brukar väl vara att producenten Larry Page antog att demon från låtskrivaren Chip Taylor innehöll en lergök (det lär vara visslingar. Den första utgivna inspelningen av Wild Thing som gjordes av amerikanska the Wild Ones har däremot munspelssolo.

    • Anders Engwall Says:

      Inte för att jag vet, men jag kan gissa. 1966 var mitt i den där perioden då popmusiken – som Pete Townshend uttryckte det – gick i spinn. Allt tycktes möjligt, och om om man nu hade ett gäng grobianer som knappt kunde stappla sig igenom tre ackord, vad var väl då mindre sannolikt (och följdaktligen MEST sannolikt) än nån som tutar i en jäkla lergök? Det gällde att sticka ut så mycket som möjligt.

      Angående Odenplan-videon: hur i helsike fixar Reg Presley de där sidledes nackknyckarna? Grymt imponerande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: