Den sista systern

The Andrews Sisters

Jag läser att Patty,  den sista av systrarna Andrews, lämnade oss igår och tänker helt motsägelsefullt ”Herregud! Lever hon fortfarande?” — en reaktion jag dessvärre ofta har när trettio- och fyrtiotalets stora artister checkar ut från det jordiska.

Patty var den yngsta och blondaste av systrarna, det var hon som brukade stå i mitten och ofta sjöng solopartierna — så t ex här ovan i klassikern Straighten Up And Fly Right.

Andrews Sisters var oerhört stilbildande under fyrtio- och femtiotalet, och deras enorma framgångar ledde till en gyllene era för close harmony-grupper i allmänhet och systergrupper i synnerhet, som nedanstående Spotifyspellista bär visst vittnesbörd om:

När jag tänker på Andrews Sisters ser jag dem framför mig i piffiga lottakårsuniformer, synkront svängande på höfterna och swingsynkoperande med sömngångaraktig säkerhet. Systrarna är på något vis själva sinnebilden för det swingsjungande, självsäkra USA som kom till Europas undsättning efter Pearl Harbour. Man kunde nästan tänka sig att det amerikanska infanteriet marscherade i boogie woogie-takt,  åtminstone när man hörde sånger som(Therell Be A) Hot Time in the Town of Berlin:

Och eftersom USA är immigrantnationen framför andra är det väl ytterst passande att dessa amerikanska arketyper hade en norsk mamma och en grekisk pappa — och att deras största hit Bei Mir Bist Do Schön  var en uppjazzad version av en gammal judisk folkvisa.

Min personliga favorit med systrarna har också ett något blandat ursprung — en textsatt insjungning från 1947 av det armeniska snillet Aram Chatjaturians suveräna Sabeldans. Den kommer gå varm idag …

Advertisements

2 svar to “Den sista systern”

  1. Urban Says:

    Det händer också mig ganska ofta att jag överraskas av att de avlidna var vid liv.

    Jag noterar med viss fröjd att de sjungit in ”Three caballeros” och att filmen där man kan se K Anka jaga damer på stranden ligger på du-tuben. Vilket alla säkert märkt långt före mig. Nu har jag hursomhelst en timme räddad, när jag nu kan få en sådan.

    U.J.

    • David Says:

      Ja, det var ett par år sedan jag såg Tre Caballeros — tycker mig minnas hur Clarence Nash/Donald Duck hojtar ”Hooh Booy!” när kameran sveper över en strand full av fyrtiotalstjejer … Själv har jag filmen på DVD någonstans, om jag inte har skänkt bort den till min bror …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: