Sovjetjazzens mysterier — eller: Stalins största stjärna driver redlöst utanför Irlands kust

utesov

Leonid Utiosov och gänget ger järnet

Vissa saker tror man bara inte finns. Ta till exempel jazzmusiken under Stalintiden.

Säg sovjetiskt trettiotal och jag tänker kanske på Moskvarättegångar, utrensingar, den första femårsplanen.

Jag tänker under alla omständigheter inte på vildsinta sångare som öser loss under utstötande av fältropet ”Djaz! Djaz! Djaz!”

Men på spellistan ovan är det just det vi får höra — vid sidan av en mera inhemskt färgad, melankolisk ödesjazz vars mollackord klingar ännu mörkare när man sitter med historiens facit på hand.

leonid_utesov_esli_lyubish_naydi_2004_flac_1140439

Leonid Utiosov lyssnar till husbondens röst — eller möjligen ledarens och lärarens …

Mästaren inom den ryska ödesjazzen är sångaren Leonid Utiosov. Om lyssnaren tycker sig höra ännu mera klezmerklanger än vad som är vanligt i trettiotalets populärmusik beror det kanske delvis på Leonids ursprung — hans dopnamn var Lazar Iosifovich Weissbein.

Och trots att den antirasism som Stalin sade sig förespråka inte räckte så långt att den även innefattade judar hade Utesov en lång och lagerkrönt karriär innan han dog 1982.

7HU4lASvVgw1kIDNGEeNCRHloKn

Ljubov Orlova på den tiden hon styrde skeppet i stället för att vara det — affisch för filmen Volga, Volga

Den mest maniskt uppsluppna jazzlåten i min samling står dock Ljubov Orlova för — hon låter en smula som en Musse Pigg som skådat för djupt i heliumballongen. Den engelska titeln på sången är också suveränt fantasieggande i sin nakna kryptiskhet: ”I Have a Gun In the Sky I’ll Go”.

Mysteriedimmorna lättar en aning när vi ser sången i sitt sammanhang — som ett nummer i filmen Цирк / Tsirk (d v s ”Cirkus” — den svenska titeln är ”Röda artister”) från 1936.

Den amerikanska sångerskan Marion Dixon showar loss på cirkusen — och som anstår en film kallad ”Cirkus” får vi även se en sovjetisk Chaplinimitatör. Orlova börjar sjunga vid 2:25. Numret är försett med ett slags sporadiskt förekommande ”textning” som hjälper oss att förstå vad det är som pågår … OBS! Mosfilm, eller den oligark som övertagit Mosfilm, har sålt reklamplats till denna sovjetiska klassiker — vilket känns tämligen symbolmättat, och även innebär att ni måste gå till U-tube, och blir tvungna att utstå några sekunder svensk reklam innan ni kommer till klippet. Jag beklagar denna olägenhet.

Ljubov Orlova — trettiotalets stora sovjetiska filmstjärna — gestaltar här den amerikanska cirkusartisten Marion Dixon, som verkar tjänstgöra både som kabaretsångerska och kanonkula i manegen, vilket bidrar till att förklara både hennes maniska maner (hon är amerikan) och sångtiteln.

Rollen skiljer sig en hel del från vad jag väntar mig av Orlova — tidigare har jag bara sett henne som överkvinna bland fabriksarbetare i ett fantastiskt avsnitt ur Светлый путь (Den ljusa vägen, 1940), där hon i ett närmast sagoaktigt, surrealistiskt sångnummer sköter en hel textilfabrik på egen hand och oförtröttligt marscherar mellan maskinerna medan hon kvittrar som Snövit:

Textilindustrinumret ur Den ljusa vägen — med anställda som den sagolikt skönsjungande Orlova uppfylls produktionsmålen på ett dygn.

Ytterligare ett mysterium: Orlovas ohöljt Sovjetpropagandistiska filmer visades i Sverige redan när de kom, har jag just upptäckt — Den ljusa vägen hade svensk premiär 29 september 1941, och Röda artister gick upp redan 24 maj 1937. Det hade jag inte trott.

roda_artister_36

På den svenska affischen får vi veta att Röda artister utgår från en pjäs av författarfirman Ilf och Petrov — och plötsligt är det väldigt få grader Kevin Bacon mellan Orlova och Mel Brooks, som filmade Ilf och Petrovs skälmroman 12 stolar, i Sverige visad under titeln Det våras för svärmor.

Och under mitt vilda googlande för att kartlägga Ljubov Orlovas liv och karriär gör jag den kanske mest förbryllande upptäckten: Trettiotalets främsta sovjetiska filmstjärna är ett hett namn i nyheterna just nu, våren 2013.

Rederiet som ägde kryssningsfartyget Lyubov Orlova gick tydligen i konkurs, skeppet skulle skrotas, men slet sig under transporten till skrotningsplatsen och driver i skrivande stund som ett spökskepp, en modern Marie Celeste eller Flygande Holländare, på de sju haven. I början av 2013 siktades skeppet utanför Kanada och 24 februari befann det sig enligt uppgift 1300 sjömil från Irlands kust.

Orlova fortsätter vara en symbol — men hon är inte längre idealarbeterskan, utan Sovjetstatens redlöst drivande spökskepp …

orlova-1

Något senare tillägg: Märkligt — när jag betraktar bloggen i iPaden är klippen ovan inte inbäddade, utan bara länkar. Men i gengäld slipper man reklamen när man klickar på dem. Om man däremot tittar i Firefox — som jag gjorde när jag skrev — är de inbäddade och reklammättade. Är det en klassfråga? Är det så att Appleanvändarna åker businessclass och slipper reklamen? Medan de som surfar med ett gammalt gnissligt XP-operativ och använder Firefox behandlas som fattiga kusiner från landet …? Egendomligt är det hursomhelst. Avgå, U-tube!

Ännu senare tillägg: Efter diskreta påstötningar från mina vackra och begåvade läsare har jag nu ändrat Ljubov Orlovas och Leonid Utiosovs namn så att de är transkriberade efter svensk praxis.

8 svar to “Sovjetjazzens mysterier — eller: Stalins största stjärna driver redlöst utanför Irlands kust”

  1. Jonas Wiklund Says:

    Nja, du är nog automagiskt inloggad med din google-användare på youtube och de noterat att du redan sett reklam före filmen.

    Gissar jag.

    • David Says:

      Aha — tack för tips! Jag ska prova att logga ut och se om det hjälper. Men de här kommersiella KGB-funktionerna som blir alltmer utbredda på Internet är ganska obehagliga, synes det mig …

  2. Gunnar Gällmo Says:

    Under Stalins käre kollega längre västerut lär vissa entusiaster ha hälsat varandra med ”Swing Heil” – och om det inte är sant är det vläl påhittat.

  3. Lotten Bergman Says:

    Jag (som alltid fokuserar på det viktiga och centrala i en historia) häpnar över det drivande fartyget och har letat fram mer information om henne, tipsat mina vänner, skrivit ut en bild som jag ska sätta upp och rama in (kanske i omvänd ordning). Jag känner nu att jag är kryssningsfartyget Lyubov Orlovas största fan.

    • David Says:

      Ja — jag stimuleras också av det blotta faktum att det fortfarande kan finnas spökskepp, så jag iför mig också gärna team Orlovas långa fladdrande supporterhalsduk …

  4. Magnus Andersson Says:

    Jag fick i gåva från en Rysslandsfarare för några decennier sedan LP-n ”Anthology of Soviet Jazz – Night and Day” på det sovjetiska skivmärket Melodija, där Lenoid Utiosovs jazzorkester står för titelspåret.
    http://www.gemm.com/store/WANDERER/item/UTESOV-JAZZ-ORCHESTRA-ANTHOLOGY-OF-SOVIET-JAZZ-NIGHT-AND-DAY-LP/2008764586
    Den vårdar jag ömt.
    Den inspelning med Utiosov man helst vill höra är kanske det som översätts ”Co-operative Lullaby”.

    Att våga sig på en så humoristisk titel i Stalins Sovjet verkar vådligt.

    Men icke ska vi väl kapitulera för den angloamerikanska kulturimperialismen när vi skriver ryska namn? Ljubóv Orlóva och Leoníd Utiósov bör varje svensk skribent, rättrogen kommunist eller ej, translitterera dessa SSSR:s folkkonstnärer.
    (Utjossow skriver tyskarna – det ser kul ut – och till och med engelska Wikipedia translittererar honom berömvärt nog Utyosov. ”Ut-jósov” skulle kanske egentligen ge den bästa bilden av uttalet för svensktalande.)

    • David Says:

      Tack för intressant info! Att den kooperativa vaggvisan sjungs till melodin ”Ingen rädder för vargen här” är onekligen en händelse som påminner en del om en tanke …

      Och du har förstås helt rätt när det gäller de engelska transkriptionerna — ofta brukar jag i alla fall ha vett att be om ursäkt för att jag inte har hittat en svensk namnform till kyrillerna. Så t ex i min text om Natthäxorna, det 588e nattbombarregementet:

      https://davidnessle.wordpress.com/2009/11/08/nachthexen-det-stora-fosterlandska-krigets-obesjungna-hjaltinnor/

      Problemet är bara att jag inte själv är tillräckligt bra på att transkribera kyriller för att våga mig på att ”översätta” engelska namnformer till svenska — visst vet jag att ”sky” blir ”skij” och så vidare — men det är mycket jag inte vet, och hellre än att det blir fel på två språk låter jag det vara rätt på ett.

      Som jag ser det är huvudsaken att det inte blir några tryska transkriberingar kvar i texten: ”Anton Tschechoff” — nu får ni väl ta och lugna ner er …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: