Huvudnyheterna 16: Medkänsla med Björn Skifs

Eller ladda — sent om sider — neder genom att högerklicka HÄR (Tack Urban för påstötningen!)

Vår Tarantinodiskussion rasar vidare — nu understundom understödd av argument.

Dessutom: sociopati och stamlojalitet — hur långt är man beredd att utsträcka sin medkänsla — och vad säger det om ens personlighet?

Barnens beteendevetenskapliga laboratorium: ständigt nya hållfasthetstester av de vuxnas psykologi och relationsbandens bungy-elasticitet — som t ex när David spelade avsvimmad på en skidutflykt under mellanstadiet för att undersöka sin frökens responser (de visade sig vara avgjort negativa).

Hitchocks Sabotage (1936) — ”An abuse of cinematic power”.

Kontraktet mellan upphovsman och läsare/lyssnare/tittare: problemet när det blir konstigt — t ex genom alla dessa ”opålitliga berättare” som författarna har varit så förtjusta i under de senaste decennierna.

Varför är det svårare att känna medkänsla med personer som inte verkar ha några pockande behov?

Det vill säga: Varför är det så svårt att känna medkänsla med Björn Skifs?

Sedan kommer vi in på problemen med gestaltningen av våld och död i underhållningsfilm och förströelselitteratur — som David exemplifierar bland annat med nedanstående skämtteckning av James Thurber:

I likhet med Agatha Christies romangestalter så har Thurbermänniskorna inget blod i ådrorna …

Här nedan ser ni ännu en Thurberteckning. Den har — kanske inte helt överraskande — inte med någonting att göra överhuvudtaget:

Rättelser: Det var tydligen Francois Truffaut som kallade scenen med barnet och bomben på bussen i Hitchocks Sabotage för ”An abuse of cinematic power” — men Hitchcock höll med. Filmen var inte heller från tjugotalet som David vårdslöst drog till med utan från 1936.