Space Operans hjältetenor

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

20 svar to “Space Operans hjältetenor”

  1. Jacob Says:

    Reynolds vart ju flott, läste också ut Revelation Space häromnatten, tack för tipset!

    Och absolut! Sense of wonder är fett kalas, xenoarkeologin likaså, men hos Revelation Space saknade jag nog mer av ”sociologi-aspekten”.
    Dvs, hur relaterar olika individer, arter, folkgrupper, framtida klaner, förbund, nationsbildningar till varandra? Och varför? Vad motiverar dom? Min sense-of-wonder går igång på ”historilektion med tummen på snabbspoliningsknappen” – så själv får jag puffa för Olaf Stapledon:

    http://en.wikipedia.org/wiki/Star_Maker

    Sannolikt oöverträffad i anspråk (hela universeum, och dess skapare förklaras, något Reynolds också ger sig på, men – i mitt tycke – inte med lika mycket ”hjärta”, eller originalitet…).

    Star Maker är rätt knäckande, särskilt som den gavs ut 1937, det gav mig en extra ”sense of wonder” – att Stapledon själv var så före sin tid: Jag citerar från Wiki:
    ”Stapledon imagines alien biologies, minds and civilisations radically different from human ones. But unlike in Stanisław Lem’s Solaris, all these are supposed to be fundamentally similar in the long run, since all are governed by the same Darwinian and Marxist laws of development. Some of Stapledon’s ideas for alien minds, such as collective intelligence, seem far ahead of their time, anticipating recent ideas about swarm intelligence and the general fascination with networks. He also mentions the idea of virtual reality in the first and most Earth-like alien world visited, in the form of an apparatus that directly affects sense centres in the brain. The idea of entire worlds as spacecraft is used several times.”

    • David Says:

      O! Vi kan gräla om Reynolds sociologi i nästa podd. Jag håller inte riktigt med om att den aspekten saknas — kaparna/kosmonauterna Ultras med sin extrema kultur t ex — för att inte tala om Shrouders och Jugglers, så mycket mer främmande kan väl inte utomjordiska livsformer vara …

      Dessutom verkar sociologiaspekten blomma ut mera i Chasm City som utspelar sig trettio år innan Revelation Space i Yellowstone-systemet, just när det håller på att duka under i Melding Plague.

      I RS är de ju ute i rymden och har dessutom stora delar av besättningen kryofryst (for freshness) — då finns det ju inte utrymme för att utveckla de aspekterna lika mycket …

      • Jacob Says:

        Ja! Vi måste gräla om detta i nästa podd (sannolikt e 4/11, lägger just sista händerna vid ny kortfilm).
        Ultras är speciella absolut, men dom resonerar ju med varandra på ett ganska ”normalt” sätt…

        Jag hade väl tänkt mig att _någon_ form av förändring vad gäller exvis lojalitet skulle komma av att resa tillsammans i åratal, från att vara _helt _ beroende av andra att vakta kryo-kammare etc… alltså borde ”lojalitet” för dessa betyda något alldeles speciellt… men absolut, sense of wonder kickade igång på skeppets ålder, t ex varför var det så _stort_ men med ändå så få personer i?

        Reynolds hade ju också ett charmigt upplägg att börja i lösa trådar, respektive person stenhårt in-medias-res för att sedan knyta ihop det mer, början var schysst… likaså var mkt namngivning fin.
        Och back-story-mytologin med ”dom 80″… mer om stilfigurerna i denna diskussion:

        http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.php/NightmareFuel/AlastairReynolds

        Vi måste också gräla om Gone Girl och kanske om Sharp Objects. Här finns mkt att diskutera också…

      • David Says:

        Artar sig till ett litteraturtema …

        Den här grejen med De 80 verkar vara en del av handlingen i Chasm City — Calvin Sylveste är inte bara en betasimulering av sitt forna jag utan lever fortfarande i den här boken …

  2. Ahrvid Engholm Says:

    Stapledon tyckte jag var för svepande. Typ, ”…och år 2 000 000 utvecklade människorna vingar och flyttade till Venus”. Jaha? Verkligen? Ett enda jättelikt ”tell”. Reynolds har jag inte läst.
    Av de gamla författarna har nog Heinlein och Clarke skrivit de bästa rymdäventyren. En jag gärna puffar för är Jack Vance. Demonfurste-serien, Magnus Ridolph m m.
    VIll man ha den äkta pulpkänslan kan man gå till Edmond Hamilton och Kapten Frank!
    ”Den isande känslan av köld som sipprade in i i det lilla rummet var otäck…” Ungefär så börjar Kapten Frank och Rymdkejsaren.

    –Ahrvid

    • David Says:

      Jag i min tur har inte läst Olaf Stapelvara.

      Men Heinlein från den gyllene eran medan hans redaktörer fortfarande hade fritt fram att ansa mästaren med machete återvänder jag till då och då med stort nöje. The Door Into Summer kan vara den bästa tidsreseromanen. Och By His Bootstraps är en av de bästa tidsresenovellerna — båda av Robert Anson.

      Edmond Hamilton har faktiskt skrivit några tungt SOW-iga romaner. Jag misstänker att Berra Bråkig — Översättaren av Rymdkejsaren — haft ett finger med i spelet när det gäller den herostratiskt ryktbara inledningsmeningen …

      Och Jack Vance har faktiskt förekommit som referenspunkt hos flera recensenter när de talat om Alastair Reynolds estetik — det kanske kan locka …

      • David Says:

        Ja — nu har jag kollat upp inledningsmeningen ifråga med hjälp av Amazons Look Inside-funktion, och kan konstatera att det hänt något med den på vägen mellan de båda nordgermanska tungomålen.

        Så här lyder texten nämligen i original:

        The chill, uncanny breath of a dark menace millions of miles away pervaded the spacious, softly lit office high in the greatest of New York’s mighty towers.

        The man who sat there at an ebonite desk was worried.

        (Ja — det där sista hörde strikt talat till nästa mening, men tänk er själva — ett helt skrivbord av hårdvulkaniserat gummi. Det är vad jag kallar för bakelitpunk … )

        Meningen är som synes generöst behängd med små julgransprydnader — superlativ, adjektiv — nästan så att grenarna släpar i marken. Ändå tycker jag nog att den svenska översättaren har hamnat en smula snett — till att börja med står det såvitt jag förstår ju inte vad han påstår att det står står. Ett står för mycket där. Super-står. Uff.

        En isande, kuslig fläkt från ett många miljoner mil avlägset mörkt hot uppfyllde det stora, svagt upplysta kontorsrummet på översta våningen i den storslagnaste av New Yorks mäktiga skyskrapor.

        Påstår jag att det står står står. På ett ungefär. Men det är — som ni märker — inte världens tacksammaste mening att översätta.

  3. Viktorentzauberung Says:

    ”mellan de båda nordgermanska tungomålen.”

    Jan Terje Faarlund-fan?

    • David Says:

      Njae — jag vill inte riktigt gå så långt att jag påstår att engelska är samma sak som norrön tunga rakt av, vilket Jan Terje Faarskalle verkar vilja hävda.

      Men de nordgermanska anglerna och sachsarna talade proto-tyska, som blev tämligen kreoliserad och danskifierad av invaderande vikingar.

      (Och sen blev engelskan i o f s ännu en gång kreoliserad och frankofierad av invaderande normander som pratade medeltidsfranska med stark latinsk anstrykning, så kallat ”fratin”, men det påverkade ju mest ordförrådet och knappt alls grammatik och övrig struktur, så det ignorerar jag.)

      Engelskans synnerligen simpla grammatik och därigenom goda förutsättningar för att tjänstgöra som världsspråk kommer sig förmodligen av att språket har kreoliserats stenhårt av minst två invasionsarméer.

      ”Britons never never never shall be slaves”, som det heter i visan. Yeah. Right.

  4. entzauberung Says:

    Jag syftade mer på att engelska traditionellt sett inte ansetts vara nordgermanskt alls, men det är kanske jag som fattar trögt nu? :)

    ”Britons never never never shall be slaves”, som det heter i visan. Yeah. Right.”

    Det här komplicras ju mer av att ”britons” ursprungligen syftade på de kelter anglosaxerna ganska framgångsrikt försökte driva ut i havet..

    • David Says:

      Ja — även om angler och sachsare uppehöll sig i norra änden av det germanska språkområdet blir ju inte deras språk per automatik nordgermanskt för det — jag slant med tanken, som sker ibland.

      Engelskan är alltså en skön mix av forntyska och vikingatidsdanska, ymnigt kryddad med fratinska glosor av invaderande normander.

      Däremot skedde såvitt man kan se knappt några som helst lån från de stackars keltiska urinvånarna, som — som du säger — mest bara sprang till skogs eller havs …

      • entzauberung Says:

        Efter att ha kommit en del i kontakt med irländsk gaeliska då jag bodde där har jag en viss förståelse för anglosaxerna. Nu hade väl inte det keltiska skriftspråket uppstått då germanerna kom, men annars kunde man tänka sig att det lät så här:

        ”Jaså, det här a:et ska uttalas som i pga att det följs av en frikativ konsonant…och av åtta bokstäver i det här ordet är sex stumma, säger du. Jaha, det är alltså meningen att det här ordet ska börja på ”mh”…du vet jag tror vi skiter i det här. Ni kan behålla ert hittepåspråk för er själva”:

      • David Says:

        Ja — Myles na gCopaleens satiriska klassiker An Béal Bocht ska tydligen uttalas An Véal Vocht — beroende på någon finess i den gaeliska ortografin vars meningsfullhet undflyr mig. Tacka vet jag språk där de stavar som det låter — som finskan med sina dubblerade långa vokaler. Mer sånt, säger jag.

  5. Ahrvid Engholm Says:

    Angående Kapten Frank är det inte säkert att Amazons Look Inside utgick från samma upplaga som Berra Med Kepsen översatte från. Cpt Future and the Space Emperor kom dels i sitt pulpmagasin på 40-talet, dels som paperback på 60-talet och har sedan dessutom utkommit i en ny upplaga nyligen (USAs Nationalupplaga av Edmond Hamilton, eller så – Strindberg, släng dig i Kometen!). Mellan utgåvor kan ändringar ha skett. Man kanske plockade fram Hamiltons originalmanus, där det hänger bakom glas bredvid The Declaration of Incontinence, och letade fram de adjektiv någon illvillig redaktör bränt bort med sin blaster.
    Det som är litet kul med Bertils översättning är hur innehållet pumpas upp (”den ISANDE känslan av KÖLD som SIPPRADE”) för att sedan plattas ut mot golvet. Denna måleriska fasa var något så trivialt som ”otäck”… Det kallas tydligen på ärans och gäldenärernas språk ”bathos” (gr), enligt farbror G. O. Ogle ”the ‘let down’ after a hyperbole”.

    –Ahrvid

    • David Says:

      Tanken på textkritiska Edmond Hamilton-utgåvor ger mig en mild svindel. Men något säger mig att texten som Bertil utgick ifrån knappast kan ha divergerat så kraftigt från originalet som hans översättning ger vid handen …

      Jakten efter fakta i målet fortsätter …

  6. Ahrvid Engholm Says:

    Man bör inte underskatta Berra som översättare. Han översatte (mycket bra) min ”Ledtrådar” ur Mord på månen till engelska – jag kunde nog ha gjort det själv men han var snabbast på hanen – som blev utmärkt och sedan dess gått i ett par engelska antologier.
    En natt, under besök för att promota sagda novellsamling, satt jag och läste hans översättning av Frank Grubers The Pulp Jungle, som jag tyckte verkade finfin. (Den har aldrig kommit på svenska, men Bertil blev så entusiastisk över denna klassiska exposé över den gamla pulppuliceringsindustrin att på eget initiativ översatte hela boken. Är någon intresserad finns manuset i en pärm på övervåningen i hans skånelänga.)
    Det senaste är att han gett sig i kast med att översätta första kapitlet i oöversättliga Finnegan’s Wake, av James Joyce… Kommer som nästa julbok från Zenzat.
    Jag tror inte han avsiktligt skurit och ändrat. Han har mycket respekt för Edmond Hamilton. Det bör ha varit en fråga om skillnader mellan olika Hamilton-utgåvor. Det är omskrivet att redaktörer kan vara ganska omskrivande.
    Det blir iaf en (”textkritisk”? vet ej) komplett nyutgåva av Kapten Frank! B3ngt-Olo4 Rin6berg jublar i sin grav. Hittills tre volymer från Haffner Press:

    http://www.haffnerpress.com/series/the-collected-captain-future/

    –Ahrvid

    Ps. Här skriver jag om Bertil och Joyce:

    http://www.freelists.org/post/skriva/Wow-Berra-tacklar-Joyce

    • David Says:

      Wow — Haffner Press verkar vara fornpulpens frälsare — de publicerar nyutgåvor av Badly Made Wellpapp — eller Stanley Wade Wellman som han kanske hellre vill heta … fascinerande …

  7. susi holmgren Says:

    Hej!
    Förstår det som att du gillar Frank Heller! Då kommer det här två bra tips om denne Sveriges förste store internationellt kände äventyrsförfattare. mång ahälsningar från Susi Holmgren på Stadsbibblan vid Sveavägen 73. Fri entré och varmt välkommen!

    Frank Heller – äventyraren – Onsd. den 6 november 2013 kl. 18:30

    Frank Heller lyckades redan från debuten på bokmarknaden 1914 göra stor succé. Även utomlands översattes han snabbt och sålde bra.

    Professor Dag Hedman ger en rundmålning av Frank Hellers märkliga epokskapande författarskap inom olika genrer.

    Författaren med ett lika märkligt levnadsöde, som flera av sina romanfigurer.

    Frank Heller – på scenen Lörd. den 23 november 2013 kl. 14:00

    Frank Heller – en svindlande succé i en prolog och sju tablåer

    Frank Hellers svindlande väg från lovande akademisk karriär, växelförfalskning, landsflykt, spelberoende till en av våra mest framgångsrika författare med bl.a. gentlemannatjuven Filip Collin och psykologen Dr Zimmertür framställs i ett antal tablåer där både levande och fiktiva gestalter, ja även hans samvete dyker upp.

    Medverkande: Frank Orton och Göran Wessberg. Samt sång och musik med trubaduren Bo Forssell.

  8. Ahrvid Engholm Says:

    Med tanke på att David bor i Göteborg och vi pratat om Kapten Frank, måste den sorgliga nyheten meddelas att Lasse Junell, stöttepelare i göteborgska sf-klubben Club Cosmos, avlidit. En riktig hedersman och en stark kraft inom västsvensk science fiction.
    Och ang Kapten Frank: det var han, Anders Palm och Bertil Falk som startade Pulp Press som utgav Kapten Frank och Rymdkejsaren. Lasse gillade gamla pulpmagasin. Var hemma hos honom någon gång och såg hans pulpmagasinsamling (några hyllmeter, minns ej exakt hur mycket det var – men att i Sverige ha bara några hyll-dm är redan det stort!).
    Vila i frid, Lasse! Trots att jag ovan åstadkom några meningar, saknar jag egentligen ord. All the good guys disappear…

    –Ahrvid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: