Tjugotalet i färg! Flappers i negligé! Bing Crosby med rouge! Djävulsdyrkan!

Några hållpunkter: Bing och Rhythm Kings —  00:20 – 01:20.  Gigantiska, barbenta  flappers i uniformsjackor invaderar New York (ett klipp jag tycker mig känna igen från Nattsudd) — 03:15 – 03:25

Ja — ni ser rätt. Den där spattiga killen som står i mitten och skälver av scatsångens demoner är en mycket ung Bing Crosby som verkar ha skådat en smula djupt i sminklådan.

Klippet kommer från The Jazz King — en färgfilm med ljud från 1930. Tanken svindlar.

Det vill säga — året må vara 1930, men tjugotalsstämningen är fortfarande  massiv i det här fascinerande tidsdokumentet som jag råkade snubbla  över på U-tube nu i morse.

King of Jazz - Orig - 1930

Titelns jazzkung är Paul Whiteman;  hans  orkester bildade skola för vit storbandsjazz under tjugotal och tidigt trettiotal — samtidigt som bandledaren ådrog sig jazzfariseernas vedervilja, eftersom bandet körde med skrivna solon, orkestrala arrangemang och rent allmänt ansågs ha ett alltför vattenkammat sound.

Venuti och Lang i fin form

I filmen får vi se några av tidens främsta jazzmusiker skymta förbi — däribland violinisten Joe Venuti och gitarristen Eddie Lang, legendariska efter sina insatser tillsammans med bland andra den kanoniserade kornettisten Bix Beiderbecke och bassaxmästaren Adrian Rollini  på några av tjugotalets bästa jazzinspelningar.

Ja — jag hade faktiskt ingen aning om att Hollywood producerade färgfilm så tidigt. Men detta innebär ju att något av jazzålderns dekadens och hämningslöshet fantastiskt nog har fångats på färgfilm,.

I filmen Follow Thru (1930)  framför en viss Zelma O’Neal — kan ett namn bli mera tjugotaligt? — sitt gamla slagnummer I Want to Be Bad och jag gnuggar mig en smula klentroget i ögonen. Vad är det egentligen som pågår på bildskärmen.

Låt mig försöka summera:

00:00 Publiken utgörs av något slags … öh … art deco-1600-talstyper

01:41 Zelma utför sin klumpfotsdans

02:01 Smådjävlar materialiseras ur en rökpuff och börjar jaga vår hjältinna

02:31 En kör av änglar sänker sig från himlen

03:34 Blixten slår ned och hela baletten förvandlas till hornförsedda raff-djävlar. Deras våldsamma jazzande leder till en allt kraftigare rökutveckling. Orkesterns trumpeter sprutar eld.

04:15 Som tur är sitter en puttenuttig Putti och spionerar på djävulsbaletten från himlen med teleskop. Han slår larm och …

04:26 Himlens brandkår rycker ut med sin futuristiska art deco-stegbil Brandkåren består också av lättklädda tjejer. Fattas bara annat.

04:31 Nu har jazzdjävulsbaletten fattat eld på allvar. Jag börjar frukta för balettflickornas säkerhet.

05:05 Zelma släcker den sataniska brasan.

Och medan detta pågår har vi alltså också fått höra låten — detta credo för vanartiga jazzjäntor:

If it’s naughty to rouge your lips
Shake your shoulders and shake your hips
Let a lady confess, I want to be bad!

If it’s naughty to vamp the men
Sleep each morning till after ten
Then the answer is yes, I want to be bad!

This thing of being a good little goody is all very well
What can you do when you’re loaded with plenty of health
And vigor

When you’re learning what lips are for
And it’s naughty to ask for more
Let a lady confess, I want to be bad!

 

Det här är faktiskt inte det enda exemplet på helvetiskt inspirerade balettnummer i färg från den här tiden — bara under dagens klickande har jag lyckats lokalisera två till. Ett av dem hade inte tillräcklig verkshöjd för att få plats i den här kavalkaden, men kortfilmen Devils Cabaret från 1930 uppfyller däremot rätt högt ställda krav på tjugotalsdekadens:

Inledningen är inte så underhållande så ni kan hoppa direkt fram till

02:17 … där sångaren sjunger längtansfullt om ”Playing with TNT”, flankerad av frejdiga flamländska mjölkstintor. Eller vad de nu föreställer. Deras förvirrande folkdräkter är dock inget långvarigt problem för redan vid

02:42 börjar baletten slita av sig de pryda utstyrslarna och frilägger sina raffiga tjugotalsunderkläder.

03:12 Våldsamt raffsetjazzande vidtar.

04:20 Jazzjäntorna åker kana nedför Satans slippriga tunga och anländer i en djävulsk nattklubb. Sen blir det lite trist dialog igen — bäst att hoppa fram till

05:45 … där ännu en djävulsbalett inleds. Den här har mera monumentaleffekter i Busby Berkeley-stil — bland annat ett gigantiskt svävande Satanshuvud. Tjejerna — å sin sida — har fått på sig tomatröda balettklänningar och djävulshorn som spretar som TV-antenner. Musiken är dock väsentligt tamare än i den förra djävulsbaletten … filmen får på det hela taget sägas ha fått klimax i förtid — ett intryck som förstärks när

09.04 Konfernciern levererar aftonens slutpoäng — ”Aaah! That’s the hell of it!”

00:19 — Tiptoe Through the Tulips rullar igång. 02:58 — Baletten är utklädd till tulpaner.

Nej — nog nu med dekadensen. Låt oss trippa på tå bland tulpaner i stället. Hortikultur och stärkande friluftsliv. Fast det är klart — sångaren framstår inte direkt som någon sportig typ. Och hur sjunger han egentligen? I en smått fjollig falsett — vad vi med en teknisk term brukar kalla för en Fjalsett …

kjell-fjalsett-forandring-lp-1982

Nu kom jag visst bort från ämnet igen. Hursomhelst — det är på något vis hjärtevärmande att konstatera att Tiny Tim verkar i en tradition. Ja, de båda falsettsångarna är så pass lika att man med fog kan tala om Tiny Tims Tiptoe Time-Warp … (I alla fall om man är beredd att sälja sin själ för en handfull allitterationer.)

Why Be Good - 1929 LC

Annonser

13 svar to “Tjugotalet i färg! Flappers i negligé! Bing Crosby med rouge! Djävulsdyrkan!”

  1. Fredrik Tersmeden Says:

    Men hur har Du kunnat missa ”King of Jazz” så här länge David? Jag beställde en VHS från USA redan i mitten av 190-talet – som jag sedan fick låta konvertera för att kunna titta på… Därefter har den dock gått varm i perioder.

    • Fredrik Tersmeden Says:

      ”Mitten av 1990-talet” that is.

      • David Says:

        Uppriktigt talat förstår jag inte heller hur jag har kunnat överleva så länge utan vetskap om den här filmen.

        Å andra sidan känns det faktiskt lite hoppingivande för framtiden — om jag har lyckats missa en sån här pärla — vem vet vilka fantastiska kulturhistoriska skatter som väntar om hörnet?

  2. Fredrik Tersmeden Says:

    Här är f ö ett klassiskt nummer redan från 1929 soom egentligen också skall vara i färg det med, men på Tuben verkar det bara finnas svartvita versioner:

    • David Says:

      Ooh — Benjamin Syrsa steppar i nederbörden. Den såg jag idag — och förundrades över de rikedomar som har samlats på U-tube sedan sist jag slösurfade en lämgre stund på sajten …fascinerande f ö att denna stämma som numera förknippas så starkt med Disney under 20-talet sjöng in så mycket … ja … rentutsagt snusk

  3. Bantil Deken Says:

    1930? Bah! Här är Anna May Wong i The Toll of the Sea, en Technicolorfilm från 1922. Inte så mycket jazz(deka)dans dock. http://youtu.be/Y6rjFuHYZWA

    • David Says:

      Okej — först har Fredrik Klensmeden haft King of Jazz på VHS sedan 190 e K — d v s långt innan Roms fall — och sedan har du sett färgfilmer från Ordovicium. Jag är — kort och gott — ohjälpligt akterseglad …

  4. David Says:

    När jag skrev det här inlägget tänkte jag i mitt stilla sinne: två personer kommer i alla fall kommentera — Tersmeden som älskar tjugotalsjazz och Bantil som har filmhistorien på sina fem fingrar. Jag blev sannspådd på bara några minuter.

    • Fredrik Tersmeden Says:

      Och som belöning för Din förtröstan kommer här länken till ett ännu ett stycke kolorerad musikalisk extravaganza årsmodell 1930 (där sens moralen, liksom i fallet ”I Want To Be Bad” är något oklar):

      • David Says:

        Jag väljer The Lockstep framför Jailhouse Rock alla dagar — cellsamt fängslande, för att nu tala med Dalapolisens Spelmän …

        Ho-ho! Humor!

  5. Fredrik Tersmeden Says:

    David – jag kan nu även bekräftiga i Din minnesbild av att Paul Whitemans jättedansöser från ”Happy Feet” har figurerat i Nattsudd. Titta 0:49 in i denna klassiker:

    • Fredrik Tersmeden Says:

      ”Bekräftiga”. Vad fasen är det för ord? Jag tror mitt tangentbord har en egen (ill)vilja.

      • David Says:

        Arkivarien kommer till undsättning– som så ofta. Vad vi ser är alltså natten som nalkas i galopp. F Ö ägnade jag gårdagskvällen åt att se på tyskspråkig, otextad operett, så ordet ”bekräftiga” låter inte särdeles skräckeligt och narrhaftigt i mina åror.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: