Det är lite egendomligt med könsfördomar — hur inrotade stereotyperna än är så rasar de som korthus så snart det blir kris.
Ett exempel: Om alla män är borta i Europa och bekrigar barbarer går det plötsligt alldeles utmärkt att låta mor i huset och hennes döttrar montera flygplanskroppar, svetsa fartygsskrov, konturstansa plåt. Det spelar ingen roll hur finlemmade och feminina de ser ut — tillochmed Marilyn Monroe drar sin skiftnyckel till stacken …
… även om hon för tillfället heter Norma Jean Doughtery (vill ni se fler bilder på mekaniker-Marilyn hänvisar vi till den här gamla bloggposten).
Det går tillochmed bra att låta tjejerna flyga planen — som man gjorde på Ferry Command — eller rent av sätta in dem i strid som skedde i Sovjet med bl a det femhundraåttioåttonde nattbombarregementet, de så kallade Natthäxorna …
Maria Ivanovna Dolina — eller om ni så vill Мария Ивановна Долина — flottiljchef för det hundratjugofemte sovjetiska störtbombarregementet
Flickorna på Ferry Command är flygredo
Ja, kvinnorna tar tillfället i akt på alla fronter. En viss Frances Carroll blir bandledare och grundar The Coquettes, med den suveränt svängiga Viola Smith bakom batteriet:
Systrarna Ross visar i stället prov på ett annat slags feminin flexibilitet …
Systrarna Ross sjunger Solid Potato Salad och utför det mest häpnadsväckande kroppsvrängeri jag har sett i hela mitt liv.
Jag vet inte om det beror på att jag själv har lite ont i ryggen idag, men jag kan inte se det här klippet utan att grimasera en smula, och kände mig genast tvungen att kontrollera på Wikipedia att inte systrarna blivit rullstolsbundna genom sina övningar.
Rosie the Riveter — själva sinnebilden för styrka och självförtroende
Men efter ett tag kanske de könskonservativa krafterna började bli en smula nervösa. Fyrtiotalets unga kvinnor var nämligen inte så lite lössläppta, vilket det här klippet med Betty Hutton torde demonstrera:
När kriget väl var vunnet svängde tidsandan raskt. Nu gällde det att mota tillbaka kvinnorna till hus och härd och försöka dämpa deras självförtroende och känsla av oberoende ett antal snäpp — vilket förmodligen är ett av skälen till att femtiotalets kvinnosyn kom att bli så krampaktigt konservativ.
Kort sagt: ett steg framåt och femton tillbaka.
Lunchrast på Lockheedfabriken, oktober 1942
(De fantastiska färgbilderna på Rosie the Riveters systrar kommer från Library of Congress Flickrflöde — ni hittar fler fascinerande fyrtiotalsfärgbilder HÄR. )
april 22, 2014 kl. 4:25 e m |
Intet nytt under kjolen. Det finns historiker som tror att de gamla grekinnorna hade en starkare ställning i det auktoritära Sparta än i det ”demokratiska” Aten – eftersom spartangubbsen var ute och slogs för jämnan, så vilka fick då se till att det ekonomiska funkade på hemmaplan? (Ungefär som vikingahustrurna ett drygt millennium senare.)
april 22, 2014 kl. 6:51 e m |
Okej — lösningen är att lura i löskekarlarna att det är örlog i vassen så att de försvinner från hemmets härold … Okej. Jag tror jag börjar om: Lösningen är alltså att lura i männen att det är väpnad konflikt på gång så att de lämnar hemmafronten i fred. Något beklämmande i så fall …
april 22, 2014 kl. 7:07 e m |
Och sällan har vi väl – före 1900-talet – haft så många starka och mäktiga kvinnor i Sverige som under och strax efter stormaktstiden. Samma sak där: männen var stupade eller fångna hos ryssen och hustrurna fick driva gårdar, gods, bruk och annat där hemma.
april 22, 2014 kl. 4:58 e m |
Rosie pastisch med Limor Fried från Adafruit här :
http://vistet.posthaven.com/gissa
adafruit syftar tillbaka Ada Lovelace som arbetade med Charles Babbage på the difference engine , den viktorianska drömmen om mekaniska kalkyler och mumma för steampunkförfattare – avstampet blev mycket William Gibsons och Bruce Sterlings bok som hette just .. The Difference Engine.
april 22, 2014 kl. 6:58 e m |
Ah! En gammal goding från våren 2011. Visst var livet enklare då, man tog dagen som den kom … var var jag … hursomhelst: både Babbage och Gibsons och Sterlings bok har förstås figurerat på bloggen förut, bland annat här:
https://davidnessle.wordpress.com/2010/02/09/datorpionjar-forfoljd-av-positivhalare/
F ö är Difference Engine fortfarande den enda riktigt bra Steampunkbok jag har läst — ja, vid sidan av Mörkrets Furste eller Djävulstornets hemlighet av den svenska steampunkens fader, Sam J Lundwall …
april 22, 2014 kl. 7:13 e m
När jag googlar efter bilder på mörkrets furste upptäcker jag till min förtjusning att Lotta Olsson hyllade Lundwalls bok i DN häromåret:
Hurra, säger jag. Resten av denna panegyrik återfinner ni här:
http://www.dn.se/dnbok/brinner-for-sf-sam-j-lundwall-har-alltid-varit-fore-sin-tid/
april 25, 2014 kl. 2:44 e m |
När lugnet infinner sig ska samhällsbärarna tillbaka till spisen…