Kampen om den mest krystade kändiskommersen

Om skräckmästaren Vincent Price gillar de här russinen så är de säkert bra.

Om boxningsvärldsmästaren Muhammad Ali tycker att de här kackerlacksfällorna är effektiva så är de säkert bra.

Om Raymond Burr — TV-s Perry Mason — anser att E-Z Safety Glass är bäst för bilen så är det säkert bra.

Om Doris Day föredrar den här ångvälten framför alla andra på marknaden förekommande fabrikat …  vänta nu ett litet ögonblick …

Okej. Jag tror vi har en vinnare.

Något senare tillägg: Jag har förstås skrivit tidigare om  sällsamma celebra sellouts av mera samtida snitt — såsom Bob Dylans underklädsreklam och Johnny Rottens odödliga reklamfilm för British Country Butter — och den texten återfinner ni HÄR.

 

De tre männen i den brinnande ugnen, Shadrak, Mesak och Abednego

Ett något udda faktum när det gäller Shadrak, Mesak och Abednego: de heter inte så.

I dopattesten står det Hananja, Misael och Asarja. Shadrak, Mesak och Abednego är deras Babyloniska slavnamn. Jag hänvisar till 1917 års bibelöversättning:

Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda barn. Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

För att ytterligare förvirra bilden har styckets hjälte Daniel alltså också ett slavnamn — Beltesassar — men det används påfallande sällan när man återberättar Bibelhistorier — kanske delvis för att det är  lätt att förväxla med Belshassar (ni vet — han som drack lättgrogg ur en gyllene dopfunt han stulit ur templet i Jerusalem och sedan fick se skriften på väggen).

I King James Bibel vägrar S, M & A att knäböja inför ”A golden idol”, vilket får mig att se en vision av hur de vägrar ge sin tribut till en mer än vanligt guldpaljetterad Liberace. Nu kräver jag att TV-programmet ”Idol” byter namn till ”Avgudabelätet” i konsekvensens namn …

Den israelitiska trion vägrar alltså att knäböja inför guldstatyn som kungen nyss högtidligen har avtäckt vilket får Nebukadnessar att raskt ge order om extra eldning. Den mest märgfulla skildringen av episoden hittar vi — kanske inte helt oväntat — i Karl den tolftes Bibel:

Och härolden ropade öfwerliudt: Thet låter eder sagt wara/ J all folk/ slächter och tungomål: At när J hören basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ lutor och allahanda strängiaspel/ så skolen J nederfalla och tilbedia thet gyldene belätet som Konung NebucadNezar hafwer vpsättia låtit.

Men then som tå icke nederfaller och tilbeder/ han skal på samma stund kastas vthi en brinnande vgn.

Tå the nu hörde liudet af basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ och allahanda strängiaspel/ föllo neder all folck/ slächter och tungomål/ och tilbådo thet gyldene belätet/ som Konungen NebucadNezar hade vpsättia låtit.

Okej … det är väldigt mycket ”basuner, trummor, harpor, gigor, psaltare och allehanda strängaspel” i den här passagen — det medges. Jag övergår till en mera lättsmält — om än smått summarisk, sumerisk och stelbent — serieframställning:

Önskas en ännu tamare framställning hänvisar vi till sajten bibelskolan.com som har lagt upp en text med vissa ekon av Asterix och hans tappra galler:

Nebukadnessar är lycklig. Berusad av sin makt. Uppfylld av sin egen
härlighet.
Han har lyckats ena landet genom att göra staten till en reli­gion.
Alla gör som han säger.
Ingen vågar trotsa honom.

Ingen?

Jo, tre män står där långt borta, dolda för Nebukadnessars blickar.
Tre män som vågar trotsa konungen.
Tre män som vågar visa sin egen tro.
Tre män — Sadrak, Mesak och Abed-Nego.

(Tipstack till Erik Lundbom — resten av texten hittar ni HÄR)

Nebukadnessar ger order om att ugnen ska göras ”Sju gånger hetare än vanligt” — eller för att tala med Karl den tolfte:

TÅ wardt NebucadNezar full medh grymhet/ så att hans ansichte förwandlade sigh öfwer Sadrach/ Mesach/ och AbedNego; och befalte at man skulle giöra vgnen siu resor hetare än han eljes plägade wara:

”Sju resor hetare” — är det alltså härifrån som vi har uttrycket, så vitt jag kan förstå: ”siw resor” heter det redan i Gustav Vasas Bibel från 1541.

Nu nalkas vi styckets suggestiva klimax, där konungen kisar in i röken och elden och plötsligt tycker sig se fyra bolmande silhuetter:

24 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen: »Jo förvisso, o konung.»

25 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»

26 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.

27 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något bränt på dem.

(1917 års Bibelöversättning)

Det är förståeligt att Gospelkompositörerna har låtit sig gripas av denna framställning och tonsatt den — till exempel såhär:

Larry Clintons orkester bjuder på bibelstudier

But the children of Israel would not bow down
Not Shadrach, (Meshach, Abednego)
You couldn’t fool them with no golden idol
Shadrach, (Meshach, Abednego)

The king put the children in the fiery furnace
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
Heaped on the coals and the red-hot brimstone
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
It was seven times hotter, hotter than it oughta be
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

Killar — just nu upplever jag att det är sju gånger hetare än det borde vara.

Det är inte bara jag som älskar den här gospeln, att döma av hur många coverversioner det finns på den. Här nedan hittar vi do wop-gruppen The Larks hårdsvängade tolkning:

Annars är nog min favoritversion den med Kay Starr — och den återfinns (förstås) på en av mina Spotifyspellistor:

(Det är möjligen missledande att kalla listan för ”Den vita gospelns triumfer”, med tanke på att Kay Starr är i det närmaste fullblodsirokes — irokeserna kallas även för ”de sex stammarna”; däremot vet jag inte huruvida hon tillhör den namnkunnigaste stammen — mohikanerna. Å andra sidan lär Billie Holliday ha sagt att Starr var ”the only white woman who could sing the blues” — så det kanske jämnar ut sig. Och nu har jag i vanlig ordning kommit väldigt långt från ämnet igen.)

Vad var det vi pratade om? Jo — Shadrak, Mesak och Abednego. Åter till dagens text:

Som kanske har framgått av det ovanstående verkar författaren till Daniels bok gilla upprepningar, vilket ju är något av en utmaning för den som dramatiskt försöker gestalta texten. Hör bara hur Charles Laughton heroiskt tacklar alla dessa ”the princes, the governors, and the captains, the judges, the treasurers, the counsellors, the sheriffs, and all the rulers of the provinces”  — för att nu inte tala om ”the sound of the cornet, flute, harp, sackbut, psaltery, dulcimer, and all kinds of musick”:

https://ia600305.us.archive.org/24/items/CharlesLaughton-ReadingsFromTheBible/02TheFieryFurnace.mp3

(tipstack till John-Henri Holmberg)

Mysteriet med den victorianska ryggtavlan

Hörni! Förlaget har antagit en till sån där historisk deckare! Skicka ner någon till bildbyrån för att leta efter sepiabruna victorianska ryggtavlor — helst iförda hög hatt och slängkappa och med lite lätt rörelseoskärpa sådär …

Var formgivaren som gjorde ovanstående omslag till Caleb Carrs The Alienist först ut? I så fall borde han få royaltypengar från till exempel …

Och …

Och …

Och …

Och …

Och …

Okej — det sista omslaget innehöll i alla fall en trivsam scen från en obduktionssal — dit även ett hembiträde från Downton Abbey hade råkat förirra sig — pluspoäng för detta.

Visst — jag förstår att det ur försäljningssynpunkt kan vara frestande att försöka rida på en framgångsrik föregångare och så att säga åka snålskjuts på slängkappan — men finns det inte något slags gräns för hur likartade omslagen får bli?

Å andra sidan känner jag — som vän av historiska deckare — att jag inte så mycket att beklaga mig över när jag kastar ett getöga på den afrikanska litteraturen och konstaterar att en hel kontinent har reducerats till acaciaträdssilhuetter mot en rödorange solnedgång … det är onekligen värre …

(Bilden ovan kommer från sajten Africa is a Country som även visar exempel på andra omslagsklyschor och marknadsföringsmemes.)

Besläktade blogginlägg:

https://davidnessle.wordpress.com/2006/06/20/de-bla-bockerna/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/

Resan till Wiklandia

”Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter …

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

De särpräglade coverversionernas schlagerfestival

Les Pays-Bas … Neuf points!

Vilken är den mest egenartade coverversionen av en sextiotalspoplåt?

Är det möjligen Tyska Förbundsrepublikens Cindy & Bert som gör en djärv nytolkning av Black Sabbath-klassikern Paranoid? Här bjuds vi på såväl Nacht som Nebel och stora svarta hundar …

Nebel zieht in dichten Schwaden,
über´s Moor von Forest Hill.
früh gespenstich grenzt ein Irrlich,
es ist Nacht in Baskerville.

Wer verbreitet Angst und Schrecken,
Wer vernichtet was er will.
Jede sucht sich zu verstecken,
vor dem Hund von Baskerville.

Eller är det Hong Kongs bidrag — Josephine Siaios kantonesiska knasbolls-cover på Johnny Kidds Shakin’ All Over?

Vad tror ni om Paint it Black på tyska till ackompanjemang av smäktande zigeuner-stråkar med Tjeckoslovakiens egen Karel Gott-Strafe-England — som mest straffar Mick och Keith och Brian i det här fallet. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon version med rörliga bilder, men den hemvävda U-tubevideon är oväntat särpräglad, upptäckte jag just.

Särpräglad är även Indiens lokalt kryddade I Wanna Hold Your Hand, som  duett mellan Shammi Kapoor och Rajshree … (Fast om ordningen ska fram  är det Mohammad Rafi och Asha Bhosle som sjunger på ljudspåret.)

Ja, konkurrensen på coverområdet får nog sägas vara rätt mördande  — och nu har dessutom en ny storfavorit seglat upp på horisonten — Förenta staternas Ella Fitzgerald som helt oförskräckt gör hårdjazz av Creams Sunshine of your Love …

Äsch. Jag kan inte bestämma mig. Jag ger guldmedalj till allesammans.

Man kan ju inte tävla i musik ….

Och då har vi inte sagt ett ord om någon av sångerna på nedanstående Spotifylista …

(Ja jag vet — det det blev en hel del favoriter i repris i det här inlägget —  det ligger liksom i sakens natur  …)

När Sten mötte Fältspat … jag menar -skog …

Sten Nilsson och Agnetha Fältskog har hamnat i en tidsvarp som förflyttat dem till tjugotalet. Antingen det, eller också är de med i ett aningen penibelt underhållningsprogram från 1969 … Den värmländske hjärtekrossaren grimaserar intagande men Agnetha har ett hjärta av Sten — eller för Sten, det framgår inte riktigt …

Tidsvarpen tätnar. Agnetha är rena rama Doctor Who. Hon och Sten slungas först in i nutiden och sedan vidare till något slags femtonhundratal där Sylvainslagdängorna står som spön i slottsbacken…

Agnetha verkar ha kastat Sten i glashus. Eller nån annanstans. Hursomhelst har vår hjältinna äntligen skakat av sig den enträgne giljaren — men hans plats tas hastigt av en svensk stridsflygarskvadron i Saab-skapade plan … Agnetha har hoppat i den galnaste J-29 Tunnan. Man blir Jas–Gripen. Och så vidare.

Kärlekssagans slut är en smula öppet. Sten och Agnetha har återförenats i en turnebuss — och den förstnämde har för övrigt fått förstärkning av resten av Sten & Stanley. Bland busspassagerarna skymtar vi schlagerlegender som Benny Borg och Marianne Kock — mindre modsiga människors magiska mysterieturné står för dörren … Alla klappar händer och sjunger med i slagdängan Ingenting går upp mot gamla Skåne.

Siw Malmkvist ädla känslor föder.

Belsassars babyloniska barbecue och hurusom den kom av sig när någon skrev en arameisk vits på väggen

Finns det något avsnitt i Gamla Testamentet som är lika fullt av hitlistematerial som Daniels Bok?

Här hittar vi klassiker som Belsassars gästabud, eller ”Mene. mene tekel”, Daniel i lejongropen, De tre männen i den brinnande ugnen (Shadrak, Mesak och Abednego), och om vi tillåter oss att ta med ett kapitel från The uncut European version — jag menar apokryferna — så har vi dessutom Susanna i badet.

Av någon inte helt utredd anledning har jag plötsligt gripits av lust att blogga om dessa bibelepisoder.

Först hade jag tänkt beta av hela Daniels bok på ett bräde men eftersom jag har något slags regel om att inläggen helst inte får vara över en meter långa har jag nu beslutat mig för att dela upp texten i avsnitt. Först ut är …

1. Belsassars gästabud, eller ”Mene. mene tekel”!

5 Då visade sig i samma stund fingrar såsom av en människohand, vilka mitt emot den stora ljusstaken skrevo på den vitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen som skrev.

6 Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes av oroliga tankar, så att hans länder skälvde och hans knän slogo emot varandra.

7 Och konungen ropade med hög röst och befallde att man skulle hämta besvärjarna, kaldéerna ock stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de vise i Babel: ”Vemhelst som kan läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall bliva klädd i purpur, och den gyllene kedjan skall hängas om hans hals, och han skall bliva den tredje herren i riket.”

… heter det i 1917 års Bibelöversättning. Jag uppskattar särskilt att Belsassar reagerar som en fegis i en stumfilmsfars när han får syn på den övernaturliga specialeffekten på väggen.

Den kändaste varianten på motivet är förstås den jag har använt ovan — Rembrandts fantastiskt dramatiska målning från 1635.Sin vana trogen har han även inkorporerat hustrun Saskia i bilden — det är hon som sitter till vänster om Belsassar och blickar upp mot honom med något misslynt uppsyn.

Så här brukar Saskia se ut i vardagslag.

Den holländske häxmästaren har uppenbarligen läst på —  מנא, מנא, תקל, ופרסין är just rakt vad det ska stå på väggen. Men vad betyder det egentligen. Bibel 1917 ger ingen riktig klarhet, tycker jag:

Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel u-farsin.
Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det
Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt.
Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser.

¿Que? Jag förstår inte riktigt. En mera märgfull framställning bjuder gospeln Mene, Mene Tekel på:

In came Daniel,
spurned them all
and for nothing
told the bad news on the wall:

”King, stop your frolic and your flauntin’.
You’ve been weighed, and you’re found wantin’.
All your days is numbered days.
The Lord don’t like dictators or dictators’ ways.”

Belshazzar cried out, ”Man, you’re lyin’!”
But there was no use denyin’
for he saw the words divine
shinin’ out just like a cafeteria sign.

Ja, det är onekligen festligt, men jag har inte blivit så mycket klokare, så jag läser den engelska wikitexten i ämnet:

Although usually left untranslated in English translations of Daniel, these words are known Aramaic names of measures of currency: MENE, a mina (from the root meaning ”to count”), TEKEL, a spelling of shekel (from the root meaning ”to weigh”), PERES, half a mina (from the root meaning ”to divide”, but additionally resembling the word for ”Persia”).^[2] The last word (prs) he read as peres not parsin. His free choice of interpretation and decoding revealed the menacing subtext: ”Thou art weighed in the balance and art found wanting.”

Okej — det som skrämmer vettet ur Belsassar så till den grad att hans knän börjar kollidera okontrollerat är alltså ett slags arameisk göteborgsvits som är tämligen oöversättlig.

Inte undra på att passagen framstår som dunkel i både svenska och engelska bibelöversättningar … vilket inte har hindrat historien från att bli omåttligt populär — jag kan inte komma på någon annan episod som har tonsatts av så vitt skilda dignitärer som Georg Friedrich Händel, Johnny Cash och Jean Sibelius. Dessutom lever den — förstås — vidare i uttrycket ”I have seen the writing on the wall”.

Långt senare tillägg: Efter att Erik Lundbom tipsat mig om sajten Bibelskolan.com och deras fantastiska framställningar av Bibelns berättelser på ”modernt” språk så kan jag ju inte undanhålla er följande nytolkning av Belsassars gästabud:

Belshassar är en riktig playboyprins. Han ställer till med fest. Vilken fest! Över tusen personer. Vin, kvinnor, skrål! Men festen slutar mycket illa. När man får i sig alkohol släpper hämningarna och man gör många dumma saker. Då börjar lastbarheten.

(Hela texten hittar ni HÄR)

Al Feldstein ur tiden

Ett foto från 1950 på två goda vänner som kommer att utöva ett enormt inflytande över femtiotalets tidsanda — till vänster förläggaren William M Gaines och till höger tecknaren, författaren och redaktören Al Feldstein. Mellan sig har de krispiga, mintiga, nytryckta exemplar av sina serietidningar som får det att vattnas våldsamt i munnen på mig.

Serielegenden Al Feldstein dog för några dagar sedan, den 29 april — han blev 89 år gammal.

Feldstein var en slitvarg. Under åren som EC-förlagets ledande kreativa kraft tecknade han oräknerliga seriesidor och tidningsomslag i sitt synnerligen precisa, detaljmyllrande och helt säkert mycket tidskrävande maner — dessutom skrev han en stor del av serierna i förlagets utgivning och redigerade ett antal titlar.

Tre av EC-förlagets profiler — tecknaren Jack Kamen, författaren Feldstein och förläggaren Gaines (rutan är ur en serie skriven av Feldstein och tecknad av Kamen).

Allt detta är förstås imponerande nog i sig själv, men Feldstein var även central för skapandet av den moderna skräck- och SF-serien.

Atombombsapokalyps på ett Weird Science-omslag av Al Feldstein. Han var förstås även redaktör och huvudförfattare på tidningen.

Ja, man kan gå längre och säga att Feldstein var en av dem som formade femtiotalets tidsanda — den där märkliga blandningen av blind tilltro till tekniken och panik och paranoia i atombombens skugga. Decenniets UFO-hysteri var kanske ett symptom på samma kluvenhet: Precis som teknologin kunde utomjordingarna uppträda både som frälsare och förgörare.

Allt detta var Al Feldstein en av de första som fångade upp och speglade i sina serier.

UFO-paranoia på ett annat Feldsteinomslag

Det är svårt att överskatta hur stort inflytande Feldsteins serier hade för det uppväxande släkte av baby boomers som kom att genomföra sextiotalsrevolten — säkert är i alla fall att det sena nittonhundratalets ledande fyrtiotalsfödda fantaster — som t ex Stephnarna Spielberg och King — är starkt influerade av EC:s ledande manusförfattare.

Boris Karloff handlar serier med sin dotter

När Harvey Kurtzman i vredesmod hoppade av som redaktör för tidningen Mad 1955 gav Gaines jobbet till sin mest pålitliga påläggskalv. Feldstein behöll posten fram till 1984 och är alltså ytterst ansvarig för Mad Magazines gyllene år. Sedan gick han i pension.

Rätt välförtjänt, kan man tycka.

Ett mycket prydligt Feldsteinoriginal till ett Tales of Terror-omslag.