Qui est le fantôme du photomaton?

Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad  Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.

Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.

Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt,  män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.

Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt   förtjusta i Le Photomaton

LUSTIGKURRAR

Rene Magritte

Salvador Dali

andre breton

André Breton

KÄRLEKSPAR

298ac46575725d304b2836049234f9ea

Rene Magritte och  hustrun Georgette.

Salvador Dalí och blivande hustrun Gala

EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER

d857012973779a7cd5935c112ffbf440

Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.

”Qui est le fantôme du photomaton?” —  ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).

Personligen föreställer jag  mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …

 

Advertisements

9 svar to “Qui est le fantôme du photomaton?”

  1. Nils Says:

    Välkommen tillbaka, hoppas att familjen mår bra!

  2. Fredrik Tersmeden Says:

    Faktum är att det fanns fotoautomater redan på 1890-talet. I Lund stod en på Hotell Altona mittemot domkyrkan, och där har de tre herrarna i länken låtit autokonterfejera sig. Att mannen överst är läkaren Adolf Strömstedt ser väl alla liksom att tidningsmannen Waldemar Bülow sitter nere till höger, men den tredje mannen är kanske mindre känd…

  3. Kaffekopp Says:

    I Harold Lloyd-filmen Welcome Danger spelar en fotoautomat en viktig roll för att föra samman de två älskande. Redan 1929 kom den efter visst krångel och omarbetning. Som så ofta i hans filmer är det något som inte riktigt fungerar som rör historien framåt. Här en felande fotoautomat som skapar romantik.

    • David Says:

      Intressant! Har inte sett denna Harold Lloyd-rulle — och tyvärr finns den inte i min Harold Lloyd-samling heller, men den bör ju definitivt kollas upp.

      Lloyd är lite underskattad även om han ibland omnämns som ett av de tre genierna (Chaplin och Keaton är som alla kan räkna ut de andra två). Min favorit med den halmhattsprydde unge mannen är förutsägbart nog den på alla sätt halsbrytande Safety Last …

      • Kaffekopp Says:

        Då kanske jag ska ge bakgrunden. Welcome danger anses som en av de svagare filmerna i hans produktion, vilket jag inte alls förstår. Den gjordes som stumfilm först, men då i andra halvan av 20-talet började talfilmen slå igenom. Lloyd ville naturligtvis vara med i tiden, och såg till att den gjordes om till en talfilm. Stumversionen visades också, antagligen för att alla biogafer inte hade ljud. Hursomhelst så tog det ett tag innan den kom ut, så om det är den här fotoautomaten som är med, så måste den verkligen ha varit rykande försk.

        Utanför en järnvägsstation, (Redan då visste man var de skulle placeras!), får vår hjältinna ett infall och fotograferar sig i automaten. Det är emellertid något problem med maskinen som inte levererar något foto. (Den tar alltså bara ett foto, inte fyra som vi är vana vid.) Efter några bankningar på apparaten tycker hon på axlarna och går vidare. Strax därefter får även Harold för sig att fotografera sig. Den här gången går det bättre, men ger det mystiska resultatet att hjältinnan och Harold hamnar på samma foto bredvid varandra på ett nästan lite spöklikt sätt.

        Rent filmiskt är det oerhört elegant. Inte bara att man har skapat en krok för historien, där det kommer roligheter när Harold inte känner igen hjältinnan i verkliga livet. Det sätter karaktärerna med Harold som den obotlige romantikern, och den praktiskt lagde hjältinnan som inte låter vardagliga förtret lägga krokben för viktigare saker.

        Filmen ligger i den stora Harold Lloyd-boxen man kunde köpa för åtminstone några år sedan, och det finns mycket annat som är mycket bra, kanske till och med bättre än Safety Last. Problemet med Safety Last, i alla fall som jag ser det, är att den är som en ren transportsträcka fram till dess klimax i fasadklättringen. Men vilket klimax! Tänkt att det efter 90 år, trots att filmkonsten var ung, fortfarande håller som action och humor!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: