Huvudnyheterna 4 — Hanna-Barberas varseblivningsteori

I veckans avsnitt lanserar Jacob Hanna-Barberas varseblivningsteori — och ovan ser vi de både animationskolporatörerna William Hanna och Joseph Barbera omgivna av sina snillefoster.

Ännu en torsdag — ännu ett avsnitt av Huvudnyheterna. Om jag låter en smula sömnig i inledningen så beror det på att jag har varit vaken sedan klockan fyra — den här episoden är inspelad tredje maj, alltså samma dag som jag skrev om den otursamma tursymbolen. Jag kvicknar till en smula när vi börjar prata, men min trötthet gör sig gällande lite här och där — bland annat genom att jag inte alltid hör på ordentligt, märker jag nu när jag lyssnar på avsnittet igen.

Jacob tänker förfalska sin dagbok strax innan han blir senil, i hopp om att få sitt framtida minnessvaga jag att tro att han har haft ett roligare liv — dessutom tror han tydligen att det kan få hans demens-homies på hemmet att reta honom mindre.

David och en ansiktslös man besökte Moderna Museet-utställningen Hon — en katedral 1966

Vi kommer in på barndomsminnen och David minns ett besök i monumentalskulpturen Hon på Moderna Museet (redan här är en rättelse på sin plats: David tror att året var 1963 eller 64 — i själva verket var det 1966).

När vi tror att vi uppfinner men plagierar — och när vi tror att vi plagierar men uppfinner: George Harrison trodde att han skrev ”My Sweet Lord”, men skrev i själva verket Chiffons-hiten ”He’s So Fine” från 1963. Paul McCartney drömde melodin till ”Yesterday” och var övertygad om att det var en gammal evergreen för att den var så perfekt.

Det pratas överhuvudtaget mycket om minnen och drömmar, hur de flyter ihop i själens akvarellåda och hur mycket man kan lita på dem.

Vilket i sin tur leder Jacob fram till avsnittets slutsats: vår varseblivning baseras på TV-animatörerna Hanna-Barberas kostnadsmedvetna principer — använd inte fler animationsceller än nöden kräver: om Scooby Doo pratar så är det bara munnen som rör sig.

Jacob vill också  understryka att han går att anlita som falsk släkting — han specialiserar sig särskilt på ”Den äldre brodern som har varit till sjöss”.

Rättelser: David säger vid ett tillfälle Betamax när han menar Betacam. Förutom det och lapsusen med året för utställningen Hon har vi ännu inte upptäckt några himlaskriande felaktigheter …

Lyssna kan ni göra här:

Laddar ner gör ni som alltid genom att högerklicka HÄR och spara.

Och snart ska jag göra ett nytt försök att överlista iTunes så att de släpper in vår podcast i de fina salongerna — jag lovar …

Swing Shift Cinderella

Här ovan ser vi en viss Norma Jean Dougherty (född Mortenson) göra en insats för krigsproduktionen på sin arbetsplats vid flygplansfabriken i Van Nuys, Kalifornien (notera att hon har sitt foto-ID fäst vid kjolen).

Det är i slutet av juni 1945. Norma har fyllt nitton några veckor tidigare, och anar sannolikt inte att hon inom några år kommer att ha förvandlats till den platinablonda gudinnan Marilyn Monroe.

Hennes näsa är fortfarande som naturen skapade den, liksom tänderna och — nästan mest förbluffande — istället för sitt perfekt koafferade platinablonda hår har hon ett rödbrunt krull som nästan bildar något slags dansk-irländsk afro.

Men som sagt — bara tre år senare är metamorfosen ett faktum, och vi kan se henne framföra det minst sagt suggestiva numret Every Baby Needs A Da Da Daddy i filmen Ladies of the Chorus:

Redan här har hon det närmast parodiskt sexiga utspel som hennes många imitatriser kämpade desperat för att efterlikna — det är nästan övermänskligt svårt att projicera en så hårt karikerad bild och få åskådaren att acceptera den som verklig.

Monroes superlativt suggestiva sexighet i sångnumret ovan får mig att tänka på de våldsamt vampiga nattklubbssångerskorna i Tex Averys filmer — alltid animerade av Averys tjejexpert Preston Blair. En  sådan siren förekommer till exempel  — kongenialt nog — i Swing Shift Cinderella (precis som bilderna ovan från 1945) där hjältinnan är en askungefigur som jobbar skift på  en flygplansfabrik, men på lediga kvällar förvandlas till en omåttligt glamorös chanteuse (klippet med hennes sångnummer motsatte sig inbäddning men ni kan se det genom att klicka HÄR).

Parallellen till Norma Jeans egen  askungesaga ligger nära till hands. Notera dessutom  att de tre ymnigt saliverande, smokingklädda herrarna i Marilynklippet ovan helt frivilligt refererar till sig själva som ”Wolves” — ännu en händelse som påminner rätt mycket om en tanke.

Preston Blairs animationsskisser till en av alla Vargens överkvinnor

Och för de i läsekretsen som — i likhet med mig — aldrig tröttnar på Tex Averys sexgalna vargar och parodiskt plutmunnade platinablondiner avrundar jag med ännu en klassiker — Red Hot Riding Hood (1943) där den djupt dekolleterade och kraftigt kortkjolade Rödluvan framför ett nummer snarlikt Marilyns sång från Ladies of the Chorus — för variationens skull kallas låten bara  Daddy den här gången. Om ni har svårt att bärga er kan jag tala om att Little Red Hot Riding Hood gör sin entré två minuter och trettio sekunder  in i klippet.

Musse — ondskans genius

Den här  filmen från 1934 är uppenbarligen gjord för att uppmärksamma japanska barn på hotet från det stora landet i öster (det låter lite kontraintuitivt, men USA måste ju faktiskt sägas ligga öster om Nippon).

Musse terrorbombar  japanska fabeldjur på ”Happy Island” (och en lika copyrightkränkande, något vanställd Felix the Cat som har råkat förirra sig till ön)  med hjälp av en projektilspottande fladdermusse,  men Lyckoöns invånare möter hotet med stor beslutsamhet och okonventionell krigsföring.

Vad vi bevittnar är alltså ett slags inverterat Pearl Harbour med starka psykedeliska övertoner. Ett stycke högkvalitativ Art brut-anime, kort sagt …

(Titta genast för företaget med den engelskspråkiga namnrebusen Bankvalv Nedsättande ghettoomdöme-Knä försöker tydligen undanröja  denna copurightkringfransande film från U-tube bäst de kan — och undvik gärna att nämna Bankvalv Nedsättande ghettoomdöme-Knäs namn i kommentarerna …)

Litteratörer, ohoj!

I dag är första dagen i resten av din blogg … och jag börjar bli en smula omtöcknad av att ha suttit vid datorn hela dagen och skrivit inlägg med en alltmera salongsberusad syntax …
Vilket inte hindrar mig från att avrunda med ännu ett där jag riskerar att gå över gränsen till direkt rattfylla …

Häromkvällen såg jag några avsnitt av den tecknade japanska filmserien Read or Die som handlar om ett gäng storbystade tonårstjejer med stora, själfulla spökdjursögon …

Så långt kan ju alla känna att deras klichébild av animegenren är ganska ohotad — men snart visade det sig att de arbetade för en organisation med det imponerande namnet The Royal British Library’s Division of Special Operations och att deras uppdrag var att leta rätt på ett exemplar av boken Unsterbliche Liebe med Beethovens egna mariginalanteckningar.

Serien inleds med en fantastisk scen: En mystisk individ materialieras på gräsmattan till Pennsylvania Avenue 1600 och spränger Vita Huset i luften. Han blir dock besviken när han upptäcker att det har uppstått ett missförstånd: ”Är inte det här Library of Congress?” säger han misslynt och dematerialiseras igen.

Skurkarna är även energiska på andra sätt och klonar fram nya exemplar av gamla lärdomsgiganter (fast muterade så att de får superkrafter) — däribland flygpionjären Otto Lilienthal (1848 – 1896) som hjältinnorna utkämpar en hisnande luftstrid med över New York.

Men det som verkligen fick mig att sätta mig käpprak upp var när den franske insektsforskaren Jean-Henri Fabre (1823 – 1915) kommer studsande in över Tokyo ridande grensle på en muterad gräshoppa.

Här kände jag att handlingen började bli — ursäkta uttrycket — sublim … Och sedan har det bara blivit sublimare — i det senaste avsnittet jag såg dök buddhistmunken Genjo Sanzo från 1000-talet upp och sprutade eld ur munnen som Godzilla (en wikipediaartikel om Genjo Sanzo hittar ni här: http://en.wikipedia.org/wiki/Genjo_Sanzo — till skillnad från de andra är Sanzo tydligen inte en historisk figur, utan en mangahjälte, vilket bidrar till att öka den redan avsevärda förvirringen.)

DEN SOM INTE VILL VETA FÖR MYCKET OM HANDLINGEN KAN SLUTA LÄSA HÄR …

Jag kollade upp några fakta på nätet nu och råkade upptäcka att det verkar som om de möter Beethoven som superskurk på den sista banan … Om jag orkar ska jag se det avsnittet när jag har postat det här.

Dessutom är hela serien en sorts reklamfilm för läsningens fröjder, som framstår som i det närmaste — här kommer det där ordet igen — fetischistiska när den förlästa (men storbystade) Yomiko gnider sig kärleksfullt mot hundörade men rara volymer … Hennes heminredning påminner för övrigt starkt om min: det är fullt av boktravar över allt som hotar att välta om någon kommer för nära dem … (Här nedan har jag försökt infoga en bild ur serien där hjältinnorna vältrar sig vällustigt bland bibliofilbanden men den blir så liten när jag tar in den här att det knappt syns något. Men det lämnar förstås mera över åt fantasin …)

(Och här är lite större bilder)

Senare tillägg: Nu är klockan halv två, jag har sett det sista avsnittet av Read or Die — och det överträffade tillochmed mina högt skruvade förväntningar. Boken visade sig innehålla Beethovens noter till ”Självmordssymfonin”, ett musikstycke med ett sådant överväldigande känslomässigt innehåll att det får alla som hör det att genast ta livet av sig (Man kommer att tänka på Python-sketchen med ”The Killer Joke”). En Beethovenklon skickas upp med en raket i stratosfären — där ljudvågorna förväntas fortplanta sig extra bra — och börjar framföra det pampiga stycket (som för ett otränat öra lät förbryllande likt An die Freude-kören ur Nian) på en gigantisk kyrkorgel … Som final betraktat var det hela ganska svåröverträffat. Och sedan följde en epilog som egendomligt nog lyckades vara lågmält gripande på riktigt … det hade jag inte heller väntat mig.

Och det här var miniserien Read or Die — jag har fortfarande inte sett den långa fortsättningen i 26 avsnitt som heter Read or Dream. Har den ens tillnärmelsevis samma bisarrofaktor förestår högtidsstunder …