Archive for the ‘Arbetsmiljöfrågor’ Category

Jag håller föredrag om min … öh … nya bok

april 1, 2014

0007 - jag 76 cthulhu

Teaser trailer för föredraget — en skioptikonbild på mig själv från 1976,  iförd en urvuxen Hans Arnold-T-shirt och djupt försjunken i Lin Carters Lovecraftbiografi …

Klockan 18.00 i afton, den första april 2014, förväntas jag befinna mig på Litteraturhuset i Göteborg (Heurlins plats 1, ifall någon undrar) och hålla låda om mitt relativt nyutkomna seriealbum Den maskerade proggarens oändliga jamsession (ja alltså — boken är i alla fall mer nyutkommen än till exempel Shakespeares första folio eller doktor Mårten Luthers lilla katekes).

Dessutom talar  Johan Svedjedal om sin proggrelaterade essäsamling Ner med allt? och en orkester som heter Slowgold spelar.

Mer information om evenemanget återfinns HÄR.

Ja — som ni märker upprätthåller jag traditionen att flagga för föredrag fem minuter före de förväntas föredragas — jag ber därför, också helt traditionsenligt, om ursäkt för min undermåliga framförhållning …

Annonser

Schrödingers seriealbum — nu äntligen ute ur lådan!

juni 12, 2013

IMG_3956

Min falkögda läsekrets har kanske märkt att jag sedan februari har flaggat för ett nära förestående seriealbum — ett album som sedan haft vissa problem med att materialiseras.

Saken var den att förstaupplagan blev en smula försenad till att börja med, och inte hann fram i tid för det jippo på Serieteket i Stockholm  där det var tänkt att boken skulle presenteras för en hänfört gapande menighet.

Sedan anlände albumet — och visade sig vara behäftat med vissa skönhetsskavanker, främst en tendens att buckla sig efter en tids vistelse i ett torrt rum. Hela upplagan hade tydligen blivit fuktskadad under en stormig seglats från tryckeriet i Litauen. Några exemplar av denna krumbuktiga upplaga delade  jag ändå ut vid min resa till Riga i april, efter att researrangören Ola Olsson torkat dem i en grafikpress på det att det icke mer månde krulla sig.

Därefter satt vi alltså och ruvade på den blötlagda baltiska boken i väntan på att den interna ansvarsfördelningen mellan tryckeri och förlag skulle klarna. (Ja — jag inser att det här är  DJUPT FASCINERANDE — men jag känner ett behov av att förklara  förseningen.)

494543995_c33c97f18c

Schrödingers lolcat

Under denna period existerade alltså boken, samtidigt som den inte existerade — lite grann som Schrödingers katt. Det var aningen frustrerande. Hellre ett album i handeln än tio åt skogen, som vi brukar säga.

Hursomhelst — nu har det alltså till sist löst sig, och mitt seriealbum fyra och en halv — eller Quattro e Mezzo som Fellini kanske skulle säga — finns att köpa i välsorterade boklådor — och att skicka efter på nätet, t ex HÄR.

Även recensionerna har faktiskt börjat droppa in — nu i söndags ägnade Svenska Dagbladets kulturdel en helsida åt boken, och recensenten Ida Säll skrev positivt och påläst om mina serier:

Nessle knyter en sorts dräpande knopar av historiska händelser, kulturella fenomen och skruvad fiktion. (I ett avsnitt möter Lennart van Hellsing vampyrerna Dracul Spektakel och Kusin Hemoglobin som blodtörstigt och tvångsmässigt rimmande hänger och slänger i hans gardin.)

Och det är faktiskt ett utsökt hantverk, en intelligent och ettrigt påläst referenshumor med proppfulla teckningar som i sig just liknar ett sorts jam, en oändlig improvisation som är både inåtvänd och sprudlande i sin oförblommerade gränslöshet.

(Läs hela recensionen HÄR)

Det är just såna här recensioner som fyller mig med en obetvinglig lust att ropa ”Hurra!” — välformulerade och välvilliga. Ida Säll är en ung författare, upptäckte jag vid googling — faktiskt så ung att hon är årsbarn med min seriekarriär, d v s född 1985. Tanken svindlar.

Ett annat Dagblad, en snällpost i söderled, har också snälla saker att säga om mina senaste serier:

David Nessles seriebok ”Den maskerade proggarens oändliga jamsession” (Galago) är så tonsäker i både text och bild att man ibland luras att skratta lika mycket åt sig själv som åt någon annan. På en och samma gång lyckas den driva gäck med både vänstern och högern, sjuttiotalet och nutiden, den klassiska Marvel-serien såväl som den trotsradikala Galago-satiren.

(Läs resten HÄR.)

Andra som varit välvilligt stämda är det kristna livsåskådningsmagasinet Ikon ( som har DETTA att säga) och  Arbetarbladet i Gävle:

Nessles tuschpenna är skoningslös.
Andra hade kanske nöjt sig med att vara så vassa. Men grejen med David Nessle är hans totalt absurda, helvilda fantasi, uttryckt lika mycket i bilderna som i den intelligenta texten

(Resten HÄR.)

Ja — ska det fortsätta på det här viset kommer jag att drabbas av akut hybris. Se upp när jag börjar iföra mig toga och lagerkrans och kräver att bli kallad ”Universums Kejsare” — det är tecken på att allt inte står rätt till …

Sveriges mest spridda konstnär …

maj 16, 2013

… utan någon som helst konkurrens är Kåge Gustafson (Eller Karl-Gustaf Gustafson om man vill vara lite mer formell).

kåge

Har ni varit ute och rört på er idag så törs jag nästan garantera att ni sett över femtio verk av denne store svenske samtidskonstnär (och befinner ni er ute i vildmarken torde ni trots allt ha sett några stycken).

Redan debutverket från 1955 innebar ett stort publikt genombrott för artisten — och reproduktioner av det blev snabbt snarast självskrivna i svenska offentliga miljöer …

22-23april2011+%2811%29

Herr Gårman, 1955 (silkscreen på plåt)

Redan här har Gustafson funnit den karakteristiska stil som kommer att utmärka honom under hela hans mogna period — sextiotalet och början av sjuttiotalet — den stil vi har lärt oss älska i mästerverk som exempelvis ”Vägarbete” …

DSC00478-774444

Särskilt populärt i Tyskland blev verket ”Varning för älg” som fortfarande stjäls flitigt av kriminella band från Niedersachsen …

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Titta på det ädla typsnittet under älgen — det heter ”Tratex” och är även det tecknat av Kåge Gustafsson, som alltså också gett typografisk form åt den svenska trafikupplevelsen.

Trots att vi alla dagligen ser Kåge Gustafsons arbeten vet vi mycket lite om honom. Den synnerligen summariska Wikpediaartikeln om konstnären är ett vältaligt vittnesbörd om vilken doldis han är — texten innehåller bland annat den något svävande uppgiften att han var född ”cirka 1917”. Dödsdatum är däremot exakt angivet: tjugoförsta juli 2006.

Vill man bilda sig en uppfattning om verkshöjden på våra vägskyltar är det bara att jämföra Gustafsons Gårman med några andra länders övergångsställegängare …

herr gårman utomlands

Jag vill betona att jag inte har bemödat mig särskilt att välja de yxigaste Gårmännen — det här är ett ganska representativt urval av hur de ser ut i andra länder — även om vissa exempel, som Israels lätt salongsberusade övergångsflanör, höjer sig över genomsnittet …

Jerusalem_Pedestrian_crossing_sign_man_with_a_hat_closeup

”Raj, raj … hick!” — fast på hebreiska.

De flesta länder har faktiskt märkligt charm- och karaktärsbefriade trafikskyltar …

Pedestrian_crossing_sign,_Pristina

Kåge Gustafson däremot har den där ovanliga, nästan Hergémässiga förmågan att förena formkänsla med funktionalitet och stark stilisering med skenbar realism — han är helt enkelt en tsar bland trafikskyltstecknare … heder åt denne obesjunge hjälte!

Blänkare på bloggen, fräsare på Facebook och glitter på Twitter …

mars 7, 2013

DSCF9231

Kolla mig! Jag bryter igenom bruset!

… det är inte klokt vad man får ligga i för att — brrr — ”bygga upp sitt varumärke.” Själv hör jag till en generation som tycker att det känns  lite märkligt att betrakta sig själv som en produkt (Om jag  måste vara en vara vill jag vara ”Konsums blåvita David Nessle”. Med en vag smak av planekonomi.)

Men — välkommen till tjugohundratalet. Det är bara att bita i den sura USB-kabeln och inse att om man ska ”överrösta bruset” så måste man faktiskt ”jobba målmedvetet med sociala media”.

DSCF9243

Serietekets Ola Hellsten presenterar mig i så välvilliga ordalag att jag blir helt generad. Min personliga hagiograf  Ahrvid Engholm — i den grågröna t-shirten — gör sig redo för att anteckna de aforismer som likt ambrosianektar kommer att börja sippra fram ur min mungipa, och en okänd åhörare väntar i andlös spänning på att jag ska ta till orda.

Inom kort kommer jag alltså att hyra in en mediakonsult som lär mig att ”släppa mitt varumärke fritt”, vilket såvitt jag förstår innebär att man erlägger fantasibelopp för att låta en floskelspottare med dyr frisyr ramponera ens livsverk på en pisskvart.

Uff … vad hände? Nu blev jag så där sjuttiotalstrilsk igen. Mitt i det här som skulle bli ännu en skamlös sales pitch.  Det är en schizofren värld vi lever i. Eller jag i alla fall.

Nå  — åter till det s k ”ämnet”, som fortfarande väntar på att få göra något slags Hitchcock-cameo i det här inlägget, mödosamt kåkande på en basfiol.

DSCF9253

”Why is Lois Lane lashing a wooden puppet of Superman?” En helt berättigad fråga kan det tyckas.

Få se nu … var var jag?

Jo! Just det! Som illustrationerna till det här inlägget antyder höll jag det där föredraget på Kulturhuset/Serieteket i söndags, och det gick alldeles utmärkt om jag får säga det själv … [Förf. går ett par varv med håven och ser ut som en korsning av en blöt hundvalp och en botfärdig Hugh Grant].

Så nu sitter jag här med ett ego som är mindre svältfött än på länge och vill passa på att slå på trumman för kommande ”Kolla på mig!”-evenemang.

Det mest akuta är min lettländska resa 3-7 april — vi har lyckats skrapa ihop en smärre skolklass så här långt, men nu nalkas sista anmälningsdatum skoningslöst: efter helgen kommer det att vara för sent att anmäla sig. Så PASSA PÅ NU! Det här är SISTA CHANSEN!

Vem vet? Det här är kanske även sista chansen att åka med mig till Lettland och möta tövädret — både historiskt och bokstavligt — en FEMDAGARS UTFLYKT till det ABSURT LÅGA PRISET 4650 KRONOR. Och den som vill LYXA TILL DET och  VÄLTRA SIG I ÖSTSTATSKOMFORT kommer faktiskt undan med den nästan lika SKANDALÖST FÖRDELAKTIGA SUMMAN 5950 KRONOR.

Mer information — bland annat om hur ni anmäler er — hittar ni på HERODOTOS HEMSIDA.

DSCF9296

Kameleont på Kulturhuset — jag smälter samman med mina serier

Ja — det där gick ju alldeles utmärkt. Helt utan att det stor en konsult med dyr frisyr bredvid mig och viskade ”målimplementering!” och ”Kvalitetssäkrade personalinsatser!” i mitt öra. Vem vet — jag kanske finner mig tillrätta i tjugohundratalet trots allt …

Men nu lovar jag i alla fall att låta bli att göra reklam ett tag här på bloggen. Dessutom lovar jag att skämmas en smula över allt säljeri som har förekommit senaste tiden …

(Alla foton ovan är tagna av min kompis Maria, som för övrigt fyller år samma dag som bloggen — 15 januari.)

Senare tillägg: Förresten … innan jag inför det här temprorära reklamförbudet borde jag kanske passa på att tala om att Den maskerade proggarens stora röda går på bokrean i år — 55 kronor kostar den t ex på ad libris HÄR — så BRÅTTOM BRÅTTOM BRÅTTOM! BILLIGT BILLIGT BILLIGT! som det brukade stå på skyltarna utanför leksaksaffären Ballonghålan i Vasaallén i Göteborg på åttiotalet …

Egyptologen Flinders Petrie strippar vid åsynen av gamla krukskärvor

mars 7, 2012

Flinders Petrie, excentrisk egyptolog.

Minnesgoda läsare erinrar sig kanske assyrologen George Smith som började strippa när han insåg att han hade hittat Assurbanipals bibliotek— en enorm skatt av kilskriftsplattor.

Han var tydligen inte den enda artonhundratalsarkeologen som tyckte om att uppträda i Adamsdräkt — även den tämligen excentriske fornforskaren Flinders Petrie (1853 – 1942)  slängde gärna stärkkragen vid minsta provokation.

Första gången Howard Carter träffade sin framtida mentor stod Flinders naken under ett parasoll och kollade in kul krukskärvor som han hade hittat — och vid ett annat tillfälle hade Petrie simmat kring i halvt vattenfyllda underjordiska pyramidgångar där kranier guppade på ytan som pimpsten. Någon såg honom bryta vattenytan, frodig, kippande efter andan och endast iförd ett tunt men aromatiskt skikt av fladdermusspillning. (Man får hålla i minnet att Bat Guano inte bara är en rollfigur i Dr Strangelove, utan även ett arbetsmiljöproblem för arkeologer).

Flinders Petrie i sin — enligt vissa uppgifter — enda kostym.

Elaka tungor hävdade att ett av skälen till att Flinders Petrie gärna uppträdde naken var att han bara verkade äga en kostym — en kostym som dessutom började se en smula skamfilad ut efter många år i fält.

Flinders fotograferar fornfynd i en annan experimentell utstyrsel.

Ett annat skäl till att Petrie ibland hade svårt att hitta folk till sina utgrävningar var hans något spartanska kosthåll — en rysande egyptolog berättar om hur Flinders inleder sin måltid med att svepa oljan ur en sardinburk som om den vore en snaps.

Sardiner och apelsiner förefaller ha utgjort de två grundpelarna i Petries diet — vilket ledde till svåra förstoppningar, så att Flinders fru, den arton år yngre och betydligt mer presentabla Hilda Urlin fick lägga sig på tvären över hans buk för att försöka kickstarta peristaltiken.

Flinders och Hilda

När kollegan Schliemann — Trojas upptäckare — hade vägarna förbi en utgrävning bjöd Petrie honom på citronsyra utspädd med vatten och sedan satt de under den stekande solen i timmar medan Petrie pimplade citronsyra och lade ut texten om särskilt spännande krukskärvor och deras kulturella kontext — till saken hör att Schliemann inte var överdrivet förtjust i citronsyra on the rocks (i alla ordets bemärkelser), och inte heller tyckte att krukskärvor var mycket att komma med, jämfört med — ja, till exempel, hela Homeriska städer …

Faktum var att få av kollegerna verkade dela Petries passion för krukskärvor. De var arkeologer mera av Indiana Jones eller Lara Crofts typ, som i princip ignorerade allt som inte vägde ett halvt ton och till stor del bestod av rent guld, fajans och ädelstenar.

Men Flinders tyckte sig i krukorna skönja en utvecklingskurva för alla  egytpiska stilar — 1) tidig, primitiv form 2) högt utvecklad form 3) sen, degerererad form — och han trodde sig på detta sätt kunna datera sina fynd med betydligt större precision.

Kollegerna ansåg att formvariationerna enbart var regionala, och fann Petries porslins-passion prillig — även om historien skulle komma att ge honom rätt. Han var bara en bra bit före sin tid.

Faktum är att hans praktikant — den nästan lika egensinnige egyptologen Howard Carter — skulle visa sig ha stor nytta av Petries keramiska know-how när han letade efter den sista oupptäckta graven i konungarnas dal, och till sist hittade den olyckliga avkomman till knasbollen Akn Aton — Tut Ankh Aton, senare i livet — och döden — bekant som Tut Ankh Amon …

Howard Carter med sitt mest namnkunniga fynd — den siste faraon i den artonde dynastin.

Tidigare texter med egyptolgiskt tema:

Hur man stavar till katt på fornegyptiska

Hieroglyfernas gåta

(Dessa ögonblicksbilder ur Flinders Petries liv är hämtade ur Daniel Meyersons utmärkta bok In the Valley of the Kings.)

In a LAND… of TRAILERS… it’s the DESTINY of ONE MAN … to CHALLENGE the CLICHÉS …

december 22, 2011

I kommentarerna till förra inlägget tipsade Ban-Ken om ännu en magnifik rollprestation av Michael Sheen — hans insats som fotbollsmanagern Brian Clough i The Damned United. Och när jag såg den amerikanska trailern fascinerades jag av att murriga trailerröstmannen faktiskt sa  ”But ONE MAN … will CHANGE EVERYTHING”.

Jag trodde den typen av trailerklichéer hade blivit omöjliga efter att trailerröstmannen — vars namn har visat sig vara Hal  Douglas — kom ut ur inspelningshytten och parodierade sig själv så förtjänstfullt i trailern till Jerry Seinfeld-dokumentären Comedian:

Om någonsin en trailer har varit bättre än själva filmen så är det denna– jag skrattar så jag gråter varenda gång jag ser den …

(Ja,  jag inser att  den här lilla pärlan redan är välbekant för stora delar av läsekretsen, men … have a heart, for god’s sale. It’s Christmas … )

Senare tillägg: Efter vidare planlösa efterforskningar på U-tube har jag nu insett att det finns ett par olika murriga trailerröstmän — och i en dokumentär om en viss Dom LaFontaine säger han med en beslöjad basröst som skälver av stolthet: ”I came up with ‘In a world …’ ” — så möjligen är han Kungen bland Murriga Speakerröster …

Once more from the top! — Odödliga outtakes

november 4, 2011

3. Bing Crosby sjunger Wrap Your Troubles in Dreams, och croonar fram en improviserad och rimmad kritik av studioteknikerna:

På tredje plats hittar vi Bing Crosby, som gör en av de elegantaste felsjungningar jag har hört — låtstrukturen är ändrad,  men Bing fortsätter heroiskt att sjunga en improviserad text där han ger utlopp för sitt missnöje:

Sang the wrong melody, we’ll play it back/ See what it sounds like, Hey Hey!/ They cut out eight bars, the dirty bastards/ I didn’t know which eight bars he was gonna cut/ Why don’t somebody tell me these things around here?/ Holy Christ, I’m goin’ off my nut!

2. Julie London försöker sjunga in The Man I Love. Hon är glamourös, elegant, sval, mystisk — och hon svär som en hamnsjåare

Redan vid Julies första inpass — ”what the FUCK key are we in?” — börjar vi ana att hon privat kanske inte har en fullt lika fin och fernissad  framtoning som på scenen — och sedan följer knappa två minuter där hennes försök att framföra The Man I Love gång på gång interfolieras med de färgstarkaste invektiv.

Jul i London! Den svala sånggudinnan som vi är vana att se henne

1. Orson Welles försöker spela in en speakertext till en reklamfilm för Findus Fiskpinnar, och uppträder som en vredgad åskgud

Orson Welles började som bekant på toppen och arbetade sig nedåt — efter debuten som filmresgissör med mästerverket Citzien Kane var hans karriär i princip ett enda utförslöpa. Och någon gång efter nittonhundrasextio hade det gått så långt att den forne demonregissören såg sig tvingad att ta reklamjobb.

Men Orson verkar ha delat Dylan Thomas uppfattning: ”Do not go gentle into that good night” — han fäktar och kämpar som en sårad Gulliver mot reklambranschens lilliputtar.

Man kan å ena sidan uppfatta honom som en påfrestande primadonna — men å andra sidan fylls åtminstone jag av en stor respekt för hans försök att demonstrera att ”beggars can be choosers”. Vid de få tillfällen då jag själv tagit reklamjobb har jag inte sällan haft lust att citera några av Orsons odödliga ord från Findussessionen — framför allt ”In your depths of your ignorance, what is it you want?”, och den underbart artiga förolämpningen ”That’s just idiotic, if you’ll forgive me my saying so.”

Kalle och lovordsfabriken

november 2, 2010

 

Som bloggens alerta läsare kanske redan märkt dök inte den utlovade DN-artikeln upp den här söndagen heller. Jag har lärt mig min läxa — jag ska försöka avhålla mig från att avisera tidningsartiklar och liknande i förväg — man vet aldrig hur länge de fastnar i olika papperskvarnar.

I gengäld har Kalle Lind publicerat en mycket välvillig och insiktsfull recension av Proggarens stora röda på sin blogg (läs HÄR). Om övriga anmälningar är hälften så positiva och fjärdedelen så pålästa kommer jag att känna mig helt nöjd med bokens mottagande.

När jag sitter ensam på min kammare och försöker få till det svävar det ofta något slags fantombild över ritbordet — Den Idealiska Läsaren. Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt,  förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

När det gäller proggreferenser är Kalle Lind nästan en överkvalificerad idealläsare av Proggaren; han har ju just givit ut den synnerligen underhållande  Proggiga barnböcker — ett storartat uthållighetsprov där han tvingat sig igenom i princip hela Hcf- och Hcg-hyllorna i sjuttiotalsbiblioteket.

När jag nyligen sträckläste denna kunnigt kåserande volym  konstaterade jag  att Kalle tillgriper samma Runebergcitat för att beskriva sitt förhållande till proggen som jag använde här på bloggen för några månader sedan. Men medan jag skriver ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” så behåller KL originalets vändning: ”Något tålde de skrattas åt, men mera att hedras ändå”.

I övrigt är vi tämligen överens, tycker jag det verkar som …