Archive for the ‘arkeologi’ Category

Milda Moder Mecha-Godzilla!

december 4, 2013

Mother-Motherland-in-Kiev-Ukraine

I kommentarerna till förra inlägget nämnde Mall Stålhammar Kievs gigantiska metall-moder, som jag inte kände till sedan tidigare. (Gargantuanskt barn har många namn — hon kallas omväxlande för Moder Fädernesland, Moder Moderland, Moder Ukraina u s w — jag väljer att använda den sistnämnda beteckningen för att särskilja henne från alla andra patri- och matriotiska mödrar som tornar upp sig i den forna Sovjetunionen ….)

Moder Ukraina får mig att tänka på offentlig utsmyckning på planeten Krypton …

Mother-Motherland-Kiev-UkraineUnder den Sovjettiden slogs av allt att döma satellitstaterna sinsemellan om vem som hade det högsta TV-tornet, det mest spektakulärt disproportionerliga kulturhuset, och — inte minst — den mest magnifika monumentalskulpturen.

Vi får nog medge att Tbilisi har fått på tafsen av grannarna i norr: ukraniarna har lyckats få till en 62 meter hög metallgudinna helt i rostfritt stål.

(Bara svärdet i Moder Ukrainas mäktiga näve mäter dryga 16 meter — att jämföra med Kartlis Deda, vars hela kroppslängd är 20 meter.)

Begåvad resursanvändning under den bresjnevska stagnationserans sömniga skymningstid, måste man säga.

Pechersk_830Men räckte den Kievska kolossalkvinnans format för att Ukraina skulle avgå med segern i statystriden? Med sorg i hjärtat måste jag svara nej. Moder Ukraina med sina 62 meter är snarast dvärgväxt vid sidan av Volgograds väldiga bidrag till utsmyckningskampen …

The_Motherland_Calls

Родина-мать зовёт! (Rodina-Mat’ zovyot!)

Volgograds valkyria Moderlandet kallar! — en ännu mer martialisk modergestalt — den här på smått hisnande 85 meter. Bara hennes erigerade bröstvårtor bör vara stora som kolonistugor …

Mamayev_Kurgan

För att ge er lite jämförelsematerial: om Jätte-Jesus från Rio de Janeiro (30 meter) stod på Frihetsgudinnans (46 meter) axlar skulle de ändå vara huvudet kortare än Volgograds väpnade valkyria.

Fast det är klart: Mecha-modern i Kiev är i rostfritt stål, medan Volgogradmatronan är i ädel sovjetisk betong, så jag har ändå en känsla av att Ukraina skulle avgå med segern vid en drabbning morsa mot morsa …

Senare tillägg: Vidare självstudier på Wikipedia styrker min tes ovan om att Volgograds modersmonster möjligen inte är så stabil som man kunde önska sig. Hon har redan börjat luta på grund av förändrade grundvattennivåer —  förvisso bara med 20 centimeter, men enligt vissa olycksfåglar kommer hon att rasa i huvudet på Volgograds goda invånare om hon förskjuts ytterligare någon decimeter … vi håller andan.

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

Tolkienillustratörernas drottning …

oktober 7, 2013

QueenMargrethe

Margrethe den andra heter hon.

Redan 1977 kom den danska utgåva av ringtrilogin som regenten illustrerat under sitt nome de Fantasy Ingahild Grathmer …

05DZQ4-_2tumblr_mf6i9hBVvy1rt17v9o1_400Margrethes illustrationer vann faktiskt också Tolkiens nådiga godkännande — även om han möjligen var beredd att ge den danska interpretatösen extra stilpoäng för att hon heter Þórhildur i mellannamn och räknar sina anor tillbaka till 900-talskungen Gorm den gamle …

Runenstein_Blauzahn_2

Runsten över Gorm den gamle, rest av sonen och kommunikationspionjären Harald Bluetooth

Såvitt jag vet är Margrethe dessutom den enda Sagan om Ringen-illustratör som kan räkna sig till godo att hon pryder grönländska frimärken …

002504

… när hon inte poserar på lokala vykort som inbjudande inuit …

greenland postcard queen matgrethe II greenlandic national costume

Under asfalten blommar Plantageneten

september 13, 2012

Richard den tredjes kvarlevor verkar av någon anledning vaktas av ett par vilsna lajvare …

Alla utom jag — som bara ytterst sporadiskt tar del av nyhetsflödet — har säkert redan hört talas om det här, men jag kan bara inte låta bli att skriva om det: Mycket tyder på att arkeologer har hittat Richard den tredjes kvarlevor under en kommunal parkering i Leicester.

Igår höll stadens vise en presskonferens och redovisade sina indicier för att det verkligen var den herostratiskt ryktbara Plantagenetkungen som de hade grävt fram — en Daily Telegraph-artikel med vidhängande, icke inbäddningsbar, video hittar ni HÄR.

Richard ”The Head” Taylor gestikulerar upprymt under gårdagens presskonferens

Jag gillar att borgmästaren Peter Soulsby talar om slaget vid Bosworth den 22 augusti 1485 som om det hade ägt rum förra veckan, och stolt berättar att Richard ofta hade vägarna förbi Leicester. Sedan lämnar han över ordet till akademikern Richard Taylor som är nära att spricka av upphetsning.

Taylor  påminner lite om skådespelaren Stephen Tobolowsky — han som gestaltar den ansträngande försäkringsagenten Ned ”The Head” Ryerson i Måndag hela veckan. Och när Taylor börjar räkna upp indicierna för att det verkligen är Richard III som de har hittat verkar han kämpa för att inte — likt Ned ”The Head” — gång på gång ropa ”BING!”. Jag har sällan hört någon säga ”spinal abnormalities” med sådan entusiasm.

Det främsta skälet till att alla är så upprymda över detta likfynd är förstås att en handskmakarson från Stratford on Avon odödliggjort Richard som den engelska regentlängdens värsta skurk. Redan i början av krönikespelet levererar Plantagenetkungen ett slags ondskans mission statement —

”Why, I can smile, and murder whiles I smile, / And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart, / And wet my cheeks with artificial fears, / And frame my face to all occasions.[…] / I can add colours to the chameleon / Change shapes with Proteus for advantages, / And set the murderous Machiavel to school. / Can I do this, and cannot get a crown? / Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.”

— ett vällustigt virtuosnummer som premiäraktörerna älskar att sätta tänderna i. Så t ex sir Laurence Olivier i filmversionen från 1955:

Som ni märker pratar den puckelryggige usurpatorn lika ogenerat med kameran som Groucho Marx — det är i princip bara ögonbrynsviftningarna som fattas. En annan populärkulturell parallell är att den unge John Lydon tog så starkt intryck av Oliviers/Richards särpräglade röstbehandling och frasering att han valde att kopiera den i rollen som Johnny Rotten.

Och visst är Oliviers Richard den III tacksam att imitera — se bara på Peter Sellers här nedan. Han påannonseras lite nonchalant av två killar från Liverpool och framför sedan med stora histrioniska åtbörder texten till A Hard Days Night:

Faktum är att sir Laurences version blivit något patinerad av allt parodierande och parafraserande. För att frigöra sig från hans tolkning krävs kanske krafttag — vad sägs till exempel om att låta Gandalf Grå/Magneto uppträda som fascistisk trettiotalsdiktator?

Jag blir faktiskt lite sugen på att se om den här versionen — inte minst efter att ha sett en trailer i klassisk stil — full av ”one man” och ”his world” — på utube, och detta trots att jag vill minnas att jag inte var överväldigad första gången jag såg Ian McKellen som den fascistoida fulingen.

Men den kanske mest fascinerande detaljen i den här historien är att forskarna tänker försöka avgöra om det verkligen är Plantagenetkungen som har tillbringat så många missnöjda vintrar under asfalten i Leicester genom att jämföra skelettets DNA med Richards ättling i sextonde led — en kandensisk möbelsnickare med det dramturgiskt oförvitliga namnet ”Michael Ibsen”. Jag väntar andlöst på fortsättningen …

Michael Ibsen topsar sig själv för att kunna bidra till lösningen av den månghundraåriga gåtan