Mysteriet med den victorianska ryggtavlan

Hörni! Förlaget har antagit en till sån där historisk deckare! Skicka ner någon till bildbyrån för att leta efter sepiabruna victorianska ryggtavlor — helst iförda hög hatt och slängkappa och med lite lätt rörelseoskärpa sådär …

Var formgivaren som gjorde ovanstående omslag till Caleb Carrs The Alienist först ut? I så fall borde han få royaltypengar från till exempel …

Och …

Och …

Och …

Och …

Och …

Okej — det sista omslaget innehöll i alla fall en trivsam scen från en obduktionssal — dit även ett hembiträde från Downton Abbey hade råkat förirra sig — pluspoäng för detta.

Visst — jag förstår att det ur försäljningssynpunkt kan vara frestande att försöka rida på en framgångsrik föregångare och så att säga åka snålskjuts på slängkappan — men finns det inte något slags gräns för hur likartade omslagen får bli?

Å andra sidan känner jag — som vän av historiska deckare — att jag inte så mycket att beklaga mig över när jag kastar ett getöga på den afrikanska litteraturen och konstaterar att en hel kontinent har reducerats till acaciaträdssilhuetter mot en rödorange solnedgång … det är onekligen värre …

(Bilden ovan kommer från sajten Africa is a Country som även visar exempel på andra omslagsklyschor och marknadsföringsmemes.)

Besläktade blogginlägg:

https://davidnessle.wordpress.com/2006/06/20/de-bla-bockerna/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/

Bildrapport från Bokmässan del 97 …

… eller vad det nu kan röra sig om. Det känns som om jag har lagt upp såna här rapporter under evärderlig tid … eller i alla fall sedan 2006 — 2007 … Den här gången rapporterar jag uteslutande från lördagens begivenheter — det var för övrigt enda dagen då jag vistades mer än någon timme på mässan …

(Foto från Twitter, taget av Charlott Stenberg)

Lördag kl. 12: Jag och Jan Berglin håller låda i ABF:s monter. Här kan ni desutom se hur 1960 års män klär sig — t-shirt under uppknäppt skjorta samt vagt jeansbetonade byxor och foträta svarta skor verkar vara de rigueur …

Efter detta signerade jag en timme — eller rättare sagt: jag och Mats Jonsson satt mest och rullade tummarna bredvid Liv Strömquist medan hon signerade så att svetten lackade.

Sedan drev jag planlöst runt på mässan ett tag, innan en viss utmattning och en dunkel längtan efter sushi fick mig att börja söka mig in mot staden.

Jag hade dock inte hunnit särskilt långt förrän jag stötte på  den svenska parnassens ledande enfant terrible Carl-Michael Edenborg …

… och den störtsköna skaldinnan Helena Eriksson …

… och vägledde dessa litterära giganter till närmaste Nettobutik (som ni märker).

Sedan blev det mkromontermingel på Svindelförlaget …

(Bild från Edenborgs instagramflöde, tagen av Arabella Cruse)

Efter det gick jag och Helena upp och bildade hejaklack åt Joakim Pirinen medan han  lät sig intervjuas om sin nya bok…

(Pirinens senaste — klicka på bilden ovan för att läsa mera.)

… av en av svenska statskyrkans schamaner …

Sedan avvek Helena till något lyriskt jippo och jag och Jocke P gick på äreröriga sjuans ölhall …

… som har den mest klaustrofobiska öl-fjöl jag någonsin klämt in mig vid …

Klockan sju stundade sedan Galagos förlagsmiddag i spirituellt seriellt sällskap — nedan representerat av Simon Gärdenfors och Johan Wanloo …

Fullmatade och nöjda gick sedan jag och Wanloo hem genom staden — han mot Masthugget, jag mot Sandarna.

Huvudnyheterna 15: Vad är sanning?

HUVUDNYHETERNA — NU MED VÄSENTLIGT HÖGRE LJUDKVALITET!

Judéens ståthållare ställer fyrtioåttatusenkronorsfrågan till frälsaren: ”Vad är sanning?”, (Что есть истина?, målning av av Nikolai Ge.)

Eller högerklicka och spara för allt vad tygen håller HÄR

Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.

Några som däremot inte tiger är Jacob Stålhammar och David Nessle, som — styrkta efter sommaruppehållet — håller låda i en dryg timme.

Vår sanningsdiskussion tar avstamp i Oliver Stones JFK — en av de mest förföriskt förljugna filmbiografier som någonsin spelats in — som om någon gjort ett hjälteporträtt av Hans Hollmers heroiska kamp för att sätta dit PKK-gerillan för Palmemordet. Därifrån fortsätter vi till 2008 års debatt om Liza Marklunds s k ”dokumentärroman” Gömda, som brådstörtat fick flyttas från fackhyllan till den skönlitterära avdelningen på biblioteket.

Dessutom: strödda höjdpunkter från semestern — Stålhammar har varit i New York och hälsat på i Norman Osborns lägenhet från Sam Raimis Spindelmannenfilmer. David — å sin sida — har varit i London och åkt förbi den magnifika Battersea Power Station på vägen till flygplatsen.

Battersea Power Station som den ter sig genom fönstret på Stansteadexpressen.

Interiörer från Battersea Power Station som David alltså inte fick se.

(Okej — det väger inte riktigt lika tungt — men han fick även träffa Tipu Sultans mekaniska tiger på Victoria & Albert, en ny favorit bland Londons museer.)

Dessutom återupptas Huvudnyheternas evighetsdiskussion ”Tarantino — frisk fläkt eller förkastlig fåntratt?”

Veckans avsnitt har förstås hämtat sin titel ur en dikt av Fröding:

Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?”
och eko svarade – profeten teg.
Med gåtans lösning bakom slutna läppar
till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,
för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,
som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.

Det är, som hörde jag prins Hamlet gäcka
Polonius med molnens gyckelspel:
”Mig tycks det likna si så där en vessla
– det ser mig ut att vara en kamel”