Archive for the ‘Böcker jag läst’ Category

Fru Philippas känsla för kungakadaver

maj 31, 2016

eller: Under asfalten blommar Plantageneten III

philippa_measuring

Philippa Langley gör mätningar på sin favoritparkering.

År 2004 befann sig Philippa Langley på socialförvaltningens parkering i Leicester. Philippa genomfors av en plötslig rysning.

Jag står ovanpå hans grav”, tänkte hon.

Richard III, Den siste Plantagenetkungen. Den engelska regentlängdens största skurk, eller krönikeskrivaren William från Stratfords elakaste nidporträtt (stryk det som ej önskas). Philippa var övertygad om att han vilade under asfalten, medan socialbidragstagarnas rostiga Morris Minors droppade smörjolja på hans sista viloläger.

Hon hade visst empiriskt stöd för sin känsla: på senmedeltida kartor framgår att gråbrödraklostret där den olycklige usurpatorn begravdes efter slaget vid Bosworth 1485 borde ha legat ungefär där Leicesters socialförvaltning nu huserade.

Å andra sidan var de femhundraåriga källorna diffusa och motstridiga — ett envetet rykte talade till exempel om att Richards lik hämtats i klosterkyrkan och helt oceremoniöst dumpats i floden.

Men för Philippa fanns det ingen tvekan längre. Det var här hennes hjälte — malträterad  av historien,  baktalad av nationalskalden, utmålad som puckelrygg — vilade ut efter sin korta men stormiga regeringstid.

Hon började tjata på arkeologiska institutionen vid Leicesters universitet om att de borde bryta upp asfalten och plocka upp den döde konungen. De lokala arkeologerna var först rätt kallsinniga, men lät sig efter hand övertalas — inte minst efter att Philippa dragit igång ett enormt crowdfundingprojekt och fått Richard III-nördar i jordens alla hörn att bidra till utgrävningen. Framför allt var det eldsjälarna i Richard III-sällskapet (där fru Langley föga förvånande själv var en drivande kraft) som hade lättat på plånboken för att undsätta de jordiska kvarlevorna av regenten.

Arkeologerna upptäckte till sin förtjusning att Philippa faktiskt lyckats finansiera merparten av utgrävningen på egen hand, och fick löfte från Leicesters universitet om resten av de behövliga medlen.

Något mindre begeistrade blev de när de upptäckte att deras oförtröttliga kompanjon även hade lyckats övertala Channel 4 att skicka ett dokumentärfilmsteam till platsen för att föreviga konungens återuppståndelse.

Tålmodigt försökte de förklara för fru Langley att det inte var så här arkeologi fungerade: man börjar inte med att tillkännage vad det är man tänker hitta innan man ens satt spaden i jorden. Visst fanns det en del som tydde på att Richard varit begravd i klosterkyrkan en gång i tiden, men det fanns också mycket som tydde på att hans lik hade flyttats under århundradenas lopp. Och även om han hade legat kvar — vad var det som sa att hans stoft inte skingrats av allt grävande, plöjande och byggande som hade pågått på denna jordplätt under ett halvt millennium?

Men det var redan för sent. Utgrävningsgruppen skulle nu komma att beledsagas av ett TV-team, som med växande frustration följde deras jordsiktande, grävande och friläggande av diverse porslinsskärvor och victorianska gasrör.

Även universitetet verkade ha blivit smittade av Philippas virulenta entusiasm. När utgrävningen skulle börja 24 augusti 2012 upptäckte arkeologerna till sin fasa att deras överordnade arrangerat ett stort jippo kring evenemanget med presskonferens, pompa och ståt — det var i princip bara färggada ballonger som fattades.

Det var inte utan att de ansvariga fornforskarna började få en smula ont i magen. På det här viset skulle det bli ett hejdundrande antiklimax av utgrävningen även om de hittade aldrig så många välbevarade medeltida klostermurar och artefakter under parkeringsplatsen — för det var ju faktiskt främst därför de hade gått med på planen: för att få kika närmare på lämningarna av gråbrödraklostret.

Med buttra miner såg de på medan vägarbetare sågade upp asfalten i en lång remsa på parkeringen.

Det var först dagen därpå, den tjugofemte, som själva grävandet kom igång. Man började i hörnet av den skalade remsan och började lite försiktigt vända upp jord med en grävskopa.

Man hade bara grävt en kortare stund när någon hojtade till och sa att det verkade vara benrester i jorden. Grävmaskinen backades undan och man började borsta undan jord med händerna.

Ett gulnat lårben lyste upp mot arkeologerna i den mulna sensommardagern.

Teamet flockades kring platsen. Ingen trodde att detta var Richard III — vad var oddsen för att det första man stötte på var konungens kvarlevor?

Men innan teamet gjorde något annat behövde de myndigheternas välsignelse för att gräva upp ett skelett. Arkeologerna täckte över sitt fynd med plast. Och ögonblicket efter kom det brittiska hällregnet.

Efter några dagar kom såväl solen som ett tillstånd att gräva upp den döde. Arbetet återupptogs.

När större delen av skelettet frilagts var tillochmed den oförbrännerliga Philippa pessimistisk. ”Det är inte han”, sa hon och vandrade slokörad iväg. Hon tyckte den döde verkade för ung, och för frisk (paradoxalt nog kan man tycka — Philippa brukade ju alltid påstå att det här med puckelryggen bara var Tudorpropaganda).

Resten av sällskapet tappade också intresset och skingrades för stunden. Bara osteologen Jo Appleby blev kvar i hålet för att frilägga det sista — den dödes bröstkorg. Hon brukade alltid ta den sist, eftersom revbenen lätt kom ur läge när man höll på med andra delar av skelettet. En fotograf stannade också kvar och dokumenterade hennes långsamma, metodiska borstande.

Och när bröstkorgen frilades kom något annat till synes.

En kraftigt krökt ryggrad.

Jo Appleby hejdade sig och såg ner. Skelettet som hon hade frilagt var en puckelrygg. En puckelrygg av uppskattningsvis rätt längd och ålder. Och detta efter bara några timmars aktivt grävande. Hon kunde knappt tro det.

richardiii_grave

Man kunde naturligtvis inte ta för givet att det rörde sig om Plantagenetkungen. Vid den efterföljande presskonferensen på universitetet fick man lägga band på sig och nöja sig med att prata lyriskt och antydande om ”spinal abnormalities”.

Men efter att en av Richards få levande ättlingar på mödernet hade låtit sig topsas och visade sig ha mitokondrier som var identiska med skelettets var saken klar. Man hade hittat Richard.

Philippa Langley hade fått rätt. Hennes rysning på parkeringen bar frukt. Det kanske inte var så här arkeologiskt fältarbete brukade se ut, men den här gången hade det fungerat förbluffande väl.

Philippas något rosenskimrande bild av Richard av York hade förstås fått en törn — han hade svårartad skolios, det var inte bara ett illasinnat påhitt av Tudorättens propagandister och William Shakespeare.

Skadorna på skelettet visade också att han hade dött på ett sätt som var helt förenligt med krönikornas och pjäsens framställning. Han hade befunnit sig till fots, utan hjälm, och hugg med svärd och hillebarder hade regnat ovanifrån.

En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!

Här visar sig alltså den traditionella framställningen stämma i stora drag — men innebär det att man kan tro på den även i andra stycken? Var Richard  en usurpator, en barnamördare, en lögnare? Kort sagt: var han en skurk?

I rättvisans namn kanske frågan bör formuleras lite annorlunda: var Richard värre än andra senmedeltida konungar?

Vi får minnas att han är samtida med den suveränt skrupelfrie Niccolo Machiavelli som skrev Fursten,  en oundgänglig gör det själv-manual för diktatorer, despoter och hobbytyranner. Shakespeare låter faktiskt Richard referera till Niccolo i sin pjäs:

I can add colours to the chameleon,
Change shapes with Proteus for advantages,
And set the murderous Machiavel to school.
Can I do this, and cannot get a crown?
Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.

I Hagbergs översättning:

Jag lånar färger åt kameleonten
Och byter skinn i kapp med Proteus
Och ger en grym Machiavell lektioner.
Den sådant kan tar nog en krona fatt;
Jag drar den ned, om ock den högre satt.

(Det ovanstående säger Richard i Henry VI del tre där han förekommer som bifigur, även om just den här monologen ofta brukar infogas i uppsättningar av Richard III. Vän av ordning vill väl också påtala att Richard inte kan ha läst Machiavellis Fursten eftersom boken publicerades först dryga fyrtio år efter Plantagenetkungens död, något barden från Avon dock struntade högaktningsfullt i. )

Alla indicier pekar på att Richard lät mörda sina små brorsöner i Towern för att slippa hotet från tronpretendenter med större legitimitet än honom själv.

Richards bror Edward den IV lät — å sin sida —  halshugga en tredje broder, George, hertig av Clarence, efter att denne två gånger i rad intrigerat för att avsätta och avrätta honom. Mord på nära och kära var alltså inte något unikt för Richard III, ens i den egna familjen.

Men det är trots allt en viss skillnad på att eliminera en politisk konkurrent som försöker få en avsatt (även om vederbörande råkar vara ens bror) och att eliminera ett eventuellt framtida hot mot ens tronanspråk genom att låta mörda två oskyldiga barn.

Och så fortsätter det med Richard: det är inte så mycket en artskillnad som en gradskillnad. De flesta senmedeltida regenter ljög, höll inte ord, lät mörda sina konkurrenter, och så vidare — distinktionen är att Richard var tillochmed mer lögnaktig, svekfull och mordisk än konungakollegorna.

Historien om Richard utgör ju finalen på det som historikerna brukar kalla för Rosornas krig — en hundraårig kamp  mellan ätterna York och Lancaster om vilken av dessa grenar på Plantagenetträdet som var minst avlägset släkt med den anglosaxiska kungen Edvard Bekännaren — och eftersom ingen av de inblandade hade ens en full pipett bekännarblod i ådrorna var tvisten inte helt lätt att bilägga.

Bristen på sakliga argument ledde till skoningslösa smutskastningskampanjer, våldsamma sammandrabbningar, lönnmord och offentliga avrättningar. Richard var den kvist som satt längst ut på den snåriga rosenbusken. Han var sist och värst. Men han var på intet sätt unik.

Tapisserie de Bayeux - Scène 1 : le roi Édouard le Confesseur

Edward Bekännaren gör en liten cameo på Bayeuxtapeten.

FÖR VIDARE SJÄLVSTUDIER

För den som inte har fått nog av Richard III efter detta något mångordiga blogginlägg har jag några rekommendationer.

När jag skrev texten ovan hade jag fortfarande inte sett The King in the Car Park,  men under skrivandets gång blev jag plötsligt osäker på om jag mindes rätt, om det faktiskt var Jo Appleby som frilade skelettet. Efter lite googlande upptäckte jag att hela Channel 4-dokumentären ligger ute på nätet, och nu i morse förundrades jag av denna film, där man steg för steg får följa utgrävningen hela vägen från planering till fynd.

Ingen modern TV-dokumentär är tydligen komplett utan ödesmättad musik, tjocka lager dramaturgisk ketchup och en programledare som med självebelåten uppsyn ställer sig framför det skeende som han förväntas skildra, men dessa skönhetsfläckar till trots är filmen helt fascinerande. Här nedan finns den till allmän beskådan:

Min främsta kunskapskälla har annars varit Mike Pitts Digging for Richard III, där vi får följa förberedelserna, spelet bakom kulisserna och utgrävningsarbetet ännu mer i detalj —  det här är en grodperspektivvy av arkeologiskt fältarbete, och Pitts djupintervjuade många av de inblandade väldigt nära inpå själva händelserna, vilket ytterligare förstärker närvarokänslan.

51FbOKJqS2L._SX324_BO1,204,203,200_

Om Channel 4-dokumentären snarast har Philippa Langley som huvudperson (förutom programledaren då), så fokuserar Digging for Richard III på arkeologerna och akademikerna, och skildrar även intriger och konflikter på Leicesters universitet.

Även denna bok har smärre skönhetsfläckar — bland annat den rörigaste redogörelse för Rosornas krig som jag någonsin försökt ta mig igenom (och det vill inte säga lite).

51FKnMWxFOL._SX324_BO1,204,203,200_

När det gäller den historiska bakgrunden anbefaller jag istället The Hollow Crown av Dan Jones. Jones har lyckats skriva en suveränt medryckande sidvändare om det notoriskt snåriga och taggiga förloppet. Vänner av fantasyeposet Game of Thrones kan också fröjda sig åt att upptäcka varifrån en del av inspirationen till George R R Martins mäktiga skröna kommer — rätt vad det är dyker det upp detaljer och skeenden som känns igen från det smått senmedeltida sagolandet Westeros.

more-princes-in-tower_32_1906643633

Och för den som vill veta mer om den allvarligaste anklagelsen mot Richard — att han skulle ha låtit mörda sina båda brorsöner — rekommenderar jag The Princes in the Tower, Alison Weirs föredömligt välskrivna och rediga redogörelse för bevisläget i den halvtusenåriga kriminalgåtan.

Och om ni inte verkligen inte kan få nog av Richard III än så finns mina tidigare texter i ämnet här:

Under asfalten blommar Plantageneten

Under asfalten blommar Plantageneten II — Son of Yorick

Något senare tillägg:

Jag glömde ju nämna att Richard III:s olyckliga öde är högaktuellt på ett annat sätt just i dagarna — en annan avlägsen släkting till honom, med det magnifikt malmklingande namnet Benedict Cumberbatch, gestaltar konungen i BBC:s fantastiskt påkostade och storslagna filmatisering av alla Shakespeares krönikespel, en TV-serie som av märklig slump också heter The Hollow Crown (eller, ja … det är förstås inte det minsta märkligt, efterssom titeln är ett citat ur ett av de nyss nämnda krönikespelen).

Richard III-avsnittet sändes för bara någon vecka sedan. Och här nedan kan ni se kungens sentida ättling egga sina trupper inför en drabbning (SPOILER ALERT — jag misstänker att det rör sig om slaget vid Bosworth, så det ser kanske inte så ljust ut för Plantagenetikerna):

Annonser

Mysteriet med den victorianska ryggtavlan

maj 14, 2014

Hörni! Förlaget har antagit en till sån där historisk deckare! Skicka ner någon till bildbyrån för att leta efter sepiabruna victorianska ryggtavlor — helst iförda hög hatt och slängkappa och med lite lätt rörelseoskärpa sådär …

9780812976144_custom-7749bb2a284daeb6741249328aa20448f42c42ef-s6-c30

Var formgivaren som gjorde ovanstående omslag till Caleb Carrs The Alienist först ut? I så fall borde han få royaltypengar från till exempel …

9MUR

Och …

devils_acre

Och …

9780755344024

Och …

the-bedlam-detective-cover

Och …

81tqgSB1HiL._SL1500_

Och …

688-2

Okej — det sista omslaget innehöll i alla fall en trivsam scen från en obduktionssal — dit även ett hembiträde från Downton Abbey hade råkat förirra sig — pluspoäng för detta.

Visst — jag förstår att det ur försäljningssynpunkt kan vara frestande att försöka rida på en framgångsrik föregångare och så att säga åka snålskjuts på slängkappan — men finns det inte något slags gräns för hur likartade omslagen får bli?

Å andra sidan känner jag — som vän av historiska deckare — att jag inte så mycket att beklaga mig över när jag kastar ett getöga på den afrikanska litteraturen och konstaterar att en hel kontinent har reducerats till acaciaträdssilhuetter mot en rödorange solnedgång … det är onekligen värre …

BnCiZTvIQAAUIaW-1(Bilden ovan kommer från sajten Africa is a Country som även visar exempel på andra omslagsklyschor och marknadsföringsmemes.)

Besläktade blogginlägg:

https://davidnessle.wordpress.com/2006/06/20/de-bla-bockerna/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/05/03/elementart-min-kare-jung/

Resan till Wiklandia

maj 14, 2014

DSCF3912

Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

DSCF2758

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

langres1

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

DSCF3158

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

DSCF2962

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

DSCF2966

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

DSCF2952

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

DSCF2922

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter

DSCF3384

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

DSCF3408

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

DSCF3434

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

DSCF3196

DSCF3111

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

DSCF3011

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

november 22, 2013

image

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

Bildrapport från Bokmässan del 97 …

oktober 3, 2013

… eller vad det nu kan röra sig om. Det känns som om jag har lagt upp såna här rapporter under evärderlig tid … eller i alla fall sedan 20062007 … Den här gången rapporterar jag uteslutande från lördagens begivenheter — det var för övrigt enda dagen då jag vistades mer än någon timme på mässan …

BVPfVwoIIAAtM2H.jpg:large(Foto från Twitter, taget av Charlott Stenberg)

Lördag kl. 12: Jag och Jan Berglin håller låda i ABF:s monter. Här kan ni desutom se hur 1960 års män klär sig — t-shirt under uppknäppt skjorta samt vagt jeansbetonade byxor och foträta svarta skor verkar vara de rigueur

Efter detta signerade jag en timme — eller rättare sagt: jag och Mats Jonsson satt mest och rullade tummarna bredvid Liv Strömquist medan hon signerade så att svetten lackade.

Sedan drev jag planlöst runt på mässan ett tag, innan en viss utmattning och en dunkel längtan efter sushi fick mig att börja söka mig in mot staden.

Jag hade dock inte hunnit särskilt långt förrän jag stötte på  den svenska parnassens ledande enfant terrible Carl-Michael Edenborg …

IMG_8154

… och den störtsköna skaldinnan Helena Eriksson …

IMG_8155

… och vägledde dessa litterära giganter till närmaste Nettobutik (som ni märker).

Sedan blev det mkromontermingel på Svindelförlaget …

12365_10151927448288638_1791233946_n(Bild från Edenborgs instagramflöde, tagen av Arabella Cruse)

Efter det gick jag och Helena upp och bildade hejaklack åt Joakim Pirinen medan han  lät sig intervjuas om sin nya bok…

den_roda_drommen-pirinen_joakim-23515616-1345755790-frntl

(Pirinens senaste — klicka på bilden ovan för att läsa mera.)

… av en av svenska statskyrkans schamaner …

IMG_8178

Sedan avvek Helena till något lyriskt jippo och jag och Jocke P gick på äreröriga sjuans ölhall …

IMG_8190

… som har den mest klaustrofobiska öl-fjöl jag någonsin klämt in mig vid …

IMG_8189

Klockan sju stundade sedan Galagos förlagsmiddag i spirituellt seriellt sällskap — nedan representerat av Simon Gärdenfors och Johan Wanloo …

IMG_8200

Fullmatade och nöjda gick sedan jag och Wanloo hem genom staden — han mot Masthugget, jag mot Sandarna.

Strålande storpocket med samlat svenskt strunt från Stupido

januari 10, 2013

vårt kära strunt

Ovan ser ni min vän Martins nya bok Vårt kära strunt som jag fick med posten igår. Här återfinns reviderade och i vissa fall uppdaterade artiklar som tidigare varit publicerade i fanzinet Stupido, i  tidskriften Filmrutan men främst förstås i Kapten Stofil.

Martin har valt att lägga fokus på texter med svensk anknytning, men bokens omfång är ändå imponerande — i all synnerhet om man beaktar (som Microsoft Word gillar att säga) den enorma mängd research som varje artikel representerar. Trehundrafemtio sidor fullmatade med information om svensk populärkulturs mest misskända marginalia har det blivit — allt proffsigt layoutat av särskilt meriterad gratisarbetskraft (något vi på Kapten Stofil alltid har varit hejare på att headhunta) — i det här fallet Piratförlagets Mattias Boström.

Martin har alltså valt ut de bästa texterna och förädlat dem ytterligare, som den perfektionist han är. I vissa fall har han hittat nytt material, och i vissa fall har han oväntat nog sett sig tvingad att uppdatera dessa texter om — som vi trodde — garanterat inaktuella företeelser. Vem hade till exempel kunnat tro att vi anno 2011  skulle få ännu en indignationsstorm över Åsa-Nisse? Men det fick vi — tack vare Henrik Dorsin — och Martin refererar naturligtvis även denna drabbning mellan den goda smakens väktare och de inbitna bonnläppar som envisas mot att sitta och skrocka Fridolf Rhudin-likt i biografsalongerna — ”Uh-huh-huuh” — åt den agrara humorns portalgestalt.

Beställa boken kan ni till exempel göra hos Ad Libris för det facila priset 155 kronor — där finns även ytterligare info om innehållet.

Men mesta — och bästa — informationen återfinns förstås på Martins Ansiktsburksida … jag menar Facebooksida om boken. Den som vill läsa små smakprov ur boken om tjeckiska swingpjattar, Douglas Fairbanks kokainkomedi och annat oundgängligt  kan klicka på länken ovan …

David, Martin & Erik

Jag får aldrig nog av den här förfärliga bilden från 1982. Dessa tre unga män bor alltså i ett kollektiv på Svangatan i Göteborg — hans nåd själv till vänster, i  mitten Martin och till höger översättaren och författaren Erik Andersson. Vi har långt hår. Vi har ironiska sjuttiotalsskjortor. Vi är förutskickade till en framtid som bokstavsfösare.

Uttag från Litteraturbanken

december 23, 2012

god jul

Minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att signaturen Red. gjorde reklam för Litteraturbanken i en kommentar till bloggposten om S A Duse. Den svenska deckarnestorn finns bara som e-text  på nätet, och alltså inte ännu i epub-form — men det gör åtskilliga andra klassiker (ni hittar en lista HÄR).

Nu har jag dessutom upptäckt att böckerna går att ladda ner direkt i läsplattan. Jag och en mig närstående källa låg i sängen med varsin iPad och frossade i det litterära julbord som välgörarna på Litteraturbanken dukat upp.

Jag laddade ner ett antal favoritböcker. De flesta äger jag förstås redan i tidstypiska utgåvor, men nu kan jag bära dem med mig överallt och behöver inte rota i bokkartonger för att återstifta bekantskapen med t ex Strindbergs superba skildring av den griniga gryende högmedelåldern i kortromanen Ensam. När jag första gången läste boken någon gång i mitten på nittiotalet kände jag mig inte alls lika drabbad av den skoningslösa snabbkarakteristik av femtioåringens själstillstånd  som återfinns i inledningen:

”Efter tio års vistelse i landsorten är jag åter i min födelsestad
och sitter nu vid ett middagsbord bland de gamla vännerna. Vi
äro mer eller mindre femtioåringar allesammans, och de yngre
i sällskapet äro över fyrtio eller omkring. Vi förvånas över att vi
icke ha åldrats sen sist. Det syns visserligen litet grått i skägg
och vid tinningar här och där, men så finns det också de som
blivit yngre sedan sist, och de erkänna att vid deras fyrtionde år
skedde en märkvärdig förändring i deras liv. De kände sig
gamla och trodde livet vara mot slutet; de upptäckte sjukdomar
som icke funnos; överarmarne styvnade och de hade svårt att
dra på överrocken. Allting föreföll dem gammalt och utslitet;
allting upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga
släktet trängde på hotande och tog ingen notis om de äldres
bedrifter; ja, det förargligaste var att de unga gjorde samma
upptäckter som vi hade gjort och vad värre var, de buro fram
sina gamla nyheter som om de aldrig varit anade förut.”

(Ladda ner hela boken som epub-fil genom att klicka HÄR)

Och för den som vill bilda sig en uppfattning om hur den mulne titanen var som person kan jag även rekommendera Albert Engströms oväntat intima och chosefria porträtt av vännen i August Strindberg och jag. Läs tillexempel om Alberts chockartade reaktion när han råkar prova vännens avlagda pälsmössa och inser att mannen med den svenska litteraturens största eld har en skalle stor som en kokosnöt:

”Men ett par dar efteråt kom jag av miss-
tag att dra ner den från hyllan och provade
den par curiosité. Jag blev nästan rädd. Jag
tror att jag aldrig träffat på ett mindre
huvud än Strindbergs. Det var helt enkelt
abnormt litet. Det var naturligtvis därför
han var så noga med lejonmanen. Hade han
klippt sitt hår kort, skulle han sett monstruös
ut. Men när han badade, kom denna egen-
domlighet fram. Han dök vanligen på hu-
vudet och såg när han kom upp ut ungefär
som en mindre vikarsäl. Han dröjde alltid
länge i sin badhytt eller bakom sin badbuske.
Och när han kom fram igen var håret väl
torkat och ordnat som han ville ha det.
(Ladda ner hela boken HÄR)
Andra böcker som jag kan rekommendera: Almqvists Drottningens juvelsmycke  — bland annat för den hallucinatoriska, drömlika scenen som skildrar tumultet på Operan efter mordet på Gustaf den III (finns HÄR). Henning Berger som bjuder på något såpass ovanligt som superba svenskspråkiga skräcknoveller i Spöksekretären — en bok som skrämde mig sömnlös cirka 1972 (finns HÄR) — för att inte tala om alla utsökta Hjalmar Söderberg-texter – Doktor Glas, Hjalmar Birck u s w. Ja — jag kunde hålla på tills dopparedagen randas, men jag rekommenderar er i stället att botanisera på egen hand i denna digitala oas …

scary snögubbe gott nytt år