Archive for the ‘cunning linguistics’ Category

De tre männen i den brinnande ugnen, Shadrak, Mesak och Abednego

maj 15, 2014

Ett något udda faktum när det gäller Shadrak, Mesak och Abednego: de heter inte så.

I dopattesten står det Hananja, Misael och Asarja. Shadrak, Mesak och Abednego är deras Babyloniska slavnamn. Jag hänvisar till 1917 års bibelöversättning:

Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda barn. Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

För att ytterligare förvirra bilden har styckets hjälte Daniel alltså också ett slavnamn — Beltesassar — men det används påfallande sällan när man återberättar Bibelhistorier — kanske delvis för att det är  lätt att förväxla med Belshassar (ni vet — han som drack lättgrogg ur en gyllene dopfunt han stulit ur templet i Jerusalem och sedan fick se skriften på väggen).

daniel

I King James Bibel vägrar S, M & A att knäböja inför ”A golden idol”, vilket får mig att se en vision av hur de vägrar ge sin tribut till en mer än vanligt guldpaljetterad Liberace. Nu kräver jag att TV-programmet ”Idol” byter namn till ”Avgudabelätet” i konsekvensens namn …

Den israelitiska trion vägrar alltså att knäböja inför guldstatyn som kungen nyss högtidligen har avtäckt vilket får Nebukadnessar att raskt ge order om extra eldning. Den mest märgfulla skildringen av episoden hittar vi — kanske inte helt oväntat — i Karl den tolftes Bibel:

Och härolden ropade öfwerliudt: Thet låter eder sagt wara/ J all folk/ slächter och tungomål: At när J hören basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ lutor och allahanda strängiaspel/ så skolen J nederfalla och tilbedia thet gyldene belätet som Konung NebucadNezar hafwer vpsättia låtit.

Men then som tå icke nederfaller och tilbeder/ han skal på samma stund kastas vthi en brinnande vgn.

Tå the nu hörde liudet af basuner/ trummeter/ harpor/ gigor/ psaltare/ och allahanda strängiaspel/ föllo neder all folck/ slächter och tungomål/ och tilbådo thet gyldene belätet/ som Konungen NebucadNezar hade vpsättia låtit.

Okej … det är väldigt mycket ”basuner, trummor, harpor, gigor, psaltare och allehanda strängaspel” i den här passagen — det medges. Jag övergår till en mera lättsmält — om än smått summarisk, sumerisk och stelbent — serieframställning:

1

Önskas en ännu tamare framställning hänvisar vi till sajten bibelskolan.com som har lagt upp en text med vissa ekon av Asterix och hans tappra galler:

Nebukadnessar är lycklig. Berusad av sin makt. Uppfylld av sin egen
härlighet.
Han har lyckats ena landet genom att göra staten till en reli­gion.
Alla gör som han säger.
Ingen vågar trotsa honom.

Ingen?

Jo, tre män står där långt borta, dolda för Nebukadnessars blickar.
Tre män som vågar trotsa konungen.
Tre män som vågar visa sin egen tro.
Tre män — Sadrak, Mesak och Abed-Nego.

(Tipstack till Erik Lundbom — resten av texten hittar ni HÄR)

Nebukadnessar ger order om att ugnen ska göras ”Sju gånger hetare än vanligt” — eller för att tala med Karl den tolfte:

TÅ wardt NebucadNezar full medh grymhet/ så att hans ansichte förwandlade sigh öfwer Sadrach/ Mesach/ och AbedNego; och befalte at man skulle giöra vgnen siu resor hetare än han eljes plägade wara:

”Sju resor hetare” — är det alltså härifrån som vi har uttrycket, så vitt jag kan förstå: ”siw resor” heter det redan i Gustav Vasas Bibel från 1541.

The Burning Fiery Furnace exhibited 1832 by George Jones 1786-1869

Nu nalkas vi styckets suggestiva klimax, där konungen kisar in i röken och elden och plötsligt tycker sig se fyra bolmande silhuetter:

24 Då blev konung Nebukadnessar förskräckt och stod upp med hast och frågade sina rådsherrar och sade: »Var det icke tre män som vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen: »Jo förvisso, o konung.»

25 Han fortfor och sade: »Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett dem; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.»

26 Därefter trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den brinnande ugnen och hov upp sin röst och sade: »Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare kommen hitut.» Då gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden.

27 Och satraperna, landshövdingarna och ståthållarna och konungens rådsherrar församlade sig där, och fingo då se att elden icke hade haft någon makt över männens kroppar, och att håret på deras huvuden icke var svett, och att deras kläder icke hade blivit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten av något bränt på dem.

(1917 års Bibelöversättning)

Det är förståeligt att Gospelkompositörerna har låtit sig gripas av denna framställning och tonsatt den — till exempel såhär:

Larry Clintons orkester bjuder på bibelstudier

But the children of Israel would not bow down
Not Shadrach, (Meshach, Abednego)
You couldn’t fool them with no golden idol
Shadrach, (Meshach, Abednego)

The king put the children in the fiery furnace
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
Heaped on the coals and the red-hot brimstone
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego
It was seven times hotter, hotter than it oughta be
(Oh Shadrach), Meshach, Abednego

Tri_otroka

Killar — just nu upplever jag att det är sju gånger hetare än det borde vara.

Det är inte bara jag som älskar den här gospeln, att döma av hur många coverversioner det finns på den. Här nedan hittar vi do wop-gruppen The Larks hårdsvängade tolkning:

Annars är nog min favoritversion den med Kay Starr — och den återfinns (förstås) på en av mina Spotifyspellistor:

(Det är möjligen missledande att kalla listan för ”Den vita gospelns triumfer”, med tanke på att Kay Starr är i det närmaste fullblodsirokes — irokeserna kallas även för ”de sex stammarna”; däremot vet jag inte huruvida hon tillhör den namnkunnigaste stammen — mohikanerna. Å andra sidan lär Billie Holliday ha sagt att Starr var ”the only white woman who could sing the blues” — så det kanske jämnar ut sig. Och nu har jag i vanlig ordning kommit väldigt långt från ämnet igen.)

IMG_8773

Vad var det vi pratade om? Jo — Shadrak, Mesak och Abednego. Åter till dagens text:

Som kanske har framgått av det ovanstående verkar författaren till Daniels bok gilla upprepningar, vilket ju är något av en utmaning för den som dramatiskt försöker gestalta texten. Hör bara hur Charles Laughton heroiskt tacklar alla dessa ”the princes, the governors, and the captains, the judges, the treasurers, the counsellors, the sheriffs, and all the rulers of the provinces”  — för att nu inte tala om ”the sound of the cornet, flute, harp, sackbut, psaltery, dulcimer, and all kinds of musick”:

https://ia600305.us.archive.org/24/items/CharlesLaughton-ReadingsFromTheBible/02TheFieryFurnace.mp3

(tipstack till John-Henri Holmberg)

Annonser

De tre farliga K-na: København, Kvinder og Kærlighed

april 30, 2014

Det er dejeligt, det är dåtid och det är Danmarks huvudstad …

Ordet ”Sporvogn” börjar inte på K med värsta vilja i världen — men det förefaller ändå vara ett centralt begrepp inom den lyriska danska pilsnerfilmen …

Ja, ni ser rätt här ovan — i vår förtrollade färd mot det förflutna har vi nått en punkt så avlägsen att Dirch ”Bocken” Passer är mager som en flaggstång …

Romantiken hänger tjock iluften — ej olik oset av nyss förkolnad Flæskesvær — och innan vi vet ordet av kommer vi i likhet med en viss Hans Kurt att vara …

Ja — eller en dejelig dräng, i förekommande fall. För vi befinner oss trots allt i Kongens By, där även hembiträderna uppträder — så att säga — hot-fullt

Som läsarna möjligen redan har anat försöker jag med detta få sagt att jag inte kan få nog av dansk pilsnerfilmsjazz och har sammanställt en smärre Spotifylista …

 

 

Ussare kvanting! Välkommen till 1890-talets subkulturer

juni 14, 2013

kungsholmsligan_november2011

En riktig kväsarkvanting tecknad av Arthur Högstedt som illustration till hans sång Kungsholmsligans paradmarsch. ”Hostar’u kvanting?” är väl kvantingspråkets motsvarighet till ”Parlez-vous français?” föreställer jag mig.

Synt eller hårdrock? Sunar eller mods? Grilljanne eller kvanting?

De avlöser varandra under decenniernas lopp — dessa eviga frågor som ska skilja agnarna från vetet.

Men en sak förenar alla de ovanstående tvåvalsalternativen: det ena är mer proletärt, det andra mer medelklassigt. Syntarna är mera medelklass än hårdrockarna. Sunarna, med sitt bakåtstrukna brylkrämshår och sin femtiotalsrock är mer proletära än modsen med sina dufflar, sina Beatlesfrisyrer och sina direktimporterade brittiska popsinglar.

Samma mönster går igen hos grilljannen och och kvantingen, 1890-talets främsta svenska ungdomskulturer. Grilljannen är något av en dandy, och hänger på Jones grill — snarast ett slags stekare, vilket ju passar bra ihop med grillprefixet.

Kvantingen är en betydligt råare sälle. En riktig kväsarkvanting ska helst ha en vegamössa med knäckt skärm som demonstrerar att han ofta råkar i slagsmål — denna brutna mösskärm kallas för ”kväsarmärket”.

”Ussare” betyder bara ”akta dig” — och ”Ussare kvanting” verkar rent generellt vara ett bra råd att ge till de arbetarungdomar som bekänner sig till kväsarkulten. (Kväsar-prefixet ska såvitt jag förstår tolkas bokstavligt — ”kväsa” som i undertrycka eller stoppa. ”Kvanting” är däremot bara ett gammalt ord för ”pojke” — precis som ”pjatt” i den senare sammanställningen ”swingpjatt”.)

0281.5

Förutom den knäckta vegamössan (helst inköpt hos Björnboms i Storkyrkobrinken) skulle kvantingen ha kavaj av grovt militärtyg med foder som stack fram därbak, halsduk i stället för krage, synnerligen säckiga byxor som kallades ”slängarbrallor” och spetsiga skor. (Efter år 1900 började kväsarna bära plommonstop i stället för vegamössa, enligt mina källor — som främst består av en utmärkt B-uppsats av Michael Karlsson från 1993: Kväsarkvantingar — Ligister eller bärare av en subkultur? )

Kväsarrynkan å sin sida bar kortare kjolar än andra kvinnor av sin klass — vilket under sent artonhundratal kanske inte säger så där väldigt mycket — och rökte dessutom offentligt, vilket möjligen var ännu mer upprörande.

I övrigt utmärkte sig väl kväsarkvantingen — och hans fjälla/rynka — genom sitt särpräglade idiom, odödliggjort av Arthur Högstedt i Kväsarvalsen:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

Men Arthur Högstedt var inte bara schlagerkompositör och skribent — han var även en skicklig tecknare, och i tidningar som skämtbladet Strix avbildade han gång på gång kvantingarna och deras rynkor.

Faktum är att det är en ganska utbredd uppfattning att Högstedt gjorde mycket för att kodifiera kvantingen som ungdomsgruppering — att han så att säga kom att bli ett slags kväsarnas Malcolm MacLaren, som tog en existerande, men något formlös ungdomsrörelse och skulpterade den efter eget skön. (Hur stort inflytande Högstedt hade över den offentliga bilden av kväsaren torde vara lite vanskligt att få full visshet om, så här hundratjugo år senare.)

Att det rör sig om en ganska brutal subkultur framgår för övrigt av en annan av Högstedts sånger, Kungsholmsligans paradmarsch, som enligt uppgift var något av ett anthem för de råa sällar som utgjorde kvantingkulturens kärntrupper:

Till Kungsholms tull en stjärnklar natt vi tåga
med både skåp och fjälla under arm, under arm
och under pirkan välvas mörka tankar
och ingen mäkta hindra deras gång – sicken en gång!

Till Kungholms tull vi tåga
och där vårt liv vi våga
vi dessa kväsarkvantingar tillhör
som blott för skåp och för vår fjälla dör – stekt i smör!

(Rätt mycket tyder på att den här ungdomskulturen hade sitt starkaste fäste just på Kungsholmen.)

I jämförelse framstår grilljannarna som ganska stillsamma figurer med sina korta kavajer, säckiga byxor och käppar med stora silverkryckor. Utmärkande för grilljannestilen är att den är lite snobbig och sprättig, lite ostentativt välmående och kontanttryfferad — precis som stekarstilen.

Själva ordet ”grilljanne” sägs ha myntats av kåsören Jörgen som för övrigt inte skrädde speglosorna när han skildrade denna stockholmska sekelskiftes-subkultur:

Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.

(Hjalmar Meissner var om möjligt ännu mindre älskvärd när han karakteriserade jannarna som ”fin de si-äckel”.)

bild-3108_187180796

Ett försök att återskapa grilljannestilen– Gösta Ekman den äldre som Sigge Wulff.

Grilljannarna modellerade sin stil efter den stora idolen Sigge Wulff — 1890-talets ledande rockstjärna, som helt levde efter devisen sex, champagne och snärtiga slagdängor.

116093

Sigge Wulff — 1890-talets stora idol — blev bara tjugotvå år gammal

I likhet med alla rockstjärnor värda sitt salt levde han inte heller särskilt länge — han blev raskt fruktansvärt alkoholiserad av det ständiga champagnekolkandet, som hörde till hans image — inte för inte hette ett av hans största slagnummer just Kvinnor och champagne:

Att vara med om slik kampanj
det är förtjusande
och får man så en skvätt champagne
blir allt berusande

Och efter en av allt att döma särskilt hård finlandsturné var det i princip slut med Sigge Wulff, som gick ur tiden redan 1892.

sigge_wulff_grav

Sigge Wulffs grav på Norra begravningsplatsen i Solna (foto Mattias Boström).

Men grilljannarna fortsatte att idolisera den fallne hjälten, som nästan blev större i döden än i livet (inte heller helt ovanligt i rockstjärnesammanhang). Ur grilljannarnas boomboxes dånade städse sången om Kalle P:

Vill ni se, Kalle P?, Så ödmjuka tjenare!
Jag det är, Fast man plär, Kalla mig ”Herr Egenkär”
För mitt sätt, Är så nätt, Och att jag fått mera vett;
Men jag tror, Avund stor, Uti Norden bor…

… som kom att bli grilljannarnas signaturmelodi — de hade uppenbarligen ingenting emot att kokettera med att de var ”snobbiga” och ”sprättiga”.

”Avund stor, uti Norden bor” — detta kastar möjligen även ett visst ljus över kväsarnas något intoleranta påbud: ”Alla som bär käpp ska ha stryk” …

Tillägg, senare samma dag: Nu har jag förkovrat mig vidare i Grilljannarnas mytologi genom att läsa Henning Bergers novell Första fjätet i samlingen Films (1914). Här får vi en tidsbild från nittiotalet och ett måttligt smickrande porträtt av en grilljanne som heter Sjövall. Introduktionen av denne — som för övrigt är styckets skurk — innehåller den mest detaljrika och tillförlitliga beskrivning av grilljannens klädstil som jag har hittat:

Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog
herr Danielsson sin vän och yrkeskollega. En
sådan kostym hade endast vissångaren i Berns
make till. Djupt urringad väst, som visade ett
rutat skjortbröst, i vars mitt satt en blank
knapp, stor som en medalj. Skjortkragen var
flera centimeter hög och till den hörde en
oerhört bred, svart rosett, i vilken stuckits en
nål med slipad glasdiamant. De blågrå byx-
orna hade ränder och svarta sidenrevärer, men
dessutom höga uppvikningar, som voro satin-
fodrade! Och så bar vännen Sjövall en gigan-
tisk käpp, vars krycka var nästan lika lång
som underarmen!
– En djävla karl, tänkte Danielsson, en
giggelschentleman – fäng dö säckel
Och omedvetet började han nynna en slag-
dänga från varietéerna:
»En förbaskat stilig herre är min vän herr
Lindemann …»
Detta väckte herr Sjövall:
– Äsch, nu har dom fått nya kupletter –
djävligt piffiga. Har du hört Kvinnor och
champagne?
Han gnolade:
»Att vara med om sån kampanj …»

Lite senare får vi även höra ett smakprov på hur en småslirig grilljanne — i det här fallet en förskingrande bokhållare som aspirerar på att bli kabaretsångare — låter i Bergers öron:

– Hon har uppträtt på Novilla, sade Sjö-
vall otåligt, och kallade sig Franziska della
Stella. Och nu, féstårru, ha vi beslutat att
bli duettistpar, vi ha övat in flera kiliga ku-
pletter mårutro – riktiga tjim och tararabom
deräjor, féstårru. Vi ha redan fullt upp med
engagementer, och flaxiga kostymer, vi börja
i Hamburg och sen ska vi till Scala i Milano
och sen till Kristallpalatset i London. Så här
vilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe,
sällan … skål pårej. – Men, fortsatte han i
nästa andedrag, liksom rädd för ett avbrott,
då han väl kommit i tagen, men, sirru, olyckan
ä att fast vi haft väldig flax så har hon
kostat mycke schaber, det kan du väl begripa.
Nu får jag tiotusen om en månad av vår
impressario, han är tysk och har en jäkligt
fin agentur – du féstår att jag inte talar till
vem som helst, men redan första gången jag
såg dej så skilde du dej från alla di andra
småstruntarna däroppe i den där syföreningen,
du – du ä min själ ingen vanlig stövel (…)

Huvudnyheterna 7 — Evolutionen är en norrländsk bilmekaniker

juni 7, 2013

… och Paranoian är en dålig fysikmagister.

108_9199-2

Vanlig radiokaka, utan foliehatt

Laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Vad är receptet på foliehattskaka? Är många själsjukdomar i grunden vettiga impulser som gått över styr? Vem var den förste internetparanoikern? Är Strindberg den svenska elparanoians fader? Uppstod mänskligheten genom att aliens hade Van Däniken-tidelag med älgar i trakten av Tanum? En bokhandel flera boklådor? Verkligen? VERKLIGEN? Kan djur vara vidskepliga? Ägnar sig Pavlovs hund åt magiskt tänkande? Varför pratar vi babyspråk med djur och kärlekspartners? Beror det på att evolutionen är en norrländsk bilmekaniker som använder de delar som redan ligger och skrotar i verkstan — som t ex bindningen mellan barn och förälder? Vill vi verkligen se avsnitt av dr House som utspelar sig på bronsåldern?

Thore_Skogman_and_Anita_Lindblom_1963Anita Lindblom många år innan hennes piano gick sönder. Obs! Mannen på bilden arbetar inte på en fransk flyttfirma

Detta och mycket annat hinner vi avhandla (om det är ordet jag söker efter) i veckans drygt entimmeslånga avsnitt av Huvudnyheterna.

Mer — och korrektare — information om Födelsedagsproblemet finner den hugande i den här gamla bloggposten.

Ignaz_Semmelweis_1863_last_image-1

Ignaz Semmelweis! Ignaz! Ska det vara så svårt att begripa?

Rättelser: VARFÖR, O, VARFÖR envisas David att gång på gång — med stort eftertryck — säga Ernst Semmelweis i stället för Ignaz Semmelweis, som handhygienpionjären egentligen heter?Är det månne den gamla Hasse Alfredson-boken Ernst Semmelmans minnen som spökar? Plågsamt är det under alla omständigheter att höra, åtminstone om man — som jag — heter David Nessle.

Det sällsamma fallet med kvinnan som nästan skrev ”Supercalifragilisticexpialidocious” …

april 24, 2013

gloria-parker-8

Gloria Parker — på sin tid hade hon egen orkester, eget TV-program, och spelade in sällsamma soundiefilmer till fyrtiotalets filmjukeboxar där hon sjöng och trakterade xylofonen med brio. Dessutom är hon kvinnan som nästan skrev Mary Poppins-klassikern Supercalifragilisticexpialidocious

1965 skakades Walt Disney-studions juridiska avdelning av en stämning. Två schlagerkomponister ansåg att en sång ur succéfilmen Mary Poppins inkräktade på deras copyright, och krävde 12 miljoner dollar i skadestånd.

Detta var väl i sig inte så anmärkningsvärt — sånt händer förstås hela tiden. Problemet just här var de båda sångernas titlar. Till Mary Poppins hade bröderna Sherman levererat tungvrickardängan Supercalifragilisticexpialidocious.

Men de kärande i målet — Barney Young and Gloria Parker — hävdade att de redan 1949 skrivit en sång med den något … öh … besläktade titeln …

Supercala, etc. 50

… samt att de dessutom hade visat den för Disney 1951. (Som ni ser valde de att använda pseudonymerna Patricia Smith och Don Fenton.)

Låten i fråga gör kanske ett aningen sömnigt intryck vid sidan av Shermanbrödernas superspeedade schlager — här nedan kan ni lyssna själva …

Rättsfallet borde ju rimligen vara en s k ”slamdunk” — det verkar svårt att hävda att sångerna saknar all andlig släktskap — att inte Supercalifragilisticexpialidocious är närmast incestuöst nära befryndad med Supercalafajalistickespeealadojus.

Så mycket mera anmärkningsvärt alltså att domaren — som för övrigt tröttnade ganska raskt på att skriva och säga såväl ”Supercalifragilisticexpialidocious” som ”Supercalafajalistickespeealadojus” och övergick till att lite trött hänvisa till ”the word” — dömde till Disneys och bröderna Shermans förmån och slog fast att den nyare sången inte alls var ett plagiat på den äldre.

Hur kunde han göra det?

Ja, håll i hatten, för det är nu ”Supercaliflawjalisticexpialadoshus” kommer in i handlingen.

Här nedan ser vi ett brev från Disneys juridiska avdelning 1965

12074217-standard

Ryktet gick alltså att en viss Helen Lawkins hade använt ordet ”Supercaliflawjalisticexpialadoshus” redan 1931 i ett kåseri i en studenttidning. Till sin stora sorg lyckades inte Disneyadvokaterna gräva fram denna obskyra publikation och visa den för domaren.

I stället hittade de personer som kunde gå ed på att de hade använt varianter på ”the word” redan på 30-talet. Såväl Stanley Eichenbaum som Clara Colclaster avgav skrivna vittnesmål där de under juridiskt bindande former bedyrade hur superoptimopsiskttoppipangfenomisk deras vokabulär hade varit redan innan andra världskriget. (Här får vi en kittlande inblick i hur det är att vara advokat i The Magic Kingdom — man lyckas spara 12 miljoner dollar åt sin arbetsgivare genom att leta rätt på personer som är villiga att svära dyrt och heligt att de sagt ”supercalifragilisticexpialidocious” innan 1949).

Därför ogillades alltså åtalet. Men hur förhöll det sig egentligen? Mindes Stanley och Clara rätt — eller var de köpta av Uncle Walts lejda hejdukar? Det skriftliga beviset på att supercalifragilisticexpialidocious — eller ett närbesläktat ord — funnits långt innan inspirationens åskvigg träffade Gloria Parker mitt i fyrtiotalsfrisyren dök ju aldrig upp under rättegången. Domaren valde att tro Stanley Eichenbaum och Clara Colclaster på deras ord.

Ja — som första svenska blogg (skulle jag förmoda) kan jag nu offentliggöra hela det kåseri där ordet kom ned från berget Sinai till de skojfriskas krets:

12074214-standard

Först att använda ordet i skrift var alltså inte bröderna Sherman utan — Helen Herman. Här nedan ser vi hennes konterfej:

12074215-standard

Helen Herman — redan den 10 mars 1931 var hon Supercaliflawjalisticexpialadoshus

Men hur i hela fridens namn kunde då alla dessa schlagerkomponister och studenttidningskåsörer snava på så snarlika nonsensord? Förklaringen är egentligen rätt enkel. Låt oss se vad bröderna Sherman själva har att säga om saken i sina memoarer:

When we were little boys in the mid-1930’s, we went to a summer camp in the Adirondack Mountains, where we were introduced to a very long word that had been passed down in many variations through many generations of kids. The word was first coined in 1918, and was supposed to be even bigger and harder to say than antidisestablishmentarianism. . . . The word as we first heard it was super-cadja-flawjalistic-espealedojus.

Supercalifragilisticexpialidocious, i alla sina permutationer, är alltså ett stycke folkhumor — en parodi på ett ”ten dollar word” med många tungvrickande stavelser — och ingen, varken Gloria Parker, bröderna Sherman eller Helen Herman kan göra anspråk på att ha uppfunnit det. I stället verkar ordet ha uppstått någonstans i delstaten New York — alla de tidiga beläggen härrör från det området: staden Syracuse, Arondirackbergen — och de personer som skriftligen svor på att ha använt ordet i rättegången kom båda från New York.

3285290823_39fa6ceb1c

Sic transit Gloria Parker, med andra ord. Den gamla storbandsledaren, marimbafantomen och sångsnickaren får helt enkelt nöja sig med att  ingen gör henne äran stridig om att ha kläckt odödliga örhängen som …

Here Comes the Fattest Man in Town. Ho ho ho! Obetalbart! En tjockis! Gestaltad av någon som väljer att kalla sig för ”Blimpy”. Å andra sidan blir alla rätt tjocka när en 4:3-film visas i formatet 16:9 (ursäkta, Ban-Ken!)

Broadway and Main. Ho ho ho! Obetalbart! Städaren är av afroamerikanskt ursprung! Dessutom vet han inte vägen till Broadway and Main! Hur festligt kan det bli egentligen? (Komikern Stepin Fetchit som vi ser här var en av alla de afroamerikanska aktörer som ägnade sina karriärer åt att gestalta rasistiska karikatyrer — vilket inte känns som något särskilt stimulerande uppdrag. Som något slags plåster på såren var Stepin i alla fall den första svarta skådespelaren som blev miljonär .)

Något senare tillägg: Min popkultursprängde vän Martin drar en parallell till Muggsy Spaniers trumpetsolo på låten That’s A Plenty,som företer påtagliga likheter med en viss sång ur Djungelboken

Supercalifragilistigexpialigetisch — den ljuva plågan

april 17, 2013

Vi är väl alla införstådda med hur roligt det är att sitta i baksätet på bilen under en lång bilresa och sjunga gång på gång, i allt högre tempo och tonhöjd:

Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt!
Själva ordet låter kanske rätt så infernaliskt!
Men sjung ut det högt och klart så lyser det bengaliskt!
Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt

… tills vi plötsligt upptäcker att våra medresenärer har ställt av oss vid en bensinmack strax utanför Sunne.

Men vem hade anat vilken sällsam masokistisk njutning det är att höra version efter version av sången i fråga på de mest skiftande tungomål — tills det går runt i huvudet på en och man börjar leka med tanken att ställa av Spotify vid en bensinmack utanför Sunne …

Så låt oss bita ihop, kroka arm, borsta av våra hårda konsonanter och sjunga med i videon ovan:

Supercalifragilistigexpialigetisch.
Dieses Wort klingt durch und durch furchtbar rein synthetisch.
Wer es laut genug aufsagt klingt klug und fast prophetisch,
supercalifragilistigexpialigetisch.

Och för de som till äventyrs inte fått nog än så avrundar vi med den katatoniskt kastilianskt kakafåniga versionen …

Supercalifragilisticoespialidoso
aunque suene extravagante, raro y espantoso,
si lo dice con soltura sonará armonioso.
Supercalifragilisticoespialidoso.

Jag är förmodligen en enkel själ — jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är roligt — trots att jag har lyssnat på låten nonstop i snart två timmar, och just nu råkar ha Chipmunks uppspedade små gnagarstämmor i mina hörlurar … okej! Nu gick Alvin upp i falsett … jag måste nog sluta …

Senare tillägg: Jag kan dessvärre inte motstå den polska versionen — så den kommer här … Superkalifradalistodekspialitycznie, helt enkelt. Jag ska försöka sluta nu — jag lovar. Men om jag hittar den finska versionen (Superoptihupilystivekkuloistokainen!) så garanterar jag ingenting …

Laila Kinnunen — polyglott popprinsessa

oktober 18, 2011

Som jag tidigare har nämnt här på bloggen envisades finnarna förvånansvärt långt fram i tiden med att översätta alla pop- och schlagerlåtar till ärans och Vänämöinens språk — så sent som på åttiotalet finnifierade man fermt alla hårdrocklåtar och spelade in dem i coverversioner med lokala spandexdemoner.

Därför känns det helt kongenialt  att även den slagdänga som har kallats för den första hårdrocklåten — Kinks ”You Really Got Me” — finns på finska.

Ja — våra vänner på andra sidan viken har faktiskt inte nöjt sig med att bara göra en rak cover på sången — de låter den oförlikneliga Laila Kinnunen framföra den i något slags förjazzad version. Utklädd till pirat. På ett piratskepp. Medan hon med utstuderad grymhet kör upp värjan under hakan på tillfångatagna ädlingar. De har kort sagt förbättrat konceptet på ett fullkomligt förbluffande sätt:

Men trots  att Laila verkar lite  Kinks-kinky här ovan så är hon faktiskt inte helt Mersey-less … jag  menar Mersey-beat-less … vilket torde framgå av hennes engelskspråkiga version av den kardiologiskt känsliga Liverpoolgruppen Gerry and the Pacemakers vackra örhänge:

Och ännu mindre är förstås den fala finska förtrollerskan … host …  Beatles-less. Nej, lyssna bara till hennes orädda svenskspråkiga  tolkning av Lennons A Day in Life:

Just det. Ni hörde rätt. Laila såg en festlig grabb, oh boy. En festlig kille som var jätteskoj.

Librettisten har kanske inte helt lyckats återskapa ödesstämningen i Lennons mästerverk, men ingen kan klaga på Kinnunens känsliga språköra — hon sjunger på en rikssvenska så perfekt att Fröken Ur framstår som ett bygdeoriginal från hjärtat av Ekshärad. Och förutom finska, svenska och engelska behärskade Laila även tyska, urdu och klingon. Okej — de två sista var ren lögn, mest bara för att understryka hur imponerad jag är av Lailas lingvistiska skicklighet. För att nu inte tala om hennes piratkostym.

Språklig hjälpreda på resor III — Maritimt Intermezzo, eller ”Här äro hajar!”

augusti 25, 2011

De svårigheter som huvudpersonen i L Rydéns Språklig hjälpreda på resor upplevde under sin  tågresa var en stilla västanfläkt mot de umbäranden som förestår när han ger sig ut på havet. Bara passviseringen är en pärs:

Det kan ju vara bra att veta att frasen ”Ert utseende liknar en känd förbrytares” blir  ”Ihr Aussehen ist dem eines bekannten Verbrechers ähnlich” på tyska.

Båtresan verkar först ganska idyllisk — vår hjälte finner sig tillrätta i en däcksstol under en filt — men snart blir det mera dramatiskt:

Ja — trots att han tar sig tid att undra över vissa exotiska sjömärken och andra sevärdheter mellan uppstötningarna är det uppenbart att såväl hans matsmältningssystem som havet själv har råkat i uppror — och att en man sveps överbord av brottsjöarna är bara början på bekymren. På nästa uppslag blir situationen direkt prekär:

Bäst som resenären står och lyssnar en smula förstrött till den drunknandes förtvivlade rop — ”Sind das nicht Notschrei, die wir hören?” — så går hela båten i kvav. Med beundransvärd sinnesnärvaro lyckas vår hjälte få med sig parlören, och fortfarande när han desperat klamrar sig fast vid en planka så tar han sig tid att ur den allt blötare boken ropa ut repliker som ”Rädde sig den som kan!” (”Sauve qui peut!”) ”Kan ni simma?” (”Können Sie schwimmen?”), ”Håll er fast vid plankan!” (Accrochez-vous à la planche!”) samt — min favorit — ”Här äro hajar!” (”Hier sind Haifische!”).

Här nedan kan ni själva tillägna er dessa livsviktiga språkkunskaper: