Archive for the ‘Dagens dröm’ Category

Qui est le fantôme du photomaton?

oktober 18, 2015

Fotoautomatens uppfinnare Anatol M. Josepho (av lilla mamma kallad  Anatol Josephewitz) med sitt snillefoster.

Jag hade ingen aning om att fotoautomaten uppfanns så tidigt som 1925, och började segertåget över världen bara något år senare.

Redan i slutet av tjugotalet hade alltså varje världsmetropol värd namnet uppsjöar av automater där älskande par kunde föreviga sin förtjusning, lustigkurrar kunde grimasera vilt,  män och kvinnor med utvecklad självkänsla kunde öva på att ta tidiga versioner av den ”själfulla selfien” och — sist men inte minst — grupper av storskrattande spexmästare kunde slåss om utrymmet i bildrutan.

Och ett gäng unga bohemer i Paris verkar ha varit mer än vanligt   förtjusta i Le Photomaton

LUSTIGKURRAR

Rene Magritte

Salvador Dali

andre breton

André Breton

KÄRLEKSPAR

298ac46575725d304b2836049234f9ea

Rene Magritte och  hustrun Georgette.

Salvador Dalí och blivande hustrun Gala

EN SILLSALLAT AV SPEXANDE SURREALISTER

d857012973779a7cd5935c112ffbf440

Längst till höger en av mina favoriter — Max Ernst.

”Qui est le fantôme du photomaton?” —  ”Vem är fantomen i fotoautomaten?” — frågade som vi minns Amélie Poulain (i Frankrike är fotoautomaten fortfarande döpt efter detta första firmanamn — precis som filmförevisningslokaler i Sverige fortfarande heter som det sedan länge hänsovna filmbolaget Biograph Company).

Personligen föreställer jag  mig gärna att fantomen i fotoautomaten är en full i fan … fantasifull … ja rentutsagt … full … ung surrealist på väg att slå världen med häpnad …

 

Annonser

Huvudnyheterna 4 — Hanna-Barberas varseblivningsteori

maj 16, 2013

William-Hanna-e-Joseph-Barbera-900x655

I veckans avsnitt lanserar Jacob Hanna-Barberas varseblivningsteori — och ovan ser vi de både animationskolporatörerna William Hanna och Joseph Barbera omgivna av sina snillefoster.

Ännu en torsdag — ännu ett avsnitt av Huvudnyheterna. Om jag låter en smula sömnig i inledningen så beror det på att jag har varit vaken sedan klockan fyra — den här episoden är inspelad tredje maj, alltså samma dag som jag skrev om den otursamma tursymbolen. Jag kvicknar till en smula när vi börjar prata, men min trötthet gör sig gällande lite här och där — bland annat genom att jag inte alltid hör på ordentligt, märker jag nu när jag lyssnar på avsnittet igen.

Jacob tänker förfalska sin dagbok strax innan han blir senil, i hopp om att få sitt framtida minnessvaga jag att tro att han har haft ett roligare liv — dessutom tror han tydligen att det kan få hans demens-homies på hemmet att reta honom mindre.

1289598_520_352

David och en ansiktslös man besökte Moderna Museet-utställningen Hon — en katedral 1966

Vi kommer in på barndomsminnen och David minns ett besök i monumentalskulpturen Hon på Moderna Museet (redan här är en rättelse på sin plats: David tror att året var 1963 eller 64 — i själva verket var det 1966).

När vi tror att vi uppfinner men plagierar — och när vi tror att vi plagierar men uppfinner: George Harrison trodde att han skrev ”My Sweet Lord”, men skrev i själva verket Chiffons-hiten ”He’s So Fine” från 1963. Paul McCartney drömde melodin till ”Yesterday” och var övertygad om att det var en gammal evergreen för att den var så perfekt.

Det pratas överhuvudtaget mycket om minnen och drömmar, hur de flyter ihop i själens akvarellåda och hur mycket man kan lita på dem.

Vilket i sin tur leder Jacob fram till avsnittets slutsats: vår varseblivning baseras på TV-animatörerna Hanna-Barberas kostnadsmedvetna principer — använd inte fler animationsceller än nöden kräver: om Scooby Doo pratar så är det bara munnen som rör sig.

Jacob vill också  understryka att han går att anlita som falsk släkting — han specialiserar sig särskilt på ”Den äldre brodern som har varit till sjöss”.

Rättelser: David säger vid ett tillfälle Betamax när han menar Betacam. Förutom det och lapsusen med året för utställningen Hon har vi ännu inte upptäckt några himlaskriande felaktigheter …

Lyssna kan ni göra här:

Laddar ner gör ni som alltid genom att högerklicka HÄR och spara.

Och snart ska jag göra ett nytt försök att överlista iTunes så att de släpper in vår podcast i de fina salongerna — jag lovar …

Förrförra veckans drömskämtteckning

augusti 24, 2011

För ungefär två veckor sedan drömde jag tidigt på morgonen att jag såg en skämtteckning av Jocke Lindengren, utförd i hans gamla maner, fast liksom kombinerat med Gary Larsons. Teckningen byggde på en drömassociation till en gammal Larsonbild från åttiotalet:

I drömversionen tittar piloten ner mot den öde ön och säger: ”Nej, vänta lite, det verkar som om de försöker skriva ‘originalaskkopp’.

Jag vaknade till ett ögonblick med ett litet skratt och somnade sedan om.

Dagens drömskämtteckning

december 2, 2010

Precis innan jag vaknade nu i morse så drömde jag följande skämtteckning:

Teckningsstilen är lite femitotalsaktig, mycket skuggor och tuschlavyr — ungefär som Charles Addams eller Peter Arno — men figurerna är stiliserade i Ernie Bushmiller-stil. Vi befinner oss backstage på en teater. Ute på scenen ser vi Lisa från  serien Lisa och Sluggo stå vänd mot publiken, gestikulerande och pratande, starkt upplyst av rampljuset. I mörkret bakom kulisserna står en vuxen Lisa och väntar på sin entré — lång, smal, klädd på samma sätt som Fritzi Ritz. Vi känner igen henne på det runda ansiktet och den frimärkstandade frisyren. Den vuxna Lisa muttrar för sig själv: ”Jag fattar inte vad det är som tar så lång tid där ute”.

När jag vaknade till framstod ”skämtet” en kort stund som en bitsk kommentar till att seriefigurer aldrig åldras.

Dagens drömvits

november 5, 2010

Den riktiga tungviktaren

I natt drömde jag att jag sa om någon inte klart definierad person: ”Ja, han är ju inte precis Solkungen — han är betydligt mer lättviktig. Därför kallar vi honom för Solfjädern”.

Jag vaknade till och hade en stund den här bedrägliga känslan som man ibland har när man svävar mellan drömmens bråddjup och vakan av att jag hade kommit på en tidlös aforism.

Dagens drömfragment

juli 25, 2010

Erik Andersson kör veterantraktor på författarporträttet till sin utmärkta roman Den larmande hopens dal

Jag sitter i publiken på någon slags presskonferens. Snett bakom mig sitter översättaren och författaren Erik Andersson. Framme på podiet sitter Erik Anderssons bror Sven. Han har en digital diktafon i handen. Av någon anledning ger jag ifrån mig ett svagt gnyende läte en lång stund. Sven spelar in det med diktafonen (presskonferensen — eller vad det nu är — gör tydligen helt finkänsligt paus medan jag gnyr). När jag upphör stänger Sven av diktafonen. ”Det blev exakt 4.33” säger han och räcker över diktafonen till Erik och mig. På den digitala displayen ser jag siffrorna 04.33 — precis som titeln — och längden —  på John Cages klassiska musikstycke 4.33. ”Jag är faktiskt född den femte september också”, säger jag. ”Precis som John Cage”. (Det är faktiskt sant även utanför drömmen.) Ingen hör på. Presskonferensen — eller vad det är — verkar ha börjat igen.

(En del av bakgrunden till drömmen är förmodligen att jag spelade i samma band som Erik och Sven kring 1980. Erik spelade gitarr, Sven spelade bas, och själv sjöng jag.)

Dagens drömfragment

mars 2, 2010

Jag befinner mig i en nordafrikansk stad, genomkorsad av kanaler, som Venedig. Hus i brun sandsten. Skugglöst, mulet  eftermiddagsljus — mina drömmars standardlljussättning.

Jag vadar fram i en av stadens smalare kanaler, får syn på en bit blåstång som snarast ser ut som en röd, knölig pipleksak. Jag äter lite av den. Smaken är söt, frisk, men bara halvt genomförd, som en  skiss — återigen som det brukar vara i mina drömmar.

Då hörs ett ohyggligt mäktigt kyrkorgelackord — de lägsta tonerna får hela kroppen att vibrera subwooferlikt — när jag vänder blicken mot den stora huvudkanalen som korsar den smalare kanske  femtio meter framför mig ser jag en stort mörk atlantångare komma glidande. Fartyget liknar Titanic, men det glänser svart och är fullt av stora orgelpipor — det är därifrån ackordet som får hela staden att skaka kommer.

Jag inser att människorna i båten är jordens verkliga herrar. De har bara sovit — nu är de tillbaka för att dominera planeten igen — och behandla Europa och USA precis lika kolonialistiskt och nedlåtande som vi  har behandlat Afrika, Asien, Sydamerika …

Dagens spöklika dröm

januari 8, 2010

Strax innan sex i morse drömde jag om en man som åtminstone delvis är filmskådespelaren Robert Downey jr. Han sörjer sin döda, unga hustru. Han bor  i något slags växthusliknande enplansvilla. Det är kylig sommarnatt eller tidig höstnatt.

Han sätter på tango på stereon, öppnar dörren till förstutrappen och spanar ut i natten. Ingen kommer. Han går till den bakre dörren på huset. öppnar den och släpper ut tangon i mörkret. Efter en kort väntan ser man hur löv flyttar sig en liten aning, hur tyget trycks in på hans kläder när något osynligt omfamnar honom (i drömmen noterar jag tacksamt hur sparsmakat och skickligt man har använt datoranimationen).

Hans döda hustru har kommit till honom för att dansa tango. Han drar in henne i växthusvillan. De virvlar ovigt runt. Det osynliga spöket stöter mot möbler och sängöverkast som flyttar en aning på sig. Nu är jag mera inne i Downey än i början av drömmen. Jag är besviken över att det här mötet med min döda hustru känns fel på något sätt — inte så extatiskt och självklart  som jag hade tänkt mig. Hon blir delvis synlig när hon kysser mig — och genom min kropp flödar en gudomlig nåd — plötsligt kan jag acceptera att hon är död.

Sedan vaknar jag.

(Jag misstänker att drömmen är en direkt följd av att jag låg och läste gamla nummer av sjuttiotalsskräckserietidningen Eerie innan jag somnade.)