Archive for the ‘Dåtidsantropologi’ Category

Den något tvivelaktiga äran att utkoras till …

juli 18, 2014

… 1954 års Fröken Filtspetspenna!

Miss-Magic-Marker-1954

… 1955 års Korvdrottning!

11401957 års Fröken Atombomb, Las Vegas! (Ja — hon blev inte ens hela USA:s Fröken Atombomb … dessa grusade drömmar … )

miss_atomic_bomb_las_vegas_news_bureau

1947 års … Fröken Blöjdrottning?! (Okej — nu tycker jag kanske att de här skönhetstävlingarna börjar spåra ur en smula … )

1139”Jag knep brons i Fröken Blöjdrottning 1947!” tänker jag mig gärna att någon av damerna på  sidorna skriver  på sitt CV.

Nej — Tacka vet jag …

1939 års Radiodrottning ! Här har vi en kostym som jag helhjärtat kan ställa mig bakom …

Radio-Queen

Ja, skönhetstävlingarnas värld är skoningslös. Och kom ihåg: Om Fröken Nya Zeeland skulle råka svimma på scenen — fortsätt bara le krampaktigt som om inget hade hänt …

Miss

 

Annonser

Agatha Christie — surfdrottning!

juli 3, 2014

ac2a ”A wonderful, skimpy emerald green wool bathing dress, which was the joy of my life, and in which I thought I looked remarkably well!” skriver Agatha om sin baddräkt.

Vi vet alla att Agatha Christie är den klassiska pusseldeckarens portalgestalt och central för utvecklingen av den moderna detektivromanen överhuvudtaget.

Agatha-Christie-007

Något mindre bekant är kanske att Dame Agatha även var en av de första britter — ja, förmodligen en av de första europeerna överhuvudtaget — som ställde sig på en surfbräda. Detta skedde i början av 1922, det vill säga långt innan Howard Carter hittade Tut Anch Amons sista viloläger i november samma år — en händelse som för övrigt bör ha stimulerat Agathas make Archie storligen, han var  ju var arkeolog — vad det nu har med surfning att göra. Åter till ämnet …

Agatha-and-Ashby-Page-55

Vi lämnar ordet till deckardrottningen själv:

”The surf boards in South Africa were made of light, thin wood, easy to carry, and one soon got the knack of coming in on the waves.

It was occasionally painful as you took a nosedive down into the sand, but on the whole it was an easy sport and great fun.”

Jag tänker mig gärna att Dame Agatha står på surfbrädan och skriker  ”Hang ten!” och  ”Surfs up!” med  suveränt kultiverad public school-accent …

ct-things-agatha-christie-0608-jpg-20140606

Efter en morgon i bränningarna tar vi förstås på oss en läckert tweedig tjugotalsensemble …

Vanskapta Mussar i alla länder — förenen eder!

juni 24, 2014

Det är kanske svårt att föreställa sig — men det fanns faktiskt en tid när ingen människa på jorden hade sett Musse Pigg.

Det var först när figuren slog igenom på bred front i tjugotalets slutskede  — främst kanske tack vare ljudfilmsdebuten Steam Boat Willie (1928) — som det utbröt något som måste beskrivas som en global Mussefeber.

Musse-manians matadorer drog sig inte för något — de klädde t ex ut unga film-ingenuer till den behandskade råttan och lät dem jaga pianon kors och tvärs över en varietescen …

Photo 2014-06-22 21 46 58

Anny Ondra ÄR Varieténs Skälmunge — dessutom försöker hon sig på att vara Musse Pigg i ett minst sagt … öh … originellt nummer från filmen med samma namn (Die vom Rummelplatz, 1930).

Komikern George Burns sörjde varieténs död med de minnesvärda orden ”There’s no place for the kids to be lousy anymore” — och efter att ha sett  Anny Ondra i verksamhet tror jag mig ha fått en fördjupad förståelse för vad han menade …

Musses nyvunna ryktbarhet innebar förstås även att fansen — och cash in-makarna — inte var helt klara över hur den tillbedda gnagaren såg ut.

Photo 2014-06-22 22 51 19

Musse med lila byxor — och en något disproportionerlig Gretchen …

Tyska porslinskonstnärer hade till exempel ingen uppfattning om vad det skulle vara för färg på råttans byxor — de hade bara sett svartvita filmsnuttar — när de valde att skildra en erotiskt laddat möte mellan musen och en lättklädd beundrarinna.

Tidens Cosplayentusiaster var också lite vaga kring detaljerna när de formgav sina Musse- och Mimmi-kostymer …

Photo 2008-11-24 11 15 45

Musse och Mimmi bär rullskridskor. Jultomten bär … Kinky Boots?!

Photo 2014-06-22 22 04 08

Photo 2014-06-22 22 04 28

Serbiskt trettiotal — Musse och Mimmi är spöklika, ansiktslösa …

Photo 2014-06-22 22 55 33

Den lettiska Musse borde överväga att byta namn till Långben …

Photo 2010-09-08 03 45 55I Finland gjorde mussarna i stället ett något utsvultet intryck … (möjligen rörde det sig här om kyrkråttor.)

Photo 2014-06-22 22 42 06

… Medan  samma gnagare  i Soluppgångens Land nog gör klokt i att skära ner på sushin … och hur många fingrar har han egentligen? har han redan gått och blivit radioaktiv?

Den nipponesiska Musse Pigg genomgick sedermera en bantningskur innan han ställde sig till den inhemska krigspropagandans förfogande i en film som Disneykoncernen skoningslöst verkar försöka utrota från internet — länken i mitt tidigare inlägg om denna superba kuriositet dog tillexempel på kort tid. Som tur är har jag hittat en ny U-tubevariant. Bildkvaliteten är något sämre än sist — men vad annat kan man förvänta sig när man får se en sån här smått subversiv samizdat-spinoff …

 

Klezmerswingens mysterier

juni 14, 2014

Lana Truesdale och The Kingsmen frågar sig oroligt ”Who’s Yehoodi?”

Klezmerswingen rymmer många mysterier. Till exempel: Vem är egentligen den där Yehoodi? Varför utger han sig för att vara ett släktporträtt? Och varför stirrar han så lystet på vokalissan Lana Truesdales ryggslut i obevakade ögonblick (okej — det sista är kanske något lättare att begripa).

När jag snubblade över soundien härovan första gången cirka 2008 förstod jag ingenting — och den världsomspännande väven kunde inte skingra mysteriedimmorna. Men så här sex år senare har mängden extremt esoterisk och detaljerad information på nätet fullkomligt exploderat — särskilt på Wikipedia, ett uppslagsverk av aldrig tidigare skådat omfång.

Och ur detta ymnighetshorn av trivia har jag idag fått veta följande: mästerviolinisten Yehudi Menuhin gästade Bob Hopes radioprogram någon gång under sent trettiotal, vilket ledde till att den storhakade komikerns sidekick Jerry Colonna fick för sig att upprepa frasen ”Who’s Yehoodi?” programmet igenom.

11254

Inte mycket till skämt, kan man tycka, men folk ute i stugorna uppskattade det av allt att döma storligen, eftersom Colonna kom att upprepa repliken gång på gång i följande program (där Menuhin inte alls medverkade) tills den hade blivit ett ”meme” — så till den grad att amerikanska flottan valde att kalla ett tidigt stealthprogram för ”Project Yehudi”.

Yehoodi kom att bli ”a widely understood late 1930s slang reference for a mysteriously absent person” (om vi ska tro Wikipedia, vars artikel i ämnet som sagt har lärt mig allt jag vet om Yehoodi).

Och 1940 kom alltså cash in-låten, som Lana Truesdale och the Kingsmen framför så förtjänstfullt här ovan — och Marta Tilton och hennes sällsamma gycklarfölje framför något mindre förtjänstfullt här nedanför:

(De mest välkända versionerna av örhänget spelades annars in av storbandsledaren Kay Kyser och den heidi-hoande swingsensationen Cab Calloway.)

Enligt Wiki-tikeln kom frasen ”Who’s Yehoodi” även att bli ett slangigt — och lite förtäckt sätt — att fråga om en person var av judisk härkomst — ”Yehudi” är nämligen hebreiska för ”jude”.

Sången klingar rätt rejält av klezmer, som ju var en av de stora influenserna på jazzmusiken. Mollstämda och mera kromatiska låtar som Putting on the Ritz (av en viss Israel Beilin, bättre känd som Irving Berlin) kallades faktiskt internt av schlagerkomponisterna för ”jewish songs”.

My Little Cousin med Peggy Mann, Tommy Taylor och teddy Powells orkester

Ibland utgick jazzkompositörerna direkt från judiska folkvisor — detta gäller såväl sången My Little Cousin härovan som Andrews Sisters världshit Bei Mir Bist Du Schön, som tillochmed fick behålla yiddishtiteln.

Hur kort avståndet mellan klezmer och swing är kan man konstatera om man lyssnar på bandet The Yiddish Swingtette i fyrtiotalsradioprogrammet  Your Jewish-American Hour  — vilket man kan göra nedan, för jag har — inte helt överraskande — ställt samman en Spotifyspellista med mina klezmerjazzfavoriter (särskilt förtjust är jag f ö i reklaminslagen från Your Jewish American Hour för produkter som ”Hebrew National Meats” och ”Manischewitz’s Matzo Balls” )

 

 

 

Kampen om den mest krystade kändiskommersen

maj 20, 2014

vincent-price-raisins

Om skräckmästaren Vincent Price gillar de här russinen så är de säkert bra.

da02ef9f55f2f5e9745adb2c1de2a569Om boxningsvärldsmästaren Muhammad Ali tycker att de här kackerlacksfällorna är effektiva så är de säkert bra.

86de9e189c4f52c6d5efb642343ce389Om Raymond Burr — TV-s Perry Mason — anser att E-Z Safety Glass är bäst för bilen så är det säkert bra.

doris

Om Doris Day föredrar den här ångvälten framför alla andra på marknaden förekommande fabrikat …  vänta nu ett litet ögonblick …

Okej. Jag tror vi har en vinnare.

Något senare tillägg: Jag har förstås skrivit tidigare om  sällsamma celebra sellouts av mera samtida snitt — såsom Bob Dylans underklädsreklam och Johnny Rottens odödliga reklamfilm för British Country Butter — och den texten återfinner ni HÄR.

 

Resan till Wiklandia

maj 14, 2014

DSCF3912

Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

DSCF2758

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

langres1

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

DSCF3158

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

DSCF2962

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

DSCF2966

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

DSCF2952

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

DSCF2922

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter

DSCF3384

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

DSCF3408

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

DSCF3434

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

DSCF3196

DSCF3111

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

DSCF3011

När Sten mötte Fältspat … jag menar -skog …

maj 4, 2014

Sten Nilsson och Agnetha Fältskog har hamnat i en tidsvarp som förflyttat dem till tjugotalet. Antingen det, eller också är de med i ett aningen penibelt underhållningsprogram från 1969 … Den värmländske hjärtekrossaren grimaserar intagande men Agnetha har ett hjärta av Sten — eller för Sten, det framgår inte riktigt …

Tidsvarpen tätnar. Agnetha är rena rama Doctor Who. Hon och Sten slungas först in i nutiden och sedan vidare till något slags femtonhundratal där Sylvainslagdängorna står som spön i slottsbacken…

Agnetha verkar ha kastat Sten i glashus. Eller nån annanstans. Hursomhelst har vår hjältinna äntligen skakat av sig den enträgne giljaren — men hans plats tas hastigt av en svensk stridsflygarskvadron i Saab-skapade plan … Agnetha har hoppat i den galnaste J-29 Tunnan. Man blir JasGripen. Och så vidare.

Kärlekssagans slut är en smula öppet. Sten och Agnetha har återförenats i en turnebuss — och den förstnämde har för övrigt fått förstärkning av resten av Sten & Stanley. Bland busspassagerarna skymtar vi schlagerlegender som Benny Borg och Marianne Kock — mindre modsiga människors magiska mysterieturné står för dörren … Alla klappar händer och sjunger med i slagdängan Ingenting går upp mot gamla Skåne.

Siw Malmkvist ädla känslor föder.

Al Feldstein ur tiden

maj 2, 2014

bill-gaines-and-al-feldstein-in-1950

Ett foto från 1950 på två goda vänner som kommer att utöva ett enormt inflytande över femtiotalets tidsanda — till vänster förläggaren William M Gaines och till höger tecknaren, författaren och redaktören Al Feldstein. Mellan sig har de krispiga, mintiga, nytryckta exemplar av sina serietidningar som får det att vattnas våldsamt i munnen på mig.

Serielegenden Al Feldstein dog för några dagar sedan, den 29 april — han blev 89 år gammal.

Feldstein var en slitvarg. Under åren som EC-förlagets ledande kreativa kraft tecknade han oräknerliga seriesidor och tidningsomslag i sitt synnerligen precisa, detaljmyllrande och helt säkert mycket tidskrävande maner — dessutom skrev han en stor del av serierna i förlagets utgivning och redigerade ett antal titlar.

eckk1ns

Tre av EC-förlagets profiler — tecknaren Jack Kamen, författaren Feldstein och förläggaren Gaines (rutan är ur en serie skriven av Feldstein och tecknad av Kamen).

Allt detta är förstås imponerande nog i sig själv, men Feldstein var även central för skapandet av den moderna skräck- och SF-serien.

03_14_weirdscience_feldstein_1950septoct

Atombombsapokalyps på ett Weird Science-omslag av Al Feldstein. Han var förstås även redaktör och huvudförfattare på tidningen.

Ja, man kan gå längre och säga att Feldstein var en av dem som formade femtiotalets tidsanda — den där märkliga blandningen av blind tilltro till tekniken och panik och paranoia i atombombens skugga. Decenniets UFO-hysteri var kanske ett symptom på samma kluvenhet: Precis som teknologin kunde utomjordingarna uppträda både som frälsare och förgörare.

Allt detta var Al Feldstein en av de första som fångade upp och speglade i sina serier.

02_13_weirdscience_feldstein_1950julyaug

UFO-paranoia på ett annat Feldsteinomslag

Det är svårt att överskatta hur stort inflytande Feldsteins serier hade för det uppväxande släkte av baby boomers som kom att genomföra sextiotalsrevolten — säkert är i alla fall att det sena nittonhundratalets ledande fyrtiotalsfödda fantaster — som t ex Stephnarna Spielberg och King — är starkt influerade av EC:s ledande manusförfattare.

1780641_809741319043157_1964100120_n

Boris Karloff handlar serier med sin dotter

När Harvey Kurtzman i vredesmod hoppade av som redaktör för tidningen Mad 1955 gav Gaines jobbet till sin mest pålitliga påläggskalv. Feldstein behöll posten fram till 1984 och är alltså ytterst ansvarig för Mad Magazines gyllene år. Sedan gick han i pension.

Rätt välförtjänt, kan man tycka.

10755

Ett mycket prydligt Feldsteinoriginal till ett Tales of Terror-omslag.