Archive for the ‘Den Världsomspännande Infosprinklern’ Category

Klezmerswingens mysterier

juni 14, 2014

Lana Truesdale och The Kingsmen frågar sig oroligt ”Who’s Yehoodi?”

Klezmerswingen rymmer många mysterier. Till exempel: Vem är egentligen den där Yehoodi? Varför utger han sig för att vara ett släktporträtt? Och varför stirrar han så lystet på vokalissan Lana Truesdales ryggslut i obevakade ögonblick (okej — det sista är kanske något lättare att begripa).

När jag snubblade över soundien härovan första gången cirka 2008 förstod jag ingenting — och den världsomspännande väven kunde inte skingra mysteriedimmorna. Men så här sex år senare har mängden extremt esoterisk och detaljerad information på nätet fullkomligt exploderat — särskilt på Wikipedia, ett uppslagsverk av aldrig tidigare skådat omfång.

Och ur detta ymnighetshorn av trivia har jag idag fått veta följande: mästerviolinisten Yehudi Menuhin gästade Bob Hopes radioprogram någon gång under sent trettiotal, vilket ledde till att den storhakade komikerns sidekick Jerry Colonna fick för sig att upprepa frasen ”Who’s Yehoodi?” programmet igenom.

11254

Inte mycket till skämt, kan man tycka, men folk ute i stugorna uppskattade det av allt att döma storligen, eftersom Colonna kom att upprepa repliken gång på gång i följande program (där Menuhin inte alls medverkade) tills den hade blivit ett ”meme” — så till den grad att amerikanska flottan valde att kalla ett tidigt stealthprogram för ”Project Yehudi”.

Yehoodi kom att bli ”a widely understood late 1930s slang reference for a mysteriously absent person” (om vi ska tro Wikipedia, vars artikel i ämnet som sagt har lärt mig allt jag vet om Yehoodi).

Och 1940 kom alltså cash in-låten, som Lana Truesdale och the Kingsmen framför så förtjänstfullt här ovan — och Marta Tilton och hennes sällsamma gycklarfölje framför något mindre förtjänstfullt här nedanför:

(De mest välkända versionerna av örhänget spelades annars in av storbandsledaren Kay Kyser och den heidi-hoande swingsensationen Cab Calloway.)

Enligt Wiki-tikeln kom frasen ”Who’s Yehoodi” även att bli ett slangigt — och lite förtäckt sätt — att fråga om en person var av judisk härkomst — ”Yehudi” är nämligen hebreiska för ”jude”.

Sången klingar rätt rejält av klezmer, som ju var en av de stora influenserna på jazzmusiken. Mollstämda och mera kromatiska låtar som Putting on the Ritz (av en viss Israel Beilin, bättre känd som Irving Berlin) kallades faktiskt internt av schlagerkomponisterna för ”jewish songs”.

My Little Cousin med Peggy Mann, Tommy Taylor och teddy Powells orkester

Ibland utgick jazzkompositörerna direkt från judiska folkvisor — detta gäller såväl sången My Little Cousin härovan som Andrews Sisters världshit Bei Mir Bist Du Schön, som tillochmed fick behålla yiddishtiteln.

Hur kort avståndet mellan klezmer och swing är kan man konstatera om man lyssnar på bandet The Yiddish Swingtette i fyrtiotalsradioprogrammet  Your Jewish-American Hour  — vilket man kan göra nedan, för jag har — inte helt överraskande — ställt samman en Spotifyspellista med mina klezmerjazzfavoriter (särskilt förtjust är jag f ö i reklaminslagen från Your Jewish American Hour för produkter som ”Hebrew National Meats” och ”Manischewitz’s Matzo Balls” )

 

 

 

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

november 22, 2013

image

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Blommor på den okända filmkomediennens grav

oktober 11, 2013

cropped-logga21

Nyhetsbyrån Stupido har vaknat ur kryosömnen, borstat rimfrosten från axlarna, purrat Walt Disney och gått ut i köket för att koka kaffe.

Dessutom har vi startat en blogg, där vi publicerar både äldre artiklar — som på så vis går en ny vår till mötes — och texter som aldrig tidigare sett offentlighetens ljus (vilken bluddrig stil jag har denna klara men likväl kyliga västsvenska morgon …)

CRI_113383

En mycket ung Chaplin blir en smula rädd vid åsynen av Marie Dressler

Idag lägger till exempel Martin upp en aldrig tidigare publicerad text om kvinnliga komiker från filmens barndom — första delen av fyra i en artikelserie.

En fördel med att publicera texterna på en blogg är förstås att läsaren på en sekund även kan förvandlas till en lyssnare eller åskådare — Martin har illustrerat sin artikel med mängder av stumfilmssekvenser där det täcka könet beter sig tämligen otäckt …

tillies-punctured-romance-1914-poster

Bland annat har Martin lagt upp den första långfilmskomedin någonsin i sin helhetTillies Punctured Romance med den häpnadsväckande Marie Dressler (I Sverige kom filmen i stället att få namn efter en av birollsaktörerna och heter Chaplin och dollarprinsessan.)

chaplin-och-dollar-prinsessan-img-30844

Tillies Punctured Romance verkar ha visats med två titlar i Sverige — och ingen av dem trycker på Marie Dresslers insats: Chaplin och dollarprinsessan och Chaplins dollarbrud

rosalie-et-leontine-vont-au-theatre

 Rosalie et Léontine vont au théâtre från 1911 är ett utomordentligt exempel både på hur bortglömda de kvinnliga filmkomikerna är och hur pass omstörtande deras verksamhet var — tyvärr har varken jag eller Martin lyckats hitta filmen på nätet.

Vi vet att Rosalies roll kreeras av Sarah Duhamel — men ingen vet vem den spralliga och minst sagt anarkistiska Léontine var, trots att hon var stjärna i en egen kortfilmskomedi där hon bär sig ännu sämre åt än på teatern …

Screen Shot 2012-08-10 at 5.43.41 AM

Rosalie och Léontine gör sin pryl.

Som sagt — Martins nyskrivna artikel återfinner ni HÄR.

Senare tillägg: Det här med de olika titlarna på Tillies Punctured Romance gav oss förstås ingen ro, och det har kommit ett mail från Martin där han slutgiltigt reder ut begreppen:

Filmen har i original hetat förutom Tillie’s… även Tillie’s Nightmare, For the love of Tillie, Marie’s millions, Tillie’s big romance. På svenska har den hetat Chaplins dollarbrud, Dollarbruden, Chaplin och dollarprinsessan, Chaplins flammor. Vid nypremiär 1969 Charlie’s big romance resp. Panik på stan och Den gamla goda tiden.

Huvudnyheterna 8: Vad säger den yrvakna singulariteten?

juni 13, 2013

hal jordans kusiner

Zoolanderminer! Gröna Lyktan-T-shirts! Frågan är vad de här killarna får för resultat på Turingtestet …

(Ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR)

När datorerna vaknar till medvetande och singulariteten inträffar, vad säger de då? Hur ger de sig till känna? Spelar de dumma och fyller i alla fel på Turingtestet? Producerar de oändliga mängder lolcats? Varför vill Skynet ta över världen? Varför inte bara lukta på blommorna? Har den maskulina omdömeslösheten vid parning verkligen ingen gräns? Ja — frågorna är i vanlig ordning många, och svaren inte fyllt lika ymnigt förekommande i Huvudnyheterna

Här nedan har ni i alla fall Chuck Jones odödliga klassiker One Froggy Evening som vi pratar om i podcasten …

ku-xlarge

Clarke och Kubrick — vem skrev vad på 2001? Ännu en fråga som vi inte lyckas besvara i det här avsnittet av Huvudnyheterna.

Huvudnyheterna 7 — Evolutionen är en norrländsk bilmekaniker

juni 7, 2013

… och Paranoian är en dålig fysikmagister.

108_9199-2

Vanlig radiokaka, utan foliehatt

Laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Vad är receptet på foliehattskaka? Är många själsjukdomar i grunden vettiga impulser som gått över styr? Vem var den förste internetparanoikern? Är Strindberg den svenska elparanoians fader? Uppstod mänskligheten genom att aliens hade Van Däniken-tidelag med älgar i trakten av Tanum? En bokhandel flera boklådor? Verkligen? VERKLIGEN? Kan djur vara vidskepliga? Ägnar sig Pavlovs hund åt magiskt tänkande? Varför pratar vi babyspråk med djur och kärlekspartners? Beror det på att evolutionen är en norrländsk bilmekaniker som använder de delar som redan ligger och skrotar i verkstan — som t ex bindningen mellan barn och förälder? Vill vi verkligen se avsnitt av dr House som utspelar sig på bronsåldern?

Thore_Skogman_and_Anita_Lindblom_1963Anita Lindblom många år innan hennes piano gick sönder. Obs! Mannen på bilden arbetar inte på en fransk flyttfirma

Detta och mycket annat hinner vi avhandla (om det är ordet jag söker efter) i veckans drygt entimmeslånga avsnitt av Huvudnyheterna.

Mer — och korrektare — information om Födelsedagsproblemet finner den hugande i den här gamla bloggposten.

Ignaz_Semmelweis_1863_last_image-1

Ignaz Semmelweis! Ignaz! Ska det vara så svårt att begripa?

Rättelser: VARFÖR, O, VARFÖR envisas David att gång på gång — med stort eftertryck — säga Ernst Semmelweis i stället för Ignaz Semmelweis, som handhygienpionjären egentligen heter?Är det månne den gamla Hasse Alfredson-boken Ernst Semmelmans minnen som spökar? Plågsamt är det under alla omständigheter att höra, åtminstone om man — som jag — heter David Nessle.

Precis vad världen behöver just nu! Ännu en podcast!

april 28, 2013

huvudnyheternahuvud

Massornas jubel vill aldrig upphöra. Äntligen, äntligen säger jag, har jag och min vän Jacob Stålhammar tagit vårt oavvisliga samhällsansvar och gjort våra långa osammanhängande köksbordstirader tillgängliga för en bredare allmänhet.

Ett tomrum i den offentliga diskursen får anses vara fyllt, och jag och Jacob kan vila lugnare nattetid.

Tanken är att vi ska välsigna mänskligheten med ett nytt avsnitt varje vecka — de tre första episoderna av Högljudda Nördar, jag menar Huvudnyheterna, är redan inspelade och två av dem väntar på att vidarebefordras till en bildningstörstande menighet.

Men det första avsnittet finns faktiskt redan att ladda ner — ni kan höra det här nedan.

Eller så kan ni ladda ner det genom att HÖGERKLICKA HÄR och spara.

För ytterligare information om vad vi yrar om hänvisar jag till Huvudnyheternas egen, nystartade blogg, som ni återfinner genom att klicka HÄR.

Stålhammar och Nessle

Sömniga sextiotalister i superhjälte-T-shirts

Stjärnorna twittrar det lika om någon är född eller död

mars 14, 2012

… för att nu parafrasera Filipstads store son.

Tydligen sammanstrålar Venus och Jupiter denna vecka på ett spektakulärt sätt — och själv har jag just skaffat ett twitterkonto, en tilldragelse av något mindre kosmisk signifikans.

Jag har i det längsta hållit mig borta från Twitter eftersom jag vet att jag är något av en Infoholic — vanligt, gammaldags Internet, en blogg och ett Facebookkonto räcker bra för att distrahera mig till oigenkännlighet. Om jag till det lägger en möjlighet att få reda på vad världens ledande andliga ljus äter till frukost varje dag så fruktar jag att min hjärna kommer att explodera på ett David Cronenberg-artat vis.

I natt när jag letade på hårddisken efter ett någotsånär presentabelt foto på mig själv fann jag det här tjusigt ljussatta studioporträttet som Lars Brunström tog när jag var gästlärare på Kyrkerud 2006 — en pojkspoling på 45 ”vårar”. Men eftersom jag inte hittade någon annan vettig bild använde jag ungdomsporträttet som profilbild på Twitter. Den som till äventyrs är intresserad av att se fler överposerade stilstudier från samma session hänvisas till det här gamla blogginlägget.

Men icke desto mindre föll jag till föga — ibland länkar folk till bloggen på Twitter och det retar mig att jag inte kan ta del av de 140 högintressanta  tecken som de har spritt genom den Världsomspännande Infosprinklern (mitt nya, ännu icke copyrightade namn på Internet).

Främsta syftet med mitt twitterkonto är att missionera för bloggen — försöka upplysa vilseförda själar om att 3768 tecken säger mer än 140, eller i alla fall räcker längre. Dessvärre har jag redan börjat lägga upp sjuttonhundratalsaforismer, följa Amitabh Bachchan, Urmila Matondkar och Joan Rivers samt de av mina vänner som sprider sina portionsförpackade visdomar via sajten.

Det här kommer aldrig att sluta väl …