Den grästäckta kullen i våra hjärnor

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …

Huvudnyheterna 3 — Skjut inte på budbäraren av ragtime

I podcasten nämns biologen Ernst Haeckel (1834 – 1919) och hans smått psykedeliska planscher — här ovan ett exempel

I tredje avsnittet av min och Jacob Stålhammars podcast virrar våra diskussioner över ganska vidsträckta vidder — vi undrar varför vetenskapsmän föredrar estetiskt tilltalande teorier,  inser det problematiska med Platonskt idévärldssex och gör fruktlösa försök att formulera en moralfilosofi för hårlösa chimpanser.

Dessutom fladdrar såväl Ockhams rakkniv som Anselm av Canterburys gudsbevis förbi i denna ovanligt filosofiskt stämda episod — som för övrigt utgör sista delen i den brett upplagda Karenin/Majonnäs-trilogin (det vill säga de tre podcasts som vi spelade in den tjugonde april).

Jag är själv rätt nöjd med det här avsnittet — jag tycker att det flyter på bättre än det förra — och att vi rentav kanske säger ett och annat som är av — dare I say it? — mera allmänt  intresse, särskilt i den avslutande moralfilosofiska/moralpsykologiska avdelningen.

Lika nöjd är jag kanske inte med hur bra jag lyckas komma ihåg Shakespeares ”This England”-tal. För det första förekommer talet i fråga inte alls i Henry VII som jag i förstone vill göra gällande — det härrör istället från den halvobskyra pjäsen om Richard den II.

För det andra lyder talet  inte riktigt som jag återger det — ”This bling, this blång, this England” — utan är något elegantare formulerat:

This royal throne of kings, this scepter’d isle,
This earth of majesty, this seat of Mars,
This other Eden, demi-paradise,
This fortress built by Nature for herself
Against infection and the hand of war,
This happy breed of men, this little world,
This precious stone set in the silver sea,
Which serves it in the office of a wall
Or as a moat defensive to a house
Against the envy of less happier lands,
This blessed plot, this earth, this realm, this England.

Fursten bland översättare, Carl August Hagberg, har naturligtvis gjort rättvisa även åt denna berömda passus (kanske det enda riktigt hitlistebetonade numret i Richard II):

Den stolta kungastol, den krönta ö,
Det majestätets land, krigsgudens thron,
Det andra eden, halfva paradiset,
Den borg naturen byggde åt sig sjelf
Mot allsköns smitta och mot krigets arm,
Den sälla menskoätt, den lilla verld,
Den ädelsten i silfverhafvet fattad
Som tjenar till en ringmur och beskydd,
Till fästningsgraf omkring den stolta borgen,
Till värn mot mindre sälla länders afund;
Den goda jord, det rike: detta England

Lyssna kan ni göra här (på Huvudnyheterna del tre, alltså, inte på Richard II):

Eller också går det som vanligt bra att högerklicka och ladda hem HÄR.

Med sorg i hjärtat måste jag tyvärr meddela att jag inte lyckats få någon rätsida på Itunes ännu — de anser sig ha problem med att ladda ner filer från podcasten när jag försöker registrera den och sedan fastnar jag, trots att RSS-validator har validerat min feed så att det står härliga till — och jag dessutom har kört den genom något som kallas för ”Feedburner” för att göra den ännu mer iTunesanpassad.

Men jag kan mycket väl ha gjort något obegåvat. Jag är trots allt 52 år gammal, och började min karriär genom att försöka sprida mina alster via HEKTOGRAF! Jag börjar uppnå en viss mättnad på nya teknologier som jag behöver tillgodogöra mig. (För alla som är födda efter 1965 kan jag avslöja att hektografi är en gelatinbaserad tryckteknik, där man i princip försöker stämpla pappren med en aladåb — så löste vi det här med massdistribution av  våra idéer under sextiotalet) …

Men jag verkar ha kommit bort från ämnet igen. Alltså: om någon av bloggens begåvade läsare har ett tips om vad jag kan göra för att få iTunes att acceptera antingen den här bloggens feed eller min — som jag hoppades — förädlade feedburnerfeed:

http://feeds.feedburner.com/Huvudnyheterna

… så är jag idel öron. Och tummar.

Språklig hjälpreda på resor III — Maritimt Intermezzo, eller ”Här äro hajar!”

De svårigheter som huvudpersonen i L Rydéns Språklig hjälpreda på resor upplevde under sin  tågresa var en stilla västanfläkt mot de umbäranden som förestår när han ger sig ut på havet. Bara passviseringen är en pärs:

Det kan ju vara bra att veta att frasen ”Ert utseende liknar en känd förbrytares” blir  ”Ihr Aussehen ist dem eines bekannten Verbrechers ähnlich” på tyska.

Båtresan verkar först ganska idyllisk — vår hjälte finner sig tillrätta i en däcksstol under en filt — men snart blir det mera dramatiskt:

Ja — trots att han tar sig tid att undra över vissa exotiska sjömärken och andra sevärdheter mellan uppstötningarna är det uppenbart att såväl hans matsmältningssystem som havet själv har råkat i uppror — och att en man sveps överbord av brottsjöarna är bara början på bekymren. På nästa uppslag blir situationen direkt prekär:

Bäst som resenären står och lyssnar en smula förstrött till den drunknandes förtvivlade rop — ”Sind das nicht Notschrei, die wir hören?” — så går hela båten i kvav. Med beundransvärd sinnesnärvaro lyckas vår hjälte få med sig parlören, och fortfarande när han desperat klamrar sig fast vid en planka så tar han sig tid att ur den allt blötare boken ropa ut repliker som ”Rädde sig den som kan!” (”Sauve qui peut!”) ”Kan ni simma?” (”Können Sie schwimmen?”), ”Håll er fast vid plankan!” (Accrochez-vous à la planche!”) samt — min favorit — ”Här äro hajar!” (”Hier sind Haifische!”).

Här nedan kan ni själva tillägna er dessa livsviktiga språkkunskaper:

Språklig hjälpreda på resor II — en urspårad järnvägsresa

Vi fortsätter följa den olycksdrabbade, men fortfarande märkligt halsstarriga huvudpersonen i L Rydéns odödliga parlör — den här gången ska han försöka ge sig ut på en järnvägsresa.

Det börjar inte lovande — redan ett såpass enkelt moment som att köpa en biljett och visa upp den för konduktören tycks bereda vår hjälte betydande svårigheter …

… Men dessa strapatser lyckas inte svetta stärkelsen ur hans krage. Snart är han åter redo att sätta betjäningen på plats:

Ja — som ni märker dyker den där bekymmersamma biljetten upp igen som något slags Nemesis Divina just när vår hjälte aningen okänsligt har krävt att någon annan stackare ska överge sin plats: ”Dieser einzelne Herr könnte uns vielleicht seinen Platz abtreten”.

Det återuppståndna biljettgrälet avrundas på nästföljande sida med att konduktören säger: ”Då afvisar jag Er från tåget” — varvid resenären, gissningsvis med högburet huvud och  hotfullt tonfall genmäler: ”Jag ska tala med stationsinspektoren i G”.

Efter dessa inledande förtretligheter blir tågresan raskt allt mindre njutbar:

Inte nog med att såväl konduktören som medpassagerarna är på lyset — vår hjälte anklagas dessutom för att ha ”förorenat” i ett hörn. Han slår först karskt ifrån sig, men sedan muttrar han — något undvikande och (som jag föreställer mig) med flackande blick: ”Jag vet icke”.

Nu tycker man kanske att det inte kunde bli värre men på nästa uppslag spårar tågresan verkligen ur. Här är den svenskspråkiga spalten i sin helhet:

Som ni ser börjar det helt oskyldigt med att vår hjälte fortsätter gnälla över allt han råkar få syn på  — men sedan händer något olämpligt med nödbromsen. Vår resenär tvingas under förnedrande former uppge namn och adress inför ett förestående åtal.

Till råga på allt har tåget dessutom spårat ur. Vår protagonist skakar av sig obehaget över det pinsamma intermezzot med bromsen och ger sig med liv och lust in i räddningssarbetet efter olyckan — hela tiden (tänker jag mig) med en alltmer blodsolkad bok i högsta hugg. Han är fortfarande i full gång på nästa sida:

Ja — som ni märker lyckas tågresan fortsätta på något sätt, trots katastrofen. Möjligen har resenären stigit ombord på det hjälptåg som omtalas längre upp i spalten på den här sidan.

Nu kunde man tycka att strapatsernas tid skulle vara förbi — men fortfarande återstår den kanske obehagligaste prövningen. Vår hjälte fördriver tiden några sidor genom att — sin vana trogen — ge goda råd till personalen. Men sedan drabbas han av en isande insikt:

Redan upptäckten att ens medresenär är vansinnig stämmer ju till eftertanke — och när det sedan framkommer att ”Vaktaren försvann i G” (Le gardien a disparu à G.) så blir ju stämningen riktigt tryckt.

Vår hjälte försöker givetvis raskt bli av med sitt sinnessjuka sällskap  — ”Var god tag honom i annan kupé”. Möjligen tänker han sig att den där ensamme herrn med den egna sovkupén ska stå till tjänst igen.

Och i slutet av spalten har resenären redan gått vidare till en ny tålamodsprövande drabbning och kräver att någon ska ordna fram ett extratåg åt honom ”på järnvägens bekostnad”. Det är inte utan att man måste beundra hans terrierlika envetenhet …

Språklig hjälpreda på resor

Den parodi på en artonhundratalsparlör som jag publicerade på bloggen för någon vecka sedan verkar ha skapat viss förvirring — flera av mina falkögda läsare har undrat huruvida det rör sig om en äkta parlör eller ett pastischartat och parodiskt partaj-persiflage.

Svaret på den frågan är — förvirrande nog — både ja och nej. Texten är skriven av mig och i så måtto fritt uppfunnen . Men när jag nu återser den parlör som jag lärt stamma i min pappas knä (okej då — som jag läste i med stor förnöjelse i min ungdom) — Språklig hjälpreda på resor av L Ryden — så inser jag hur mycket jag undermedvetet — eller varför inte kryptomnesiskt  — har lånat av denna helt seriösa publikation från 1907.

Ja — det är tillochmed så att verkligheten överträffar dikten. Mitt anspråkslösa försök framstår som rätt tamt när man jämför det med L Rydéns mardrömsvision av en utlandsresa någon gång kring det förra sekelskiftet.

Man kan slå upp denna otroliga bok på måfå — som I Ching ungefär — och varje gång ramlar man rakt in i en nya ohyggliga prövningar för den stackars resenären. Just nu råkade jag till exempel bläddra fram följande apokalyptiska scen:

För den språklig intresserade återger jag uppslaget i sin helhet, så att ni kan lära er vad nyttiga fraser som ”Han ställer sig dövstum men han är icke dövstum” och ”Jag är ej drucken; jag är sjuk” heter på tyska, engelska och franska:

Just det — ”Er stellt sich taubstumm, ist aber nicht taubstumm” och ”Ich bin nicht betrunken; ich bin krank”. (Klicka på bilden om ni inte råkar ha exceptionellt bra syn.)

På nästa uppslag förtätas misären — mirakulöst nog — ytterligare när vår otursförföljde vän misshandlas av polisen till följd av sin hastigt påkomna sjukdom, och sedan bötfälls av ett oförstående utländskt rättsväsende:

(Jag kan avslöja att den kärva svenska sentensen ”Befordra honom till näpst” har översatts till den i mina öron betydligt tamare engelska uppmaningen ”Reprimand him, please”.)

Ja — Språklig hjälpreda på resor är en sån där bok som man får lust att citera in extenso så snart man börjar prata om den — men för att inte det här ska bli det mest långscrollande inlägget någonsin så tror jag att jag spar andra höjdpunkter, som ”Min medresande är vansinnig, tror jag” (”Mein Mitreisender ist wahnsinnig, glaube ich”), till ett senare tillfälle …

Ny och nyttig hjälpreda på resor

Se här min gode man, ett mynt för att ni bar upp mitt bagage.

Gives här vamt/kallt vatten?

Gives här ensemblemusik till taffeln?

Gives de nyare kontinentala styckena?

Här har uppenbarligen icke dammats på länge.

Här luktar hussvamp.

Kostar brasveden extra? Det var synnerligen egendomligt.

Jag är mycket god vän med polisprefekten.

Vilken är den genaste vägen till Orangeriet?

Är dessa äpplen vaxade?

Se där en präktig åsna!

Djuret gör skäl för sitt havre.

Jag är rädd att jag kommit vilse. Kan ni dirigera mig till ett tvåspråkigt skjutshåll?

Ni luktar finkel.

Kammarherre eller icke, det var han som gick bröstgänges tillväga.

Gendarmen är drucken!

Mina passhandlingar förkom i F.

Man sade mig att mitt goda namn var garanti nog.

Detta obehagliga missgrepp kommer nog låta tala om sig.

Biblotekariernas hemliga antipatier del 2

Jag är möjligen en smula tjatig, men jag kan helt enkelt inte få nog av de skamfilade luntorna på bloggen Awful Library Books. Det känns dessutom som om de bara blir bättre och bättre — allteftersom bloggen växer skickar förmodligen bibliotekarier från de mest obskyra landsortsbibliotek in sina mest uppseendeväckande titlar — som … ja …

Hair of the dog that knit me. Eller vice versa. (Vad menar jag egentligen?)

För den kostnadsmedvetne gourmeten i Louisianas sumpmarker. (Ordet ”herpetological” gör det hela om möjligt ännu mera aptitretande …)

Vissa av böckerna på bloggen har kanske förlorat en del av sin aktualitet …

Men vissa känns fortfarande lika oundgängliga för den intresserade lekmannen …

Yo, kids! Noam Chomsky ba’ rådissar postmodernismen!

There are lots of things I don’t understand — say, the latest debates over whether neutrinos have mass or the way that Fermat’s last theorem was (apparently) proven recently. But from 50 years in this game, I have learned two things: (1) I can ask friends who work in these areas to explain it to me at a level that I can understand, and they can do so, without particular difficulty; (2) if I’m interested, I can proceed to learn more so that I will come to understand it. Now Derrida, Lacan, Lyotard, Kristeva, etc. — even Foucault, whom I knew and liked, and who was somewhat different from the rest — write things that I also don’t understand, but (1) and (2) don’t hold: no one who says they do understand can explain it to me and I haven’t a clue as to how to proceed to overcome my failures. That leaves one of two possibilities: (a) some new advance in intellectual life has been made, perhaps some sudden genetic mutation, which has created a form of ”theory” that is beyond quantum theory, topology, etc., in depth and profundity; or (b) … I won’t spell it out.

Heja, säger jag, utan att egentligen sitta inne med någon större sakkunskap — däremot har jag alltid rent instinktivt sett på postmodernismen med en viss skepsis. Numera är det kanske lite grann att sparka på en självdöd iller att angripa pomofilerna — men å andra sidan verkar den här vulgärrelativa ”Jaså, du påstår att jorden är rund — ja, det är din verklighet”-grejen fortsätta sprida sig som en mental farsot …