Archive for the ‘feeling groovy’ Category

De särpräglade coverversionernas schlagerfestival

maj 6, 2014

Les Pays-Bas … Neuf points!

Vilken är den mest egenartade coverversionen av en sextiotalspoplåt?

Är det möjligen Tyska Förbundsrepublikens Cindy & Bert som gör en djärv nytolkning av Black Sabbath-klassikern Paranoid? Här bjuds vi på såväl Nacht som Nebel och stora svarta hundar …

Nebel zieht in dichten Schwaden,
über´s Moor von Forest Hill.
früh gespenstich grenzt ein Irrlich,
es ist Nacht in Baskerville.

Wer verbreitet Angst und Schrecken,
Wer vernichtet was er will.
Jede sucht sich zu verstecken,
vor dem Hund von Baskerville.

Eller är det Hong Kongs bidrag — Josephine Siaios kantonesiska knasbolls-cover på Johnny Kidds Shakin’ All Over?

Vad tror ni om Paint it Black på tyska till ackompanjemang av smäktande zigeuner-stråkar med Tjeckoslovakiens egen Karel Gott-Strafe-England — som mest straffar Mick och Keith och Brian i det här fallet. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon version med rörliga bilder, men den hemvävda U-tubevideon är oväntat särpräglad, upptäckte jag just.

Särpräglad är även Indiens lokalt kryddade I Wanna Hold Your Hand, som  duett mellan Shammi Kapoor och Rajshree … (Fast om ordningen ska fram  är det Mohammad Rafi och Asha Bhosle som sjunger på ljudspåret.)

Ja, konkurrensen på coverområdet får nog sägas vara rätt mördande  — och nu har dessutom en ny storfavorit seglat upp på horisonten — Förenta staternas Ella Fitzgerald som helt oförskräckt gör hårdjazz av Creams Sunshine of your Love

Äsch. Jag kan inte bestämma mig. Jag ger guldmedalj till allesammans.

Man kan ju inte tävla i musik ….

Och då har vi inte sagt ett ord om någon av sångerna på nedanstående Spotifylista …

(Ja jag vet — det det blev en hel del favoriter i repris i det här inlägget —  det ligger liksom i sakens natur  …)

Annonser

När Sten mötte Fältspat … jag menar -skog …

maj 4, 2014

Sten Nilsson och Agnetha Fältskog har hamnat i en tidsvarp som förflyttat dem till tjugotalet. Antingen det, eller också är de med i ett aningen penibelt underhållningsprogram från 1969 … Den värmländske hjärtekrossaren grimaserar intagande men Agnetha har ett hjärta av Sten — eller för Sten, det framgår inte riktigt …

Tidsvarpen tätnar. Agnetha är rena rama Doctor Who. Hon och Sten slungas först in i nutiden och sedan vidare till något slags femtonhundratal där Sylvainslagdängorna står som spön i slottsbacken…

Agnetha verkar ha kastat Sten i glashus. Eller nån annanstans. Hursomhelst har vår hjältinna äntligen skakat av sig den enträgne giljaren — men hans plats tas hastigt av en svensk stridsflygarskvadron i Saab-skapade plan … Agnetha har hoppat i den galnaste J-29 Tunnan. Man blir JasGripen. Och så vidare.

Kärlekssagans slut är en smula öppet. Sten och Agnetha har återförenats i en turnebuss — och den förstnämde har för övrigt fått förstärkning av resten av Sten & Stanley. Bland busspassagerarna skymtar vi schlagerlegender som Benny Borg och Marianne Kock — mindre modsiga människors magiska mysterieturné står för dörren … Alla klappar händer och sjunger med i slagdängan Ingenting går upp mot gamla Skåne.

Siw Malmkvist ädla känslor föder.

Den skandinaviska discons triumfer

december 16, 2013

Flamingo 11

Vilken skandinavisk discolåt har den mest övermogna, tidstypiska stämningen? Det är svårt att få full visshet — trots att jag redan tidigare varit och  sniffat på  frågeställningen …

Är det kanske Sten och Stanley med Le Freak (feat. Ebbe Nilsson)? där vi bland annat får veta följande:

Har ni hört!
skvallret ifrån stan?
varje plejs har tävlingar för barn!

Något senare hetsar Sten Nilsson på dansgolvets skälvande köttmassa som vore han besatt av själva Susanne Lanefelt:

Sten Nilsson: Kom ihåg
när bumpen först kom hit
Freaka nu med samma flit!

Kören: Ååh, Freak out! Le freak, c’est chic! Freak out!

FRAMSIDA

Sten och Stanley har även tolkat andra discoklassiker: ”Han kom till stan i fjol! Där är han — Daddy Cool! Han hatar bad och sol! Där är han — Daddy Cool!”

Ordet ”plejs” verkar  för övrigt vara centralt i sjuttiotalets discovokabulär. Som Exhibit B vill jag framhålla  Flamingokvintettens version av Funkytown som inleds så här:

Vill du hänga med till ett plejs det svänger om?
Bara dra iväg till Funkytown och träffa dom.

Dom som snackar om de’
snackar om de’
snackar om de’
snackar om de-e!

Dom som snackar om
snackar om
snackar om
draa-get!

Den svenska  mästaren i störtskön sjuttiotalsslang måste ändå vara Hans Edler — han har fermt försvenskat You’re the One That I Want från Grease till Det är dig jag vill ha —  här stöter vi på säväl ”plejs” och ”smajl” som det utslagsvgivande verbet ”fejsa” …

Edler: Såg en dam med rätta stajlen
lite cool, lite kul.
Gick på plejsen, smajla smajlen.

Namnlös körtjej: Doooom schyssta smajlen!

Något senare i sången får vi höra:

Edler: Du ställer väl upp, om det blir en kris?

Körtjejen: Om det blir en kris, kan du  fejsa den med mig!

Edler: E de sant? E de sant?

septimus_01Ja — som ni märker har vi fullt av nästan kusligt starka svenska kandidater. Det norska bandet Septimus har kanske fått till en svårslaget catchy talkör i sin hitlåt I marinen (In the Navy):

Hæng me gutt!
Hæng me gutt!
Marinen trænger en ny rekrutt!

… men det är tveksamt om det räcker ens till medaljplats med det här startfältet.

Men Suomi har ett synnerligen vasst äss i rockärmen  — discosensationen Ami Aspelund som framför  Mister Lazy på klingande Finlandssvenska:

Dansa med mig mister Lazy!
Damma av dig! Du är bara lat och crazy!
(…)
Du är udda och så brokig!
Se på mig här! Jag är också lite tokig!

Jag är nästan beredd att ge Ami guldmedaljen direkt  utan vidare parlamenterande — men läsekretsen kan förstås själv bilda sig en uppfattning om konkurrenterna — till exempel med hjälp av nedanstående spellista …

Senare tillägg: Sporrad av läsekretsens kommentarer har jag nu lagt till såväl Daddy Cool med Sten och Stanley som Djingis Khan med Vikingarna i min spellista.

Dessutom vill jag passa på att ge Vikingarna ett hedersomnämnade för det superbt förvirrande omslaget till LP:n där den sistnämnda sången  ingår.

Skivan släpptes först med titeln ”Djingis Khan”, men senare pressningar försågs — av någon anledning — i stället med titeln ”Hallelujah”.

Ingen ansvarig kände dock något behov av att byta ut bilden på skivomslaget …

hallelujah

Den polska popens pionjärer

november 28, 2013

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den något fältmässiga kvaliteten på klippet ovan.

Det visar  i alla fall ett gäng  oborstade sällar från en nordlig hamnstad vars säkra stämsång kontrasterar djärvt mot det svängiga  kompet.

Just det — jag pratar om Czerwone Gitary (Röda gitarrerna), grundade i Gdansk 1965 — stora i flera sovjetiska sattelitstater och inte sällan kallade Polens Beatles.

CzerwoneGitary2a

Och visst — inflytandet från moptopkollegorna i Merseyside är påtagligt, men Czerwone Gitary har dessutom något helt eget — hade de inte varit inhägnade av språkbarriärer och järnridåer tror jag att de hade hade kunnat slå även i väst.

Kul killar från Krakow — gruppen Skaldowie skördar kanske inte sina skönaste lagrar på mimandets altare — i gengäld spelar de superb slavisk sötsaks-psykedelia med visst Turtles-tycke …

Gruppen Trubadurzy å sin sida viftar synkoniserat med såväl  gitarrer som  d’Artagnan-skägg …

Kort sagt — den polska 60-talspopen är fantastisk — att jag inte upptäckt det tidigare …

Något säger mig att nedanstående Spotifylista kommer att utökas en del under kommande veckor …

”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know …”

december 12, 2012

The+Troggs+trooooogs

The Troggs verkar ha vissa kommunikationsproblem …

Det är inte lätt att vara en ung, strävsam artist som inte når någon verklig framgång.

Å andra sidan är det inte helt lätt att vara en ung, strävsam artist som plötsligt får en världshit heller.

Tänk  bara på kämparna i bandet The Troggs. Helt otippat hade  fyra unga britter från Hampshire plötsligt lagt världen för sina fötter med låten ”Wild Thing” sommaren 1966. Vad skulle de göra nu? Skulle de lyckas upprepa succén?

Bandet verkar ha lidit en smula av den musikaliska motsvarigheten till ”Second novel syndrome” — de ville visa för världen att de inte bara var en blixt i grytan eller en entricksponny (som vi översättare säger).

00:26 i klippet ovan hör ni den odödliga repliken ”You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know.”

Vi kan vara tacksamma över att någon påpasslig amatörantropolog har spelat in The Troggs diskussioner i studion kring uppföljarlåten på band och vidarebefordrat dem till eftervärlden (lyssna ovan). Med mustig, märgfull och målande — om än inte särdeles variationsrik — vokabulär avhandlar bandet ödesfrågan om den nya singeln:

Ronnie: Whether you think so or not, that is a number-fucking one, and if that bastard don’t go, then I’ll fucking retire! I fucking do!

Dennis: I think it is a good song. I agree, it is a good song.

Ronnie: But it fucking well won’t be unless we spend a little bit of fucking thought and imagination to fucking make it a fucking number one. You gotta put a little bit of fucking fairy dust over the bastard, you know…..

Dennis: Oh, we’ll put some fairy dust over it. I’ll piss over the tape.

Uppföljarsingeln blev ingen större framgång, men det är osäkert huruvida det berodde på att bandet inte hade lyckats strössla tillräckligt med sagostoft över skiten eller på andra, mera alldagliga skäl — som att sex olika producenter hade samlats till polsk riksdag i inspelningsstudion.

TheChampsGoChampsGo-

Ett annat band som hade problem med att upprepa en tidig världsframgång var kaliforniska The Champs, som lyckades få till en jättehit innan de ens hade börjat existera. De var nämligen ett gäng studiomusiker som råkade jamma fram ”Tequila” som utfyllnadsspår till B-sidan av en singel, och blev lika tagna på sängkanten som skivbolaget när de upptäckte att fillerspåret hade blivit en världssensation.

Första steget efter detta var förstås att börja finnas till. Bandets frontfigur var utan tvekan Danny Flores, som både skrev större delen av låten, spelar den skönt  spräckiga Earl Bostick-saxofonen och dessutom skrovlar ”Tequila!” med sydländsk sälta i breaken. Han byggde upp ett band kring sin oväntade framgång och började turnera.

Här ovan ser vi Danny Flores och resten av The Champs framföra sin stora hit live på TV någon gång kring 1960. Hur viktig låten är för dem framgår av det faktum att de har skrivit ”TEQUILA” med lika stora bokstäver som bandnamnet på bastrumman. Flores har bara mikrofon till saxen och är tvungen att falla på knä varje gång han överväldigas av törsten efter kaktusbrännvin.

The Champs ställdes snart inför samma problem som The Troggs: hur skulle de kunna upprepa sitt framgångsrecept? Men istället för att börja gräla i inspelningsstudion fann de snart på råd. Varför inte helt enkelt spela in ”nya” låtar som var en smula svåra att skilja från succéschlagern i svag belysning ? Med snarlika sax- och gitarrriff och någon annan skön catchphrase att hojta i breaken — saker i stil med ”Caramba!”, ”Where is my sombrero?” eller — mest hjärtknipande av dem alla — ”Kahlua!”

Här nedan har jag sammanställt några av The Champs mest skamlöst självplagiatoriska sånger till en Spotifyspellista:

Själv älskar jag låten ”Tequila” och kan med nöje höra hur många grova plagiat på den som helst, så jag är förstås helt nöjd …

Pee-Wee Herman bidrar till att cementera Tequilas starka ställning i det allmänna medvetandet.

Den dynamiska duon möter The Fab Four — och utreder ”Paul is Dead”-ryktet

september 21, 2012

Sa jag ”Paul is dead”-ryktet? Ursäkta, jag menar förstås ”Saul is dead”-ryktet.

Jag talar alltså om Saul Cartwright. Ni vet — han som är med i en fiktiv popgrupp som inte alls är Beatles, tillsammans med Glennan Johnston, Hal Farmington och Benji Stark, och har gett ut en Sergeant Pepper-aktig skiva med den något övertydliga titeln ”Dead Till Proven Alive”.

Dessutom verkar bandet ha tryfferat sin skiva med hemliga budskap som man hör om man spelar den baklänges, eller på en annan hastighet — precis som konpirationsteoretikerna hävdade att Beatles hade gjort på Sergeant Pepper.

Men Läderlappen och Robin får möjlighet att utreda gåtan med den möjligen avlidne Saul Cartwright närmare. Bandet kommer nämligen till Gotham City och låter sig bjudas in till Wayne Manor (en inte helt plausibel händelseutveckling, kan man tycka) där Dick/Robin och Bruce/Läderlappen sedan håller uppsikt över dem dygnet runt.

Den dynamiska duon försöker spela in Sauls sångröst för att kunna jämföra med tidigare skivinspelningar — det är därför de  lurar i The Fab Four att Alfred fyller år här ovanför.

Till sist tror Läderlappen och Robin att de har fattat hur allt ligger till och Stör Saul, Glennan och gänget mitt i en högtidsstund framför TV:n.

Men situationen spårar ur — Glennan drar fram en pistol och får på nöten av Robin. Och sedan visar det sig att Superdetektiverna fått situationen med Saul en smula om bakfoten …

SPOILERVARNING — FÖR DEN OSANNOLIKA EVENTUALITET ATT NI HAR FYRTIO ÅR GAMLA, OLÄSTA LÄDERLAPPSTIDNINGAR LIGGANDE HEMMA!

Det är inte Saul som är död — utan resten av bandet. Planet som förde dem tillbaka från Indien, där de — som Saul så minnesvärt formulerar det — hade ägnat sig åt att ”Groove with the mysteries of the east” , störtade, och bara Saul, som redan befann sig hemma i London, överlevde.

Läng näsa på Flädermusen och Rödhaken, med andra ord.

Sedan kan man ju undra vad den verklige Paul McCartney tyckte om serien — med tanke på att han av allt att döma var en trogen läsare av DC-förlagets tidningar. I alla fall om man ska tro på de här bilderna ur filmen Help!:

Nej, tacka vet jag Stålmannenredaktionen — där bangade de inte för att kalla Beatles vid deras rätta namn, och arbetade  gärna in bandet i de mest magnifikt krystade sammanhang:

Stålmannens bästa kompis Jimmy Olsen har av någon anledning dragit igång en Beatleshysteri i det gammaltestamentliga Jerusalem. Och Titanen från Krypton själv är inte heller immun mot Liverpoolbandets grymma grooves, som framgår nedan:

Några länkar till tidigare inlägg om DC:s särpräglade Silver Age-serier:

Återkomsten till Bisarrovärlden (november 2008)

Batman och Robin — hur gay är de egentligen? (september 2007)

Batman och Robin — hur gay är de egentligen II (januari 2011)

 

Dessa obegripligt testosteronstinna fyrverkeriförpackningar

september 6, 2012

Vi befinner oss på en fyrverkerifabrik någonstans i Guangdongprovinsen i Kina. Runt ett sammanträdesbord sitter ett antal allvarliga, kostymklädda herrar — men just nu hänger kavajerna över stolsryggarna och skjortärmarna är uppkavlade. De är redo att hugga i. Chefen tar till orda:

”Vi måste se upp med indierna. Coronations nya smällare Nazi Bomb stjäl marknadsandelar från oss. Det här med att ha en huggtandsförsedd, nationalsocialistisk Chewbacca som löper amok med ett maskingevär på förpackningen verkar vara ett succérecept. Vi kanske borde prova något liknande.”

”Okej”, säger en nyanställd förmåga. ”Behöver vi oroa oss för copyrightproblem?”

Herrarna kring bordet skrattar hjärtligt.

”Skämt åsido”, säger en av dem. ”Vad sägs om att vidareutveckla det här med monster som kommandosoldater? Jag tänker mig en barbringad, kraniehövdad zombie som har kommit med i gröna baskrarna. Kan det vara något?”

”Ja! Vi döper den till Night Raider!” infaller en kollega.

Chefen stryker sig tankfullt över sin hårlösa haka. ”Nja. Jag vet inte … jag tycker det låter lite tamt. Men om vi vräker på med högar av kranier på marken, några exploderande skyskrapor i fonden och kallar produkten för Death Stalker Time Bomb så kan det möjligen funka.

”Personligen tycker jag att hela den här grejen med zombie-elitsoldater som löper amok i ett postapokalyptiskt landskap känns lite trött”, infaller en av mötesdeltagarna. ”Jag vill prova något helt nytt. Vad säger ni om en rosenrasande, vilt grimaserande King Kong med vingar?”

En av hans kolleger suckar. ”Kwong Hing Tai i Macao har redan gjort den. Men vi kanske kan spinna vidare lite på King Kong-konceptet. Vad tror ni om att han istället  flyger över himlen sittande grensle på Empire State Building som på något vis har förvandlats till en raket?”

Chefen stryker sig tankfullt över hakan igen. ”Hmmm. Det kan gå. Om vi har Frihetsgudinnan i förgrunden och kallar produkten för Lady Manhattan

Laila Kinnunen — polyglott popprinsessa

oktober 18, 2011

Som jag tidigare har nämnt här på bloggen envisades finnarna förvånansvärt långt fram i tiden med att översätta alla pop- och schlagerlåtar till ärans och Vänämöinens språk — så sent som på åttiotalet finnifierade man fermt alla hårdrocklåtar och spelade in dem i coverversioner med lokala spandexdemoner.

Därför känns det helt kongenialt  att även den slagdänga som har kallats för den första hårdrocklåten — Kinks ”You Really Got Me” — finns på finska.

Ja — våra vänner på andra sidan viken har faktiskt inte nöjt sig med att bara göra en rak cover på sången — de låter den oförlikneliga Laila Kinnunen framföra den i något slags förjazzad version. Utklädd till pirat. På ett piratskepp. Medan hon med utstuderad grymhet kör upp värjan under hakan på tillfångatagna ädlingar. De har kort sagt förbättrat konceptet på ett fullkomligt förbluffande sätt:

Men trots  att Laila verkar lite  Kinks-kinky här ovan så är hon faktiskt inte helt Mersey-less … jag  menar Mersey-beat-less … vilket torde framgå av hennes engelskspråkiga version av den kardiologiskt känsliga Liverpoolgruppen Gerry and the Pacemakers vackra örhänge:

Och ännu mindre är förstås den fala finska förtrollerskan … host …  Beatles-less. Nej, lyssna bara till hennes orädda svenskspråkiga  tolkning av Lennons A Day in Life:

Just det. Ni hörde rätt. Laila såg en festlig grabb, oh boy. En festlig kille som var jätteskoj.

Librettisten har kanske inte helt lyckats återskapa ödesstämningen i Lennons mästerverk, men ingen kan klaga på Kinnunens känsliga språköra — hon sjunger på en rikssvenska så perfekt att Fröken Ur framstår som ett bygdeoriginal från hjärtat av Ekshärad. Och förutom finska, svenska och engelska behärskade Laila även tyska, urdu och klingon. Okej — de två sista var ren lögn, mest bara för att understryka hur imponerad jag är av Lailas lingvistiska skicklighet. För att nu inte tala om hennes piratkostym.